Publicerad 2000   Lämna synpunkter
SYLVIA syl4via, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Nilsson Dagb. 31 (1816) osv.) ((†) -er Bremer Nina 673 (1835))
Etymologi
[till nylat. artnamnet sylvia, i skogen hemmahörande fågel, skogsfågel, till lat. silva, skog (se SYLVESTER; jfr äv. eng. sylviad, fågel tillhörande familjen Sylviidae]
(numera mindre br.) om individ l. art av det till fågelfamiljen sångare (Sylviidae) hörande släktet Sylvia Scopoli; särsk. dels om fågeln S. borin (Bodd.), trädgårdssångare, dels om fågeln S. communis Lath., törnsångare; förr äv. om sångfågel av släktet Phylloscopus Boie (särsk. om lövsångare). Bofinken och flere Sylvior förena sina toner till en skön konsert. Nilsson Dagb. 31 (1816, 1879). Sylvier och bofinkar sjöngo i de vilda törnroshäckarne. Bremer Nina 673 (1835). Sylvia med näpen tunga / drillar uti lind och hägg. Hamilton Dikt. 9 (1887). En efterblifven sylvia kved / Ett genljud af en sång. Gellerstedt GVis. 144 (1900). Ekbohrn (1904; om släktet). Sylvia kallades också lövsångaren, en gång. Rosenius SvFågl. 1: 88 (1914). Sylvior kunna bära dräkter och färger som draga blicken till sig. Därs. 115 (1915). Törnsångare .. är den talrikast förekommande av sylviorna. FoFl. 1952, s. 29. TurÅ 1958, s. 266.
Ssgr: A: SYLVIA-ART. zool. art (se d. o. 8 a α) av släktet Sylvia Scopoli. PT 4 ⁄ 7 1905, s. 3. —
-SÅNG. (sylvia- 1908 osv. sylvie- 1897 osv.) Gellerstedt SDikt. 2: 55 (1897).
B: SYLVIE-SÅNG, se A.

 

Spalt S 15537 band 33, 2000

Webbansvarig