Publicerad 2004   Lämna synpunkter
TILLBEHÖRNING, f., äv. n.; pl. -ar l. -er l. (ss. n.) = (se för övr. BEHÖRNING).
Etymologi
[ssg av TILL o. BEHÖRNING l. möjl. avledn. av TILLBEHÖRA (jfr TILLBEHÖRING)]
(†) = TILLBEHÖRING; jfr BEHÖRNING, TILLBEHÖRELSE, TILLHÖRNING 2. Alle the tilbehörninger som .. helgandz husett til hörer. G1R 6: 289 (1529). Swerigis, Götis, Wendis samp thäs flere tilbehorningers konung. BtFinlH 4: 261 (1564). Messekledher mz sin tilbehörningh. VgFmT III. 3–4: Bil. 2, s. 31 (1583).

 

Spalt T 1194 band 34, 2004

Webbansvarig