| Publicerad 2004 | Lämna synpunkter |
TENOR tenå4r l. -ω4r, i bet. II 1, 2 a (o. där allenarådande) te4nor, om person m., om sak r. l. m.; best. -en, äv. (o. i bet. II 1, 2 a numera bl.) -n; pl. -er.
I. (†) i fråga om skriftlig l. muntlig framställning: ordalydelse; innehåll, innebörd; stundom närmande sig bet.: intention; ngn gg äv. med inbegrepp av själva framställningen (med viss ordalydelse). Effther thenne Tenor och Forma ginge Fröwkes Cicilie Barnsöll breff wth kringom landeth. G1R 13: 175 (1540). Man sijr åth i Cantzliet, om man finner på den tiden sköldebref, och af hvad tenor the äre och af sådant maneer schrefne. RARP 9: 167 (1664). Hwillka Män .. han ditskickat med den tenor att, hwad swar wederb(örande) willia gifwa det wille han wara nögd medh. VDAkt. 1674, nr 146. Dy dömbde jag med nämbden offtabem(äl)te hemman Haghetorp til Wassbro Kyrckja .. at .. des Ränta och afgifft .. efter Donations brefwetz rätta tenor och innehåld disponera. Hallman Blacksta 16 (i handl. fr. 1682). Effter lagsens klara tenor cap. 28. VRArk. 15 ⁄ 6 1730.
II. mus.
A.
1) om ton i enstämmig sång, dels om den ständigt upprepade ton på vilken olika former av sångrecitation utföres, dels (i sht i fråga om gregoriansk sång) om den för varje kyrkotonart karakteristiska huvudton kring vilken melodier rör sig (jfr DOMINANT, sbst. 2 a). I varje tonart ha två toner särskild betydelse, nämligen tonikan .. och dominanten (tenorn eller tuban). Hellerström Liturg. 334 (1932). 2SohlmanMusiklex. 5: 160 (1979).
B. i fråga om (manifestering av) bestämt tonomfång.
2) om en av stämmorna (se STÄMMA, sbst.1 4) i (för vokalt l. instrumentalt framförande avsedd) flerstämmig musik.
a) (förr) om den lägsta l. (från 1400-talet) näst lägsta stämman (utgörande huvudstämma i körsats). Envallsson 80 (1802). Tenoren utgjorde .. hos de gamla icke såsom nu, en mellanstämma för hög mansröst, utan vanligtvis den nedersta (bas). Bauck 1MusH 44 (1862). — jfr KONTRA-TENOR.
b) om näst nedersta stämman i sats för blandad kör l. om var särskild av de båda översta stämmorna i sats för manskör; äv. om för tenorsolist avsett parti i (större) musikverk; förr äv. (ngn gg) oeg., i fråga om (sång av) (kyrk)klocka. Diskansbök(er) 4 .. te(nor) Baszus. KlädkamRSthm 1585 C, s. 21 b. Stemmor, groffua och granna .. som man pläghar them kalla Bassus, Tenor, Discantus och Altus. Balck Musæus M 6 a (1596); möjl. att hänföra till 3. (I domkyrkan i Lübeck) äro fyra klåcker the gå en hijspanisk discant nämbligh en Baasz, Tenor, Alt och Discant. Bolinus Dagb. 12 (1666). Han sitter i Tenoren wid figurativ musiqven. VDAkt. 1736, nr 660. Då man började nyttja kontrapunkter, kallade man den lägsta stämman näst bassen, för Tenor. Envallsson (1802). Stämmorna (i operan) .. fördelas som följer: Hednakonungen bas; Gunnar baryton; Johannes tenor. Konstnärsbrev 1: 313 (1853). I 4-stämmiga satser för mansröster benämnas stämmorna Tenor 1 & 2, Bas 1 & 2. Möller LbMus. 26 (1880). Han sjöng andra tenor i en sångkör. Aronson Medalj. 16 (1935). Anm. I de ovan anförda språkproven från 1585 o. 1596 är tenor möjl. att uppfatta ss. lat. citatord. — jfr ANDRE-, FÖRSTE-TENOR.
3) om tonläge hos röst l. instrument.
a) om röstläge hos man (l. (ngn gg) kvinna) med ungefärligt omfång från ostrukna c till ettstrukna a (l. solistiskt högre), tenorröst (jfr STÄMMA, sbst.1 3); äv. i utvidgad anv., om (tal)röst i högt (o. gällt) tonläge (hos man); jfr 2 b (anm.). Lyrisk tenor, om tenor med ljus klangfärg. Choral är en art at sjunga och musicera då alla Stämmorne hafva lika noter .. så sjunger alten tenoren och Basen samma noter och giör inga små noter eller håller stilla medan de andra sjunga. Dillman DödshuggTonk. 108 (cit. fr. c. 1780). Den höga Karl-rösten, eller egentliga Tenoren, inskränker sig inom omfånget af en Undecima, ifrån ostrukna d till ettstrukna g. Sånglära 4 (1814). En rösts qvalitet — sopran, alt, tenor, bas o. s. v. — är beroende af hvarje särskildt struphufvuds byggnad och dimensioner, röstbandens längd och elasticitet, omgifvande delars förmåga af resonnans o. s. v. Lovén Huxley 145 (1871). Lovén .. hade en kolossal tenor, i hvars mäktiga tonsvall Filip hjälplöst drunknade. Söderberg AllvLek. 14 (1912). Med sin gälla tenor frågade han: — Har ni hunden med er? Hellström Kärlek 242 (1942). Hans vackra tenor är sprucken. FBöök i 3SAH LX. 2: 364 (1949). Resonans 2001, nr 3—4, s. 42 (hos kvinna). — jfr BAS-, HJÄLTE-, SMÖR-TENOR m. fl.
b) om tonomfång (oftast) motsvarande tenorröstens hos (instrumentfamiljs näst största) instrument; i sht ss. förled i ssgr (betecknande instrument med sådant tonomfång). Weste (1807). BonnierLex. (1966).
4) (mans)person med tenorröst, tenorsångare; äv. mer l. mindre bildl. Dalin (1854). På fönsterbrädet sitter en liten koloratursångerska, som sjunger i jublande fröjd öfver sitt nyligen afslutade civiläktenskap med den fjäderklädde tenoren deruppe i gärdet. Hedenstierna Kaleid. 16 (1884). Arvid Ödmann, vår tenor, som jag vintern förut hörde debutera som Tamino i ”Trollflöjten”. Lagergren Minn. 2: 170 (1923). Genom .. Luciano Pavarotti, en tredjedel av de tre tenorerna, fann Andrea Bocelli sin väg till de stora scenerna. GbgP 9 ⁄ 4 1998, Bil. s. 3. — jfr ANDRE-, HJÄLTE-, OPERA-, SMÖR-TENOR m. fl.
5) konkret, om (del av) instrument.
a) (numera mindre br.) på vissa stränginstrument, om näst lägsta sträng, i sht om d-sträng. För des Basviols uplagande .. et stycke Tenor til dito. VGR 1736, Verif. s. 344. 2SohlmanMusiklex. 4: 219 (1977; angivet ss. föråldrat).
b) elliptiskt, om (blås)instrument vars tonomfång i hög grad motsvarar tenorröstens; särsk. (o. numera nästan bl.) om tenorsaxofon. Orkesterjourn. 1937, nr 11, s. 19. Ben Webster på tenor. SDS 15 ⁄ 3 1965, s. 10. På 30-talet blev saxen, främst tenor och alt .. ett måste inom jazzen. DN 29 ⁄ 11 1987, Bil. s. 4.
(II 3 b) -BANJO. fyrsträngad banjo använd i sht inom jazz(influerad musik); jfr -instrument. KatalÅhlénHolm 96: 341 (1928). —
(II 3 a) -BARYTON~200, äv. ~002. högre barytonröst. Wegelius Musikl. 2: 197 (1889). Han hade en mjuk och vackert timbrerad tenor-baryton. MFar 131 (1948). —
(II 3 b) -BAS. (numera bl. i skildring av ä. förh.) tenortuba; jfr -instrument. Bauck 1Musikl. 2: 263 (1871). —
(II 3 b) -BASUN. jfr basun 1 o. -instrument. BtÅboH I. 11—12: 66 (1674). Tenor-basun .. (dvs.) Basun med tonomfånget E — ess i chromatisk följd. Höijer (1864). —
(II 3 b) -BOMBARD. (förr) jfr bombard II 1 o. -instrument. Tenor-bombardens eller basett-pommerns (omfång sträckte sig) från grofva g till ettstrukna g. Mankell MusH 2: 85 (1864). —
(II 3 b) -FIOL. (förr) jfr fiol, sbst.1 1, o. -fidla, -instrument. Rudbeck Bref 245 (1685). Viole-klassen upptager exemplar av hela familjen, sålunda såväl diskant- och alt- som även tenor-, bas- och kvartbas-violer. UpplFmT 44: Bil. 191 (1930). —
(II 3 b) -FLÖJT. (förr) jfr flöjt, sbst.2 1, o. -instrument o. block-flöjt 1. Rudbeck D. ä. Bref 245 (1685). —
(II 3 b) -HORN. om bygelhorn använt i sht i blåsorkester; jfr -bas, -instrument, -tuba. Höijer (1864). På 1840-talet undanträngdes klaffhornen av de nya ventilinstrumenten .. Så uppstodo alt- och tenorhorn, bastuba, kontrabastuba. Moberg TonkHVäst. 1: 103 (1935). —
(II 3 b) -INSTRUMENT. (numera bl. tillf.) jfr -banjo, -bas, -basun, -bombard, -dulcian, -fidla, -fiol, -flöjt, -horn, -kornett, -sax, -saxofon, -tuba. Möller 1: 153 (1745). —
(II 2) -KLAV. c-klav på notplanets fjärde linje angivande ettstrukna c; jfr klav, sbst.1 4, o. -nyckel. Mecklin BegTonk. 11 (1802). Tenor-clav .. namnger tenorstämmans noter. Höijer (1864). För violoncell och instrument med motsv. omfång (används) såväl basklav och tenorklav som diskantklav. SohlmanMusiklex. 3: 286 (1951). —
(II 3 b) -KORNETT. (†) under främst 1500- o. 1600-talen använt blåsinstrument med tonomfång motsv. tenorröstens; jfr kornett, sbst.1 1, o. -instrument. Rudbeck D. ä. Bref 245 (1685). Strindberg SvFolk. 2: 124 (1882). —
(II 2) -NYCKEL. (†) tenorklav; jfr nyckel 2 e. När en Alt- eller Tenor-Nyckel förekommer, så skal man icke spela en Octav diupare. Londée Kellner 15 (1739). —
(II 2 b, 3 a) -PARTI. parti (se d. o. 2 a) för tenor. För hr Strandberg torde tenorpartiet i nämnda opera passa förträffligt. SvT 22 ⁄ 1 1852, s. 3. —
(II 2 b) -RÖST. Vogler Clavérsch. 7 (1798). Det gifves vissa Tenor-röster, som gå ända till ettstrukna a, och äfven till ettstrukna b, med bröst-rösten. Sånglära 4 (1814). DN 19 ⁄ 5 1999, s. B4. —
(II 3 b) -SAX. [delvis elliptiskt för -saxofon]
1) (vard.) (främst inom jazzmusik använd) tenorsaxofon; jfr -instrument. Edlund Chandler EneDöd 181 (1952). Varje musikinstrument är .. ingenting annat än ett surrogat för människorösten, och få instrument kommer närmare den än .. tenorsaxen. SvD(A) 5 ⁄ 2 1968, s. 8.
(II 3 b) -SAXOFON. jfr -instrument, -sax 1. UNT 24 ⁄ 1 1947, s. 12. Den tidiga rockens symboliskt och klangligt virilaste spjutspets, tenorsaxofonen. Brolinson o. Larsen GoodVibr. 94 (1994). —
(II 3 b) -SAXOFONIST. [jfr -saxofon] person som spelar tenorsaxofon; jfr -sax 2. DN(A) 7 ⁄ 10 1934, s. 29. —
(II 2 b) -SOLIST. jfr solist 1. MännMinn 4: 149 (1946). Kim von Binzer drog ett tungt lass som evangelist och tenorsolist (i Bachs Matteuspassionen). SDS 19 ⁄ 4 1987, s. 5. —
1) (numera bl. tillf.) till II 1; jfr stämma, sbst.1 4. (I L. Osianders kyrkosånger) ligger tenorstämman konsekvent i diskanten. Norlind AMusH 240 (1920).
2) till II 2 b; jfr stämma, sbst.1 4. Serenius Iii 2 a (1734). (J. Dillner) utgav .. stämböcker till koralerna, alt-, tenor- och basstämmorna i var sin lilla bok, allt i sifferskrift. KyrkohÅ 1935, s. 248.
3) till II 3 a: tenorröst; jfr stämma, sbst.1 3. Sånglära 4 (1814). Det hörs grammofonmusik, en nasal tenorstämma. Unnerstad Snäckh. 51 (1949). —
(II 3 b) -TUBA. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om tenorhorn med vid mensur, eufonium; jfr -bas, -horn, -instrument. Mankell MusH 2: 113 (1864). För att i militärmusiken understödja bastuban har man ock en tenortuba (tenorbas), som vanligtvis följer bastuban i öfra oktaven. Bauck 1Musikl. 2: 263 (1871).
Spalt T 814 band 34, 2004