Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVÅR svå4r, adj. -are ((†) superl. -est Svart G1 43 (1561: swåreste, sg. best.), 2BorgP 6: 59 (1738: swåresta, sg. best.). -st AOxenstierna 13: 359 (1635: svårste skeep), ÖB 76 (c. 1712: swårsta, sg. best.)). adv. = (†, Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 148 (i handl. fr. 1695)), -A, se d. o., -T (HH XXXIII. 1: 189 (1561) osv.).
Anm. Den urspr. i ack. m. sg. hemmahörande formen svåran används ngn gg i ä. tid, t. ex. Haa wij osz beflijtat, / Att hielpa them (dvs. gamla ungmör) till mans, som är en swåran saak. CupVen. A 7 a (1669). Nu hafwer iagh lastat vthaff mitt sinne, / En swåran steen som tyngde thet inne. Beronius Reb. B 3 b (1674).
1) som har stor vikt, som väger mycket, tung; motsatt: lätt (se LÄTT, adj.2 1); äv. i neutral användning: som har sådan l. sådan vikt, som är så l. så tung; utom i a o. c α, β numera knappast br.; jfr SVÄR, adj. 1. OPetri 1: 102 (1526). Hwadh är swårare än blyy? Syr. 22: 14 (Bib. 1541; Apokr. 1921: tyngre). Een stoor gyllene Skiöld, tusende Pund swår. Lælius Bünting Res. 3: 12 (1588). (Bonden) ladhe .. altidh swårare börda vppå Åsnan, än vppå Hästen. Balck Es. 170 (1603). Hemställes af Krigsbefälet .. om icke Compagnie Officerarne .. må efterlåtas, at uti Öfwerstens fribrefsbok införa sådane förefallande Embetes Bref, som kunna blifwa så swåra til wigten, at dem alt för kåstsamt faller at derföre betala Påst-Porto. ResolKrigsbefBesw. 3 ⁄ 8 1727, s. C 3 a. Mig förefaller alltid en korvett såsom en spenslig löjtnant, behängd med alla sitt yrkes svåra insignier, men saknande mandomens mognad och reputerlighet. Andersson Verldsoms. 1: 7 (1853). Svårt lastad. Cannelin (1939). — särsk.
a) (förr) om mynt o. d.: vars metallvärde motsvarade myntets värde; som hade föreskriven l. full vikt; äv. med inbegrepp av 4 b: stor till formatet o. av hög valör; motsatt: lätt (se LÄTT, adj.2 1 a α). När een insätter swårt mynt i Banco, moste det medh swårt betalas. RARP 8: 143 (1660). Summa i Swårt Silfwermÿnt efter valvation .. 3404 (daler). KlädkamRSthm 1719, s. 4. Uti §11. (i 1739 års riksdagsbeslut) omförmäles Riksens .. Ständers omtänksamhet .. at afskaffa det swåra Plåtmyntet. Posten 1769, s. 429. En gåfva af 1,100 svåre engelske nobler. Hildebrand Medelt. 2: 537 (1896; om medeltida förh.).
b) (†) om vikt l. tyngd: stor. Vichten opå smörett i Elffzborgh var 5 m(ark) för svår. G1R 27: 142 (1557). Itt Gullkors, aff en swår Wicht, medh Perlor och ädle Stenar vthsmyckiat. Schroderus Os. 1: 721 (1635). Kring sielfwa Hwalfwet (i gudatemplet) hängde en af sin swåra tyngd ansenlig Kiädia af Guld. Mörk Ad. 1: 215 (1743). När .. (kvinnorna vid Jesu grav) jämförde sina swaga krafter med stenens swåra tyngd, så funno de att det ej war möjeligt för dem att ensamme häfwa bort den, som låg dem i wägen för att komma till Jesus. Schartau Pred. 618 (1822).
c) ss. bestämning till ä. vikt- l. måttenhet l. viktsystem använd (använt) vid vägning l. mätning av tung vara l. varor i stor mängd. Her Johan Skytte påminte, att svårare vicht är i Narffven än i Tysklandh, der brödet är uttskeppat och leffrerat. RP 6: 128 (1636).
α) (förr) i uttr. svår vikt, om viktualievikt; motsatt: LÄTT, adj.2 1 a β. (Ett mått) flytande Tackjärn .. fanns då, medan det ännu war flytande, wäga 40 Skålp(un)d swår wigt. Rinman JärnH 85 (1782). Den allmänna vigten i Sverige är 2:ne slag, Victualie eller svår vigt och lätt vigt. Törngren Artill. 1: 75 (1794). Björkman (1889).
β) (förr) i uttr. (en) svår läst, om ett mellan åren 1776 och 1883 för beräkning av ett fartygs lastförmåga använt mått bestämt till vikten av 18 skeppund (2448 kg). PH 1: 657 (1726). (Kanal)afgiften för fartyg utgöres med Tolf .. skillingar Banco för hvarje svår läst. SFS 1833, nr 4, s. 29. En Brigg om cirka 120 swåra Läster byggd efter Herr F Wielbacks i Stockholm nyare ritningar. Snällp. 1848, nr 68, s. 4. En viss form av .. beräkningsgrund för angivande av ett handelsfartygs storlek, nämligen skillnaden i deplacement med full last och utan last, användes .. tidigare i vårt land och uttrycktes först i svåra läster eller skeppsläster. Nilsson Skeppsb. 202 (1932). Jansson (1995).
e) om person l. djur l. kroppsdel o. d.: tung; ovig; stor; förr äv.: havande, möjl. äv. om häst: dräktig; äv. bildl. (jfr f), särsk.: nedtyngd. G1R 1: 255 (1524; om hästar). Then sich känner aff synder swåår, han rätt til thetta boo(r)dhet (dvs. nattvarden) gåår. GudlVis. A 7 b (1530). Migh som ähr nu en gammal siuckligh och swåhr meniska ähr omögeligh hööst och wåhr kunna komma den wägen. VDAkt. 1696, nr 315. (Lat.) gravis: uterum gerens. (Sv.) tung, swår: hafwande. Juslenius (1745). Karlfeldt FlBell. 120 (1918; om mage). — särsk.
α) (†) om tunga: ej talför, trög. Iagh haffuer itt tungt måål, och ena swåra tungo. 2Mos. 4: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: trög). Weste FörslSAOB (c. 1817).
β) (†) i uttr. bli svår på foten, gå på en svår fot, ha svårt att gå l. röra sig (på grund av graviditet). Wij hade i förstonne ernat taa wåre fruer med (på en resa), män min begijnner åter till att blij swår på footen. Ekeblad Bref 2: 401 (1663; rättat efter hskr.). VDAkt. 1679, nr 261.
γ) (†) i överförd anv.: som utför tungt l. mödosamt arbete, som utför grovt kroppsarbete. Vppå then femte och siette Daghen i Wekunne .. skal man hafwa Återhold medh Köttmaat .. doch at the ther widh icke bundne blifwa, them Nödhen vrsächter, nemligen, swåre Arbetare .. Siuke, gammalt Folck och Barn. Schroderus Os. III. 1: 351 (1635).
f) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr e); särsk. liktydigt med: tung. Dagh och natt war thin (dvs. Guds) hånd swåår och tung vpå mich plåghandes mich. OPetri 1: 100 (1526). När iagh nu .. / Medh swåra suckar och medh trägen ängzligheet / Min olycksame tijdh, fördrifwer medh förtreet. Skogekär Bärgbo Wen. 72 (c. 1650, 1680). Dhen som lefwer i laster, han haar en swår börda på Samwetet. Grubb 606 (1665). (Den danske kungen Fredrik I har) Sweriges Wapen de Tre Kronorna aldrig brukat, emedan .. Konung Gustaf I. Swerige ifrån K. Christierns swåra ok befriat, och uti sin rätta libertet under sin egen Konung brakt hade. HC11H 1: 23 (1668). Lyckan är swår at bära. Kolmodin QvSp. 2: B 1 a (1750). Högberg Vred. 3: 376 (1906). — särsk.
α) om slag, stöt o. d.: tung, som tar hårt, hård; vanl. med inbegrepp av 6: tung o. besvärlig, hård o. besvärlig. (Motståndaren i en boxningsmatch) kan gå in med ett svårt slag där (dvs. på kroppen) om man icke ser upp. Holmberg Boxas 69 (1921).
β) (†) om andedräkt: trög l. tung; särsk. för att beteckna att ngn har svårt att andas. Börk Darius 934 (1688). Uti .. (kolgruvor) har jag månge Minuter fördrögt, sedan mit i handen hafwande lius sloknat, fast andedrägten war mig swår. Triewald Konst. 15 (1734). Meurman (1847).
γ) (†) i uttr. svårt bröst o. d., i fråga om svårighet att andas, tungt bröst. Uthi Halsen kände hon något sittia, som altijdh strypa henne tycktes. Desz uthan war Bröstet mechta swårt, hwar uthi det pep och leet, til desz hon någon slem fick hosta up. Tranæus Medewij 69 (1690). De sjukdomar, mot hvilka .. (finska askoljan) brukas .. äro nästan alla, åtminstone de svåraste, såsom Torrvärk, Svårt bröst och Andetäppa. Bonde PVetA 1756, s. 12. Porthan BrCalonius 280 (1796).
2) [eg. specialfall av 1] som (på grund av sin funktion) består av l. förfärdigats av l. är utrustad med l. avsedd för material resp. materiel l. delar l. tillbehör av jämförelsevis stor vikt l. stora dimensioner, ofta liktydigt med: tung; motsatt: lätt (se LÄTT, adj.2 2); äv.: grov (o. tung), tjock (o. tung), stor (o. tung), stor o. väldig; numera nästan bl. i fackspr., särsk. sjöt.; äv. i neutral anv.: som är så l. så tung l. grov l. tjock o. d.; äv. mer l. mindre bildl.; stundom utan klar avgränsning från 1. Svåra stången, i sht förr, om märsstången. En svår kabel. Ett svårt ankare. Then lärdom wij skole blijffua salige medh moste wara wiss, annars bygde man ena svåra bygning på en lööss grund. OPetri 1: 537 (1528). The Carthaginenser förachtadhe och bespåttadhe .. (romarna), therföre at theres Skep wore swåre, och the Carthaginensers Skep ther emot lätte. Schroderus Liv. 230 (1626). För att utröna Hamplinors styrka, insattes uti .. Konung Fredriks spel (vid Stora Kopparberget) .. tvänne hamplinor, en tjärad och en otjärad af 180 famnars längd hvardera, 8 .. (verktum) svåra. JernkA 1819, s. 82. Begif dig ut i staden för att skaffa några svåra jernspett. Heidenstam End. 157 (1889). Svårare varpgods, som ej låter bekvämligen lägga sig i stek, hopbändslas på olika sätt. Öhrvall Knut. 63 (1908). Vilhelm lade en svår järnkätting i åtta om frambenen. Nilsson HistFärs 29 (1940). Kanoner indelas i svåra kanoner, med kaliber överstigande 20,3 cm, medelsvåra kanoner .. och lätta kanoner. UFlottMansk. 1945, s. 167. — jfr MEDEL-SVÅR. — särsk.
a) om artilleri (jfr b) l. batteri o. d.: som består av pjäser med grov kaliber; särsk. (o. numera företrädesvis, mil.) om fartygsartilleri med över 20,3 cm kaliber; förr särsk. i uttr. svårt skytt, tungt artilleri. Thenne skipzflotta .. Huilkin wij nu .. vtrustad haffue både med szwårt skyt, krut, Loed, Fettalie och all annen krigzgscheffte. G1R 10: 142 (1535). Till anskaffande af ett svårare artilleri, än genom forsling till lands .. kunde åvägabringas, erfordrades skepp, hvilka måste framskaffas ett betydligt stycke landväg. BvBeskow i 2SAH 40: 214 (1865). En del af .. (monitorerna) förde svårt artilleri af gröfsta slag (2 st. 38 cm. kanoner). 2NF 37: 589 (1925). Huvudbestyckningen (på slagskeppen) utgöres av svårt artilleri, vars kaliber numera varierar mellan 30,5 och 40,6 cm. VFl. 1933, s. 20. Svåra batterier fördelas utmed sjöfronten. UnderbefIKustartill. 1945, s. 116. NE (1995).
b) (†) om krigsmanskap: tungt beväpnad; särsk. i uttr. svårt artilleri (jfr a), om artilleri (se d. o. 2) med grovt artilleri (se d. o. 1). Thenne tidzens legenheet gaff Her Götstaff ingen ringa åhåga och betenckiande .. om thet swåra krigxfolk .. han nu redo hade inne i Rijket, hure the skulle regeras Rijket till fordell. Svart G1 56 (1561). Swenska swåra artolleriet kom ifrån Stetin genom Pommern och Brandenburgerland. KKD 3: 89 (c. 1740).
c) (†) om klädesplagg o. d.: tung (o. pressande). Lagerberg Dagb. 60 (1711). En ylleklädning är svår om sommaren. Schultze Ordb. 5238 (c. 1755). (Den italienske markisen G. R. Monaldesco) hade den dagen (dvs. då han lät avrättas av drottning Kristina) väntat sig detta, och derföre förset sig med en så svår skjorta (dvs. en pansarskjorta). Björnståhl Resa 1: 18 (1769).
d) (numera knappast br.) om virke o. d., närmande sig l. övergående i bet.: kraftig, bastant, solid. Af alla Ekar, som .. bewiljas til utsyning .. böra alla Grenar, som äro så swåra, at de finnas tienlige til .. Skeppswirke, wara Cronan aldeles förbehållne. PH 3: 2257 (1746). EconA 1808, apr. s. 15 (om ektimmer). Kyrkan .. var uppförd af svår kärnfuru. AntT 2: 139 (1869). Harlock (1944; om timmer).
e) (†) om dimension o. d.: grov, stor. Chapman PVetA 1770, s. 11. Artilleri-pjeser af svår kaliber. KrigVAH 1809, s. 141. Murens svårare tjocklek bidrager till att säkrare erhålla nödig täthet. VetAH 1815, s. 62. I allmänhet böra lagerskålar vara af så svåra dimensioner, att de icke genom axelns tryckning ändra form. Frykholm Ångm. 183 (1881). — särsk. om krut: vars korn är av stor dimension. (När bössgjutaren har gjutit några bössor skall han) Beskytte them mett trio skwdh hwartt Stwcke Epter Gamall Sidwane i forste Skwdtt mett halff lotth swar krwdh. Hedberg Artill. 160 (i handl. fr. 1549). Det är .. bäst öfwer alt fylla Carduserne med half kuhla swår krut till fullt godz. Grundell AnlArtill. 1: 30 (c. 1695).
3) [eg. specialanv. av 1 f; jfr motsv. anv. av t. schwer] (†) tungt vägande, viktig, betydelsefull; jfr SVÄR, adj. 2. Vee idher scrifftlärdhe och phariseer skrymtare, ty j gören tijende aff mynto, dill, och kwmin, och låten bestå thet som swårare är j laghen, som är dome(n) och barmhertogheten och troona. Mat. 23: 23 (NT 1526; NT 1981: det viktigaste). Denna nys anförde Regel och slutsats är en af de swåraste Grund-Reglor uti Hydrostatiken. Triewald Förel. 2: 47 (1729, 1736). Schultze Ordb. 5239 (c. 1755).
4) († utom i e) i fråga om icke spatialt omfång; särsk. om mängd l. kvantitet l. om ngt som försiggår i stor skala l. har stor omfattning, betydande, omfattande, ansenlig, stor; jfr SVÄR, adj. 3. Konung Christiern haffuer en swår makt och welligt krigsfolk. G1R 8: 3 (1532). På thenne tijdh wid pass giorde .. (den tysk-romerske kejsaren) Carll sin mågh Konung Cristiern (II av Danmark) een ganska stoor vnsettning, medh en swår hoop skip, bössor, wärior .. och all krigxbehöör. Svart G1 164 (1561). (Efter kistan i ett kinesiskt liktåg) fördes .. i luften en svår mängd med pappersgrannlåt, af en myckenhet kineser. (Bladh o.) Hornstedt 118 (1783). Briggen Snappopp har fått svår reparation af bottnen. SFS 1893, Bih. nr 7, s. 16. — särsk.
a) riklig, mycken; ss. adv.: rikligen, i stor mängd. G1R 25: 200 (1555; om spannmål). Hagel föll så stoort och swårt aff Himmelen, at thet slogh sönder och förderffde, alt thet som wexte på Jordenne. PPGothus Und. B 8 b (1590).
b) om summa, belopp, pengar o. d.: ansenlig, betydande, stor o. d.; om ränta äv.: hög; om skatt (se d. o. 3) l. skuld o. d. äv. närmande sig bet.: dryg (se d. o. 4), tung. G1R 1: 111 (1523; om skatt). Tw uest wäll sielff, atuj szå tiith och opta haffue lathet besökia them, både med Greffuer, Ridder och Suäner, och kostatt ther på swåra peninga. Därs. 8: 320 (1533). Tychte honom icke rodeligit eller godt .. att han war stadd vti swår gell. Svart G1 79 (1561). (Genom att sälja avlatsbrev) samblade berörde Påfweske Räntmästare en swår Peninge Summa vthur Tydskland. Schroderus Os. III. 1: 29 (1635). Iag .. nödgades till mijn och mijn families nödtorfftige Vnderhåld på swårt Interesse vptaga 1 600 Rdl. Stiernhielm (SVS) III. 1: 160 (1653). Tullen i Åbo ähr så svår, den för 5 Carol(ine)r har att tulla, skall 10 ö(re) Silf(ve)rm(yn)t Ehrläggia. HFinlÖ 447 (1730). Swåra skulder, skatter. Nordforss (1805). Svåra kostnader. Jungberg (1873).
d) om drickande: omåttlig. Så bedrifs och mygin lösactughet både medt svår dryck, hor, mord och annet ondt. RA I. 1: 282 (1540). G1R 29: 158 (1559).
e) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. finnas svårt med ngt, opers., ngt finns i stor l. riklig mängd. De ropte att det fanns svårt med sill längre väster ut. Siwertz Vatt. 11 (1925).
5) förstärkande huvudordets innebörd: som i hög grad är vad ifrågavarande huvudord anger, som innebär en hög grad av det som ifrågavarande huvudord anger; stundom utan klar avgränsning från 6.
a) med sakligt huvudord; särsk. om tillstånd l. förhållanden l. verksamhet o. d.; ofta (särsk. om känsla l. sinnesstämning o. d.) liktydigt med dels: stark l. intensiv l. häftig l. djup l. väldig o. d., dels (särsk. om ngt moraliskt förkastligt): stor l. grov l. allvarlig l. grav o. d.; om straff övergående i 12: sträng, hård; om förföljelse: våldsam (ofta med inbegrepp av grymhet); förr äv. (med inbegrepp av 1 f) om sömn: tung l. djup; äv. ss. adv. (se särsk. ν). Ett svårt brott. En svår missgärning, förbrytelse, förseelse, beskyllning. Utsättas för en svår frestelse. Svåra motgångar. Förtyngd aff swår sömpn. Apg. 20: 9 (NT 1526; NT 1981: djup sömn). RA I. 3: 112 (1593; om synder). En swår sorgh kan intet längie vthärdas. Grubb 641 (1665). Swårt brott, straff. Sahlstedt (1773). (Sv.) Svår förföljelse .. (fr.) cruelle el. sanglante persécution, persécution violente. Weste (1807). Domaren är icke uttsatt för denna svåra ovisshet (dvs. att behöva benåda en dömd person), ty han är blott lagens tolk. Oscar I Straff 11 (1840). Han var mycket blek, men hon tillskrev detta den svåra brådskan vid kvartalsskiftet. Siwertz Tråd. 59 (1957). — särsk.
α) om värk l. hosta l. hunger o. d.: plågsam; häftig l. våldsam l. elakartad o. d.; svåruthärdlig; äv. i uttr. ha det svårt, plågas. Ha svår hosta. Plågas av svår törst. Svåra umbäranden. SUFinlH 2: 9 (1603; om hunger). Swårt wärck är ondt at pågå. Grubb 711 (1665). Han har en swår feber. ÖoL (1852). (Det) spordes öfver allt i socknen att nämndeman Stark var död. Han hade haft det svårt på slutet, sades det. Hedenstierna FruW 176 (1890). Min tjänare ligger förlamad .. och har svåra plågor. Matt. 8: 6 (NT 1981).
β) om sjukdom, följd(er), olycka o. d.: allvarlig; farlig; om sjukdom äv.: plågsam l. svåruthärdlig o. d. Lida av l. ha svårt hjärtfel. Svåra(re) följder l. efterverkningar. Lagförsl. 555 (1604; om sjukdom). Gud har varit så nådig, at af dem, som i farliga och svåra sjukdomar frågat hos mig efter hjelp .. knapt en eller två olyckligen blifvit döde. VetAH 1756, s. 136. Då hon (dvs. Uppsala domkyrka) .. stod i det närmaste färdig, inträffade en svår olycka. Södra sidan af långhuset instörtade med hvalf och pelare år 1402. Schück o. Lundahl Lb. 1: 108 (1901). Särskilda insatser föreslås för ungdomar med svåra handikapp. PropRiksd. 1975 ⁄ 76, nr 211, s. 1. — särsk. (†) i uttr. svåra koppor o. d., om elakartad form av smittkoppor med talrikt sammanflytande utslag. Svåra koppar. Möller (1790). SvTyHlex. (1872).
γ) om fattigdom l. nöd o. d.: stor; ytterlig; djup. Swår hungersnöd. Nordforss (1805). En fattigdom som snart övergick i den svåraste misär. Enckell Estet. 157 (1949). Svår fattigdom. Östergren (1951).
δ) (numera bl. mera tillf.) om träta, fejd o. d.: våldsam l. häftig o. d. Botvidi 3Pred. 23 (1621, 1627). Een förljkning .. skeedde emellan Assessoren Påwel Rudbeck och Vice Præsidenten Falkenbergh, hwilke hade warit utj een swår träta sammanweefwade. Spegel Dagb. 3 (1680).
ζ) (†) om sensation: stor. Så Nådigt det var vid första apparation att skänka Bonde Ståndet 1 T(unn)a guld, så svår sensation skulle det nu värcka, om deras Hulde Konung nu skulle vilja af dem prässa tillökte pålagor. HT 1919, s. 29 (1789).
η) närmande sig l. övergående i bet.: bitter l. kännbar l. smärtsam; hård. Brenner Dikt. 1: 30 (1700, 1713). Lida svåra förluster. Auerbach (1913). Transiteringen av en tysk division till Finland hade .. aldrig kommit till stånd om inte Finland tidigare varit utsatt för ett ryskt angrepp och tvingats till en svår fred. UNT(A) 1943, nr 54, s. 5. Några svårare bakslag kom inte, men affärernas omfattning gjorde alltjämt nya insatser nödvändiga. Siwertz Tråd. 41 (1957). Höge herre! svarade flickan. Du känner ej vårt svåra öde! Malmqvist BerTräskmark. 1: 79 (1976). Det var svårt att se Sture. Inte bara hur han saknade Erik, men han var rädd för att mista mig, igen. Antti MyckJord. 71 (1987).
ϑ) om naturkraft l. naturföreteelse: häftig l. våldsam o. d. Swår Eld och Swafwel migh förfära. Arvidi 17 (1651). Juslenius 23 (1745). — särsk.
α’) om storm l. oväder o. d.: häftig l. stark l. våldsam; om storm äv.: (i fackspr.) som har en vindhastighet av 28,5—32,6 meter per sekund; äv.: omfattande o. häftig osv.; om köld äv.: sträng l. bister; vanl. med inbegrepp l. bibet. av 6. Wollimhaus i 2Saml. 1: 122 (c. 1669; om köld). Enär ordres gifwes och wäderleken är mycket swår, klåtsas Styckerne och med goda stiert- eller mynningståg förses. PH 5: 3450 (1752). De blefvo af svårt väder drefne til Norige. Widegren (1788). Sommarhettan var svår på gatorna. Stiernstedt Liw. 128 (1925). 1841 anmäler rektor Berling (vid Lunds katedralskola) för domkapitlet, att hans brygghuslänga vid Södergatan är så förfallen, att den ej kan stå emot en svår storm. MinnSvLärov. 1: 20 (1926). Vintern har varit svårare än vanligt. Östergren (1951). Svår storm. BraBöckLex. 2: 204 (1973).
β’) [jfr t. schwere see] sjöt. om sjö(gång) o. d.: hög, grov. Röding 2: 535 (1796). Med svår sjö menas .. sådan hvars brott till kanske en meters djup består af yrande skum. Balck Idr. 1: 376 (1886). I svår sjöhävning. Östergren (1951). Det var svår sjö. SvHandordb. (1966).
ι) (†) om ed.
α’) motsv. ED, sbst.1 1 b β: dyr, högtidlig o. (med anslutning till 12) vars brytande medför strängt straff. OPetri Kr. 75 (c. 1540). (Inför ett fredssamtal begärde kung Kristian II som gisslan) Götstaff Erichson, Doctor Hemming Gadd .. och Oloff Ryning, hwilke alle wore .. vnder swåre eeder tilsagt att the motte frij och vmbewarade komma till Konungen. Svart G1 4 (1561). Thetta alt .. loffuade och tilsadhe Konung Christiern the Swenske, och at alt thet honom .. emot giordt .. skulle wara förlatet och tilguiffit. Och thes til wisso .. Stadfästelse, gaff han them stoora Breeff, medh eghet Konungzlighit Secret försiglade, vnder swåra Eeder oc Förplichtelser, hwilcke han med thet högwärdige Sacramentets anam(m)else bekräfftade. Tegel G1 1: 63 (1622).
β’) motsv. ED, sbst.1 2 slutet: kraftig, grov. G1R 16: 112 (1544). Altijdh .. moste predicaren förmana folckit .. till att bortleggia the suåra eeder .. som nu alment brukas. KOF I. 1: 192 (1575). Hr Jsrael .. vthi swåra Eder och diupa beplichtellser vthbrustit. VDAkt. 1663, nr 400. Förbud .. emot swåra eder, mandråp, mord, lönskaläger, swalg och dryckenskap. Stiernman Com. 1: 155 (1747).
κ) (†) om lukt o. d.: stark l. elakartad l. motbjudande; svåruthärdlig. Ekblad 152 (1764). Gruf-Inspectoren .. steg .. ned (i gruvan), att se hwad .. (männen) gjorde, då han kände en swår lukt. Westerdahl Häls. 39 (1768).
λ) (†) om samvete, närmande sig bet.: dålig. (Han) bad henne taga sådant i betänkiande och huru svårt samvet hon kunde få om hon liuger på nogon menniskia. VRP 1692, s. 741.
μ) om dröm, övergående i bet.: ond l. orolig l. elak o. d. Riccoboni Catesby 83 (1761). Cavallin (1876).
ν) ss. adv. motsv. (α—μ) ofta liktydigt med dels: i hög grad l. högeligen l. allvarligt l. grovt l. hårt, dels [jfr motsv. anv. av d. svær] (med förbleknad bet.): väldigt l. mycket l. kolossalt o. d. Svårt sjuk, förkyld, skadad, handikappad. Man skal .. göra hela hwset wel luchtande ther then siwke ligger, ellies bliffuer han swårare befengd. Lemnius Pest. 18 (1572; uppl. 1917). Här är helt mager ort och svårt onda wägar. VDAkt. 1689, nr 890. Swårt försynda sig. Nordforss (1805). Säj mej ärligt å rakt på saken, ä A’gust svårt begifven på brännvinet? Janson Ön 190 (1908). Nu var han i St. Louis och svettades svårt, ty solen brände värre än någonsin på en Dakotaprärie. Nyblom Golfstr. 133 (1911). Stupade och svårt sårade. SvHandordb. (1966). (Låset) gnisslade svårt. Gyllensten Huvudsk. 139 (1981). Då vi var svårt ansatta av stormen, gjorde .. (fartygets besättning) sig nästa dag av med en del av lasten. Apg. 27: 18 (NT 1981). Broadway är världens längsta gata. Jag kan ha fel, men den är svårt lång. GbgP 4 ⁄ 5 1997, s. 31. — särsk.
α’) (†) högt. Hwad ordningen belanger, som then reesende man aff Ridderschapet .. måste undergåå, när the .. om landet reese, tyckes dem hwad måltiden, milerne och nattfordret wedkommer aldeles wara för swårt och dyrt taxeret. RA II. 2: 245 (1617).
β’) (†) i uttr. ngt går ngn svårt till sinnes, ngt går ngn djupt till sinnes, ngn harmas l. ngn upptar ngt illa. Then Antiocheniske Församblingen gick thet så swårt til sinnes, thet theras Biskop war förjagat. Schroderus Os. 1: 314 (1635).
b) om person l. djur: som i hög grad gör skäl för ifrågavarande beteckning, verklig, stor; stundom närmande sig bet. dels: ivrig, dels: förhärdad l. omedgörlig o. d. Krigedt emot denne svåre fienden. OxBr. 1: 866 (1632). En svår roffisk. Kolthoff DjurL 636 (1901). Så gå dagar, veckor och månader, under vilka män, som stå på Europas högsta kulturnivå, behandlas på samma sätt som Rysslands svåraste förbrytare för c:a 70 år sedan. Brändström Krigsf. 61 (1921). Tydligen var .. (Hj. Branting) redan av dem, som stodo honom nära, känd som en svår rabulist. Höglund Branting 1: 101 (1928). Svåra brottslingar. Östergren (1951).
6) [eg. specialfall av 1 f] som vållar l. bereder l. medför l. innebär möda l. besvär l. omak l. svårighet(er) o. d., som vållar möda osv. att utföra l. klara av l. förstå; besvärlig; mödosam l. krånglig; komplicerad; kinkig; tröttsam l. ansträngande; särsk. dels i fråga om intellektuell möda l. ansträngning (t. ex. lösande av problem): som vållar mycket huvudbry (för att utföras l. begripas o. d.), som inses l. förstås med möda, svårbegriplig l. svårinlärd, dels i fråga om fysisk möda; äv. ss. adv., särsk.: med möda l. svårighet; äv. om person l. djur (se särsk. l); ofta motsatt: lätt (se LÄTT, adj.2 10). En svår fråga, uppgift, läxa. Ett svårt problem, val. Baskiska anses som ett svårt språk. Vara i en svår belägenhet. Treårsåldern kan vara en svår ålder. Gör det inte svårare än det är. Vara i, (för)sätta ngn i en svår klämma. Såå fölier ther effter, ath thet oss till förenne war swåårt, ia omöghelighit, thet warder nw lätt. OPetri 1: 31 (1526). (Brytning med hammare och kil) går intet i wåra Orter gärna an, hwar Bergarten är ganska hård och brytningen swår. UHiärne Berghl. 440 (1687). Dhe swåreste gambla Ord och deras Uttydning. Schück VittA 3: 30 (i handl. fr. 1690). Saken är af en svår natur men dett angelägnaste är at hindra at tiden utsättes. HT 1919, s. 24 (1789). (Tomten) För sin hand genom skägg och hår, / skakar hufvud och hätta — / ”nej, den gåtan är alltför svår, / nej, jag gissar ej detta”. Rydberg Dikt. 1: 140 (1882). All vår början blifver svår. / Bättre går det år från år. PrinsABC 62 (1883). När Johan Skytte år 1615 sändes till Kristian IV i en ganska svår beskickning .. förhandlades det .. om broderskap mellan konungarna. Nilsson FestdVard. 44 (1925). (Akrobaterna) togo om sitt sista och svåraste nummer i mörker. Ruin Gyckl. 79 (1934). Den .. tvåbasiska syran, slemsyra, löses svårt i vatten och vrider ej polariserat ljus. Smith OrgKemi 171 (1938). — jfr MEDEL-, OF-, REKORD-SVÅR m. fl. — särsk.
a) i predikativ anv. i förb. med inf. för att beteckna att ngt l. ngn endast med möda l. svårighet låter sig l. kan göras resp. behandlas på det sätt som inf. anger; äv. i förb. med att-sats (se γ).
α) i opers. uttr. (jfr b, c); särsk. i uttr. vara svårt (för ngn), förr äv. vara ngn svårt, att (i sht förr äv. utan att) (göra) ngt, för att beteckna att det är besvärligt (för ngn) att (göra) ngt l. att ngn endast med möda l. svårighet kan (göra) ngt. Det är svårt att säga, ss. svar på en fråga som man ej med bestämdhet l. utförligare kan l. ogärna vill besvara. Sannerligha sägher iach idher Them rika är swårt gå j hi(m)melrikit. Mat. 19: 23 (NT 1526). Om desse consilierne och deras fundament ähr svårtt att döma. AOxenstierna 7: 523 (1632). Thet är swårt lära gamla hundar kura. Kullin EngGr. 90 (1744). Det är svårt för mig at begripa. Widegren (1788). Herr professorn skall tro, att i dag var det svårt att få släde. MoB 2: 61 (1792). Svårt är att säga, huru länge Vigg sutit så (vid spiselkanten), då han hörde bjellerklang. Rydberg Vigg 4 (1875). Det blir svårt att finna något bättre uttryck. Auerbach (1913). En sommaruggla skrek utanför. Det var svårt att somna. Lo-Johansson Förf. 17 (1957). — särsk. närmande sig l. övergående i bet.: förtretlig. The dåras taal är swårt til at höra, och mz theras löye är een wrong wellust. LPetri Sir. 27: 13 (1561).
β) med subj. betecknande person l. djur l. ngt sakligt.
α’) i uttr. ngn l. ngt är svår (svårt) att (förr äv. till att) (förstå), det är svårt att (förstå) ngn l. ngt, ngn l. ngt är besvärlig(t) att (förstå). Han är svår att förstå, göra till viljes. (Paulus) talar (i sina brev) om sådana stycker, ibland hwilka är mykit som är swårt tillförstå. 2Petr. 3: 16 (NT 1526). Dhen Kranckheet som man intet förstår, hon är och swår at curera. Grubb 611 (1665). Et god skämt, säger Saadi, är svårare at finna, än tjugu stora Skällsord. Kellgren (SVS) 5: 599 (1792). Större djup (än utanför Västindien) finnes nog flerestädes .. men äro svåra att uppmäta. Svensén Jord. 11 (1884). Renarne (var) .. svåra att hålla samman, emedan de ville så fort som möjligt ge sig i väg nedåt kustlandet för att söka sig bättre bete. LD 1906, nr 282, s. 2. Jag minns att jag .. var mycket sömnig och svår att väcka om morgnarna. Hedberg Bekänna 277 (1947).
β’) (†) i uttr. vara l. finnas svår att (o. efterföljande inf.) o. d., vara l. befinnas ovillig l. obenägen att osv. l. ha svårt att osv. Effter hann sig enn tidh long .. clager sig ware fasth tröth och swår till atth fulfölie E: K: Ma:tts gagnn och beste .. steller iach (osv.). BtFinlH 3: 347 (1556). Uti ofwanbemälte måhl, skola Biskopen och Capitlet icke finnas swåre, skilnaden (av en trolovning) at bewilia. Kyrkol. 16: 3 (1686). (Femte juli) hade jagh .. i sinnet, att giöra ett lijtet uthfall .. men som somblige Officerare woro så ganska swåra sådant att willia bejaka, läth iagh een Lieutnant (osv.). KKD 11: 250 (1704).
γ) (†) opers., i förb. med att-sats, i uttr. vara svårt vid att (osv.), det är knappt att (osv.), det är med svårighet att (osv.). Då alla tjenstehjonen hade fullt upp att syssla .. så var det svårt vid att någon varseblef när krukan inkom. CFDahlgren 4: 249 (1831).
b) i uttr. falla ngn l. ngt svår(t) l. falla sig svår(t) för ngn, opers. (jfr a): vara l. förefalla svårt för ngn; vanl. med efterföljande inf.-bestämning; förr äv. i uttr. falla svårt, opers.: vara svårt. (Det) ähr .. migh .. alt förswåårt .. adt taga på min halss tedt szåm heele Swerig(is) Rijke swårt nogk faller. HH XXXIII. 1: 189 (1561). Dhen som är behiertad, och medh Mandom grijper ett wärck an, så faller dhet honom intet så swårt. Grubb 531 (1665). Dhet faller en part Qwinfolck något swårt at tijga dhet dhe weeta. Dens. 801. Det föll honom (dvs. Herodes) icke swårt at sälja sina guld- och silfwer-kärille, och kiöpa säd til den nödlidande almogen. Bælter JesuH 1: 52 (1755). Det faller sig svårt för mig just nu att komma ut med så mycket pengar. Östergren (1951).
c) (†) opers. (jfr a), i uttr. komma ngn svårt före, vara l. falla sig svårt för ngn. Schultze Ordb. 5238 (c. 1755).
d) (numera föga br.) i uttr. ngt har sig svårt, ngt är svårt l. besvärligt. Cavallin (1876). En pessimist — det låter grymt och hårdt. / Jag får väl tro det, fast det har sig svårt. Schiöler Mon. 5 (1913).
e) i uttr. vara för svår för ngn (jfr 12 b δ), särsk.: överträffa ngn; särsk. i fråga om styrka. (Sv.) Wara för swår för någon: (lat.) cujus vires superare; non esse ejus virium. Lindfors (1824).
f) om litteratur, stil, konst, musik, författare, konstnär o. d.: svår att förstå, svårbegriplig, svårfattlig; komplicerad; om teaterroll l. melodi: som är svår att lära in l. spela (i fråga om melodi äv. sjunga); äv. om musikinstrument: svår att lära sig l. traktera. Så skal .. förnuffteligha handlat warda medh eenfåldigt folck, om then helga treefåldigheet .. menniskones frij wilia, och andra höga och suåra articlar i skrifftenne. KOF I. 1: 192 (1575). Af den til antagande Musicus fordras, at förse Psalmerne med melodier, som .. hwarken äro månge eller konstige och svåre. Wallquist EcclSaml. 1—4: 221 (1763). En .. Öfversätning af Doct. S. J. Baumgartens Theologiska Sedolära, en .. i en mägta svår styl författad, bok. SvMerc. 1765, s. 411. Svår aria. Svårt instrument. Weste FörslSAOB (c. 1817). Jag har gjort Desdemona en gång .. Tidningarna .. skrev att jag gav god illusion. Men Shakespeares kvinnor är svåra. Moberg Rosell 179 (1932). Pindaros, en av antikens svåraste författare. Östergren (1951). Man kan fråga sig om inte Elsa Graves lyrik .. är den svåraste poesin på svenska. BonnierLM 1954, s. 67.
g) om arbete o. d.: som vållar (fysisk l. psykisk) möda l. ansträngning, mödosam l. ansträngande; besvärlig, komplicerad; äv. (i sht i ä. språkprov) med mer l. mindre kvardröjande bet. av 1: tung o. besvärlig. The dårars arbete warder them swårt. Pred. 10: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: tung). När man blijr waan wedh ett swårt wärck, så faller dhet intet så tungt, fast dhet elliest är beswärligit nogh. Grubb 843 (1665). Af alt Bergs-arbete är detta det swårasta, för grufwornas stora djuphet skull. König LärdÖfn. 5: 176 (1747). Ett svårt, men intressant arbete. Östergren (1951).
h) närmande sig l. övergående i bet.: svårarbetad. Svetsning av svåra material, som t ex aluminium. PiteåT 5 ⁄ 6 1986, s. 20.
i) om resa o. d.: besvärlig l. ansträngande l. mödosam; i fråga om sjöresa äv. med mer l. mindre klar bibet. av 5 a ϑ : stormig l. våldsam o. d. (Arvingarna) effther saliig Erick Johanson .. siig ther um nog besväre, att the månge svåre reijser til Noriiges rijke giortt haffve, opå svar kost, skade och täringh. G1R 25: 2 (1555). Thenna reesa tyckes wara något Swåår, / Migh hoppes doch, at alt wäl tilgåår. Gevaliensis Jos. 28 (1601). (Sv.) En svår resa å sjön, (eng.) a bad (rough) passage. WoH (1904). En svår och besvärlig resa. Östergren (1951).
j) om väg l. terrängförhållanden o. d.: som vållar möda l. ansträngning (att ta sig fram på l. i l. genom); mödosam, ansträngande; besvärlig; svårframkomlig; om backe vanl. med tanke på att den är brant. BtFinlH 2: 187 (1566; om is). (För att prästen inte ska ge sig ut till gårdarna) måste the som sine Döde wilia låta begrafwa .. ther wägen är lång och swår, Dagen näst förr, hafwa Lijken til Kyrckian. Kyrkol. 18: 5 (1686). Af kunskaparne .. förspordes fienden hafwa satt sig .. baak ett swårt och 8 mijhls långt morast. KKD 6: 129 (1708). Vägen dit leder uppför en svår trappa. Castrén Res. 2: 53 (1845). För en truppavdelnings förflyttning på skidor, särskilt genom svår terräng, är en omsorgsfullt utförd spårning av den allra största betydelse. SkidlöpnIArmén 60 (1917). Det här var en svår backe att ta sig upp för. SvHandordb. (1966).
k) (†) om malm: svåråtkomlig. Wåre .. Brwkzförwaltare .. hafwe hoos osz .. låtit anholla, at wij .. willen handhafwa theras Bruuk, at the aff någre nye åwärcken .. icke måtte præjudicerat warda, hälst medan .. malmen på somblighe orter görs swårare. FörbudhBergzlWärck 20 ⁄ 11 1649, A 1 b.
l) om person (äv. djur) l. lynne l. sinne o. d.: besvärlig; obehaglig; vrång, vresig; odräglig l. påfrestande; om person äv.: som är besvärlig att ha att göra med l. umgås med l. komma överens med; om djur förr äv. närmande sig bet.: farlig l. grym o. d.; stundom med anslutning till l. övergående i 12. Iach weet thet ath sedhan iach skilies från idher, wardher kommande bland idher swåra vlffwar, the ther hyorden icke spara skola. Apg. 20: 29 (NT 1526; äv. i Bib. 1917; NT 1981: farliga vargar). (Knut Posse) hade i månge åhr haft till att göra med .. (bönderna), men allrig funnit them så slemme som nu. The måtte wist hafwa någon som opstudssade them och giorde them så swåre. RARP 6: 90 (1657). 2BorgP 8: 692 (1743; om sinnelag). Är altså Geten et swårt kreatur at nappas med, så at en Herde ofta har mera beswär med 30. Getter än 300. Får. Orrelius Diurr. 54: 1 (1750). Genom en förståndig foglighet har mången gjort den kinkigaste och swåraste Maka god, mild, eftergifwen och öm. Wigelius ChristPräd. 15 (1797). Enligt .. kyrkorådsprotokoll synes att hustrun påtagit sig, att hon stundom haft ett stridigt och svårt lynne. Strindberg TrOtr. 4: 21 (1897). Johnn och Anna kommo överens om att Back-Kajsa var bra svår. Lagerlöf Mårb. 17 (1922). Lindgren OrmVäg 115 (1982).
m) ss. adv. (jfr n) i vissa numera obr. anv.
α) i förb. med räkneord: knappt. Icke .. är troligit att en qwinna skulle kunna föda 100. Barn, ja swårt 50. Rudbeck Atl. 1: 46 (1679).
β) svårligen. (Generalguvernören har) schrifvit .. (landshövdingen) till och fuller gifvit effter, att be:te borgare hafver förbrutit .. sin schuta, men lichvel (begärt) .. Landzhöfdingen .. ville låta honom få .. schutan igen. Derpå hafver han svarat, att det nu svårt kunde schie, effter confiscation allreda var skiedd. RP 16: 38 (1655).
γ) i komp. (jfr n), närmande sig bet.: mindre. När .. (barnmorskan) på sig tager at .. (vända barnet som ligger fel), befinner hon at Barnet utaff Werkarna .. är så ihop krystat at hon knafft kan föra et Finger, mycket swårare en Hand uti Modren. Hoorn Jordg. 1: 234 (1697).
δ) i komp. (jfr n), i uttr. vara svårare däran, vara värre däran. Jag .. war mycket swårare ther an. Humbla Landcr. 26 (1740).
n) (†) i komp. o. superl., ungefär liktydigt med: värre l. sämre resp. värst l. sämst; äv. ss. adv. (jfr m γ, δ). Arffued Westgöte .. wille siälff med sidt selskap göre thz swåreste ther widh Stäkeborg. Svart G1 43 (1561). När en man aff stoort anseende begår ett feel, och råkar dheröfwer i decadence, är dhet så mycket swårare, som personen är stoor och högh til. Grubb 366 (1665). (Ett för stort huvud på fostret) är gemenligen Orsak til sin egen Död .. och är den swårsta Casus och Händelsze som en Barnmorska kan förekomma. Hoorn Jordg. 1: 169 (1697). Här tag värma kamrat! drick ut, var menska och skrik ej; / Svårare kunde du dö, än med brännvinsflaskan för munnen! Runeberg (SVS) 3: 253 (1841). En i ordets svåraste betydelse dålig menniska. Wikner Lifsfr. 1: 177 (1866).
o) ss. förled i ssgr med senare led bestående av ett adj. l. verb i p. pf.: som är svår att behandla på det sätt som efterleden anger; se t. ex. SVÅR-ADMINISTRERAD, -ANALYSERAD.
7) i fråga om förhållandet att ngn med (stor) möda l. svårighet l. (stort) besvär gör l. lär sig l. inhämtar ngt l. står ut med ngn l. ngt; särsk. i uttr. ha(va) svårt för ngt (jfr a), endast med (stor) möda osv. kunna göra ngt l. lära sig l. förstå ngt, ngn har svårt att (förr äv. utan att) l. för att, förr äv. före l. vid att göra ngt, ngn kan endast med (stor) möda osv. göra ngt, ngn kan knappast göra ngt; ngn har problem l. svårighet att göra ngt; äv.: ngn kan endast med (stor) självövervinnelse göra ngt, det tar emot l. bjuder ngn emot att göra ngt; jfr SVÄR, adj. 4. Jag har svårt att tro det. Hon brukar ha svårt att bli färdig i tid. Han hade svårt att slita ögonen från det vackra sceneriet. Han har svårt för att fatta, har klen fattningsförmåga. Ha svårt för att hålla sig för skratt. Ha svårt för att gå, höra, sova. Brask Pufendorf Hist. 162 (1680). Och skrifver iagh så otydeligit, at iagh iblandh sielfv har svårt at läsa. Carl XII Bref 108 (1710). Har en Tacka swårt före at lamba, så tager man Krus-mynta eller Åker-mynta .. och gifwer henne uti starkt öhl, hwarefter hon ingen swårhet finna skal. Serenius EngÅkerm. 275 (1727). Ett litet snyggt hus .. hvilket förekom oss så förtjusande, att vi hade svårt vända ögonen därifrån. Landell Bligh 83 (1795). Sjelf tala med honom? … det har jag något svårt för … Ros är en figur, som jag inte gerna träffar på tu man hand. Blanche Våln. 669 (1847). Hedenstierna Kaleid. 252 (1884: vid). Han har svårt för tyska. Auerbach (1913). Mer än en kan ha svårt för att följa Elin Wägner i hennes egenskap av amatörhistoriker. HMartinson i 3SAH LX. 1: 30 (1949). Hon hade svårt att tala om sådant som ångmaskiner och annat. Myrdal AnnanVärld 236 (1984). — särsk.
a) (vard.) i uttr. ha(va) svårt för det (jfr huvudmom.) l. ha svårt för sig, endast med (stor) möda osv. kunna inhämta kunskaper, ha klen fattningsförmåga. Den ene är rikt begåfvad, har lätt för att lära .. Den andre har svårare för sig. Beskow Pred. 508 (1901). Föräldrarna till de barn, som hade ”svårt för det” i skolan, hade på sin tid skickat bunkar och knyten till gubben Mård. Moberg Sedebetyg 210 (1935). (Malin) visste .. utmärkt väl att Stig hade svårt för sig i skolan. Gustaf-Janson Äng. 139 (1967).
b) (†) opers., i uttr. ha sig svårt för ngn att göra ngt, ngn har (stor) möda osv. att göra ngt, det tar emot för ngn att göra ngt; äv.: ha sig svårt att göra ngt, ha möda att göra ngt. Schulthess (1885). Auerbach (1913).
c) (†) i uttr. äga svårt före att göra ngt, ha svårt för att göra ngt. Tit: sade sig äga swårt före, att på sin ålderdom bortmista sin k(ära) Dotter. VLBibl. Brev 18 ⁄ 11 1774.
d) i uttr. ha svårt för (förr äv. av) ngn, endast med svårighet stå ut med ngn, i hög grad ogilla ngn. Framför oss hade vi ett fruntimmer, som jag hade riktigt svårt af, så stygg tyckte jag att hon såg ut. Agrell Sthm 168 (1892).
e) ss. förled i ssgr med senare led bestående av ett adj. l. verb i p. pf.: som har svårt att göra l. åstadkomma l. bli det som efterleden anger; jfr SVÅR-LÄRD, -ROTAD, -SMÄLTBAR.
8) [specialfall av 6] besvärlig l. bekymmersam l. vansklig l. eländig; särsk. i fråga om levnadsvillkor o. d.; i fråga om ekonomiska omständigheter ofta liktydigt med: fattig, torftig (särsk. i uttr. ha det svårt, leva (inskränkt o.) fattigt); äv. om tid(s- period): som kännetecknas av besvärliga förhållanden l. av fattigdom l. av att det är högt pris på l. ont om (livs)förnödenheter. Anno 1598 kom en swår dyr tijdh. KulturbVg. 3: 202 (1598). Sorg giör swrt lefwerne .. (dvs.) Hon giör Liffztijden tung och swår. Grubb 753 (1665). Vid de svåra dagarne bör man alltid komma ihåg de ännu svårare. Carlén Köpm. 2: 333 (1860). Lär mig gnola en visa, när lifvet blir svårt. Wilamowitz-Moellendorff Dikt. 69 (1910). För modern som stod alldeles ensam och utan tillgångar blev det en svår tid. Olsson Fröding 80 (1950). Hon var inte förmögen … hon hade det rent av en smula svårt. Sjögren TaStjärn. 88 (1957). — särsk. om år: hård l. besvärlig o. d.; förr med särskild tanke på missväxt. Desse rötter (dvs. potatisen) äro af en hel tårr natur, så at man uti swåra Korn- eller sädz år, kan bruka dem til bröd. Alström(er) Får. 62 (1727). Folckets elände, som mästadels härrörer af svåra år och svårt pris på spannemål. Höpken 2: 126 (1748). Sju svåra (l. hårda) år. Holm BevO 218 (1939; i fråga om Josefs tolkning av Faraos dröm (1Mos. 41: 30 (Bib. 1541) att efter sju goda år skulle följa sju hårda)). Under de svåra åren på 1860-talet. Östergren (1951). — särsk. i jämförelser för att beteckna att ngn ser bedrövlig l. ömklig l. ynklig ut l. är ful som stryk; särsk. (o. numera bl.) [jfr språkprov 1939 ovan] i uttr. se ut som sju svåra år. Kommissarien .. som hade den der långa ”trantraran” till dotter, som såg ut som det svåra året. Wetterbergh Selln. 57 (1853). Lång som det svåra året. MinnVg. 175 (1900). Se inte ut som sju svåra år i synen. Upp med huvet! Alving Gilbreth DussFullt 55 (1950).
9) [utvecklat ur 6] (†) av dålig l. ringa kvalitet l. beskaffenhet, dålig, klen, ”usel”; svag. The stenhus, som i staden äre bygde, (har) warith tächte medh swåre och owarachtige tak, som meere haffwe röött och förderffwett husen änn them widh machtt hollitt. PrivSvStäd. 3: 148 (1570). Aff ordsaak han int(et) haf(fue)r kunnat sin christendoms stycker, eller någet wist om sin saligheet, och ganska beswärligen det lärer, för sit swåra min(n)e. VDAkt. 1675, nr 294. Efter grufwan någre åhr bortåth warit swår, att bärgzlaget dherföre widh omliggiande järnbruuk heller söckt sig om födan der än hemma. Johansson Noraskog 3: 407 (i handl. fr. 1684). Gubbens affairer äro mycket svåra; Gud vet hur han skall reda sig. Kellgren (SVS) 6: 145 (c. 1785). — särsk. om kost: enkel, tarvlig; jfr GROV 7 c. (Påven) bödh .. strengeligha at erchebispen och the andre bisperna skulle lysa her Steen i ban .. Doch banlyste bisperne honom icke, vtan han moste haffua sin bodh til Rom på swår kost och täring. OPetri Kr. 281 (c. 1540). Swåår förtäring. HH XXXIII. 1: 164 (1561). (Av ett stort saltmatsfat) åt man .. (i danska hem på 1600-t.) hela veckan, jämte annan svår spis, såsom stokfisk, salt sill, torra flundror m. m. SvMerc. 1765, s. 229.
10) [utvecklat ur 1 f] mörk l. hopplös l. dyster o. d.; stundom närmande sig l. övergående i bet.: svårmodig l. ömklig l. olycklig o. d. Håkon hade så swåra tankar om winteren, at han lades til sängs, och hade mycket wakande. Peringskiöld Hkr. 1: 199 (1697). Then, som klagar, anställer merendels sitt kiäromåhl på swåraste sätt. Nehrman PrCiv. 137 (1751). Orättfånget gods / Gör själen .. så svår till mods. Rydberg Faust 77 (1876). Man vande sig vid hans stora, likbleka ansikte .. vid hela hans svåra uppsyn. Koch GudVV 1: 335 (1916). Det värdefulla, som våra vänner skänka oss i våra svåra stunder, är ju inte råden utan tillgivenheten. Hedberg Skära 186 (1931). — särsk.
a) (†) i uttr. svårt mod, dystert sinnelag, svårmod. Een ond quinna gör itt bedröffuadt hierta, oblijdt ansichte, och itt swårt moodh. LPetri Sir. 25: 23 (1561). Ängslan och swårt Mood fördärfwa mångens Miälte. Dahlstierna (SVS) 141 (1698).
b) (†) i uttr. anse ngt på svårare sidan, betrakta ngt från den mörkare sidan, se pessimistiskt på ngt. Så driftig Fadren var, litande på sit outösliga förråd af utvägar .. så varsam var Sonen och misstrogen om sig sjelf, samt ansåg altid saken på svårare sidan. Wargentin ÅmVetA 1775, s. 22.
11) [utvecklat ur 6] (vard.) i uttr. det är (blir) l. ngn har svårt med, äv. (i sht i vissa trakter) om, förr äv. efter l. för ngt, det är (blir) resp. ngn har ont om l. brist på l. ringa l. otillräcklig tillgång till ngt. AOxenstierna 11: 183 (1634: om). Af .. (borgerskapet) berättes, huru dhe hafwa swårt effter godt legofolck för den contribution dhe skole betahla. BtÅboH I. 10: 184 (1689). Det lärer bli swårt efter goda Winer, ty en owanlig wäderlek har giort, at de icke blifwit mogna. Stagnell Banquer. 1 (1753). Skada är at han (dvs. prästgården) ligger nog nära byen, och här är svårt för vatn. Osbeck Lah. 237 (1796). Det är svårt om, efter fisk. Meurman (1847). Ehuru .. (modern) öfver hufvud slog sig godt ut på Kudnäs .. hade hon ibland så svårt om reda penningar att sonen (osv.). Vasenius Top. 2: 352 (1914). 1923 var .. ett besvärligt år för skogsarbetarna — det var svårt med jobb. PiteåT 30 ⁄ 12 1986, s. 12.
12) [utvecklat ur 6 l] hård; sträng; elak; hårdhjärtad, ovänlig; obarmhärtig.
a) om person: hård; sträng; elak; hårdhjärtad; äv.: fordrande l. omänsklig l. känslolös; stundom: avog; särsk. i uttr. vara svår (e)mot ngn l. ngt, förr äv. vara ngn svår, vara hård osv. mot ngn l. ngt. Vthi första Cap. synes .. (profeten Amos) swår och mörk, ther han om the tree och fyra synder talar. FörsprAm. (Bib. 1541). Proff(essores) allesam(m)an klagade der öfwer, att häradzfougden altid wijsar sig så swår emot Acad(emien). UUKonsP 13: 131 (1678). Lagercrona har oförsvarligen handterat .. (kammarherren), sedan har ochså en annan man varit honom myket svår, den tiden han var hos Oss. BrinkmArch. 1: 148 (1712). Den unge husbonden var särdeles svår emot sitt folk. Blanche Bild. 1: 224 (1863). Fast han hade varit bra svår mot oss, kunde jag inte låta bli att tycka, att det var synd om honom. Lagerlöf Holg. 2: 329 (1907). Det blev ett ganska ingående förhör på examensdagen, de äldre .. slapp lindrigt undan, men vi 4 som bara var 12 år blev han svår emot. ByggnArbMinn. 91 (1950). — särsk. (numera föga br.) i uttr. de svåra, ss. benämning på de onda makterna. Oerhörda ord / yttrar du nu. / Må de svåra taga Gunnar, / Sigurds mördare! Brate Edda 170 (1913).
b) med sakligt huvudord; särsk.: som ger uttryck åt l. kännetecknas av l. vittnar om hårdhet l. stränghet l. elakhet l. ovänlighet; hård; särsk. dels om ord l. villkor o. d., dels om krig: som är svår att utstå, hänsynslös; grym l. brutal. Wij haffue .. stora nödh lidhit, och swårt örligh hafft medh the Konungar här om kring. 1Mack. 12: 13 (Bib. 1541). Funne Borgerskapet dhen 4:de puncten (i riksdagens beslut) något swår, besynnerligen om dhen kårta tijdhen. 1BorgP 6 (1654). (Man skall) ingalunda .. fara vt med swår ord emot them, som intet kunna af enfaldighet icke giöra besked. Swedberg Lefw. 123 (1729). Serenius (1741; om villkor). (Sv.) En svår verld, (Eng.) A hard world. Widegren (1788). Jag undrar, hvad de sade hvarandra, då de .. samtalade med hvarandra! Det var bara få ord, men de måste varit svåra: det såg jag på lagmannens ansigte. Rydberg Frib. 237 (1857). (Sv.) svårt krig .. (fr.) rude .. cruelle. Schulthess (1885). Landet står nu åter inför ett svårt inbördeskrig. Östergren (1951). — särsk.
α) (†) i uttr.: bruka en svår mun mot ngn, vara ovettig l. oförskämd mot ngn. När .. de sogo att de hade intet mera än en gängade präss ok en som intet dogde (i tryckeriet), ok Curio hade tre .. så brukade 2 temligh swår mun mot executorem, dät han i sin tid lärer ihogkomma. Rudbeck Bref 305 (1685).
β) (†) om brev: hållen i skarp ton, myndig, sträng. Breffuen .. äro swår och starck. 2Kor. 10: 10 (NT 1526; NT 1981: myndiga och kraftfulla). Under warande Land-Dag .. hafwer Gen. Gouverneuren skrifwit Land-Råden .. til och beordrat dem, at .. förfoga sig til Stockholm, och där stå til swars för det af dem underskrefne swåra brefwet. HC11H 1: 117 (1694).
γ) (förr) i uttr. svår arrest, benämning på militärt frihetsstraff bestående av fängsligt förvar av kortare varaktighet i mörkt enrum, sträng arrest (se STRÄNG, adj. 12 b); jfr ARREST 4 b. Rehborg. Fått 2 dygns svår arrest för det han varit utur Logementet efter kl. 1 ⁄ 2 10 och promenerat med Flickor vid Sabatsberg. UtdrKrigsakadOrderStraffJurn. 50 (1803).
δ) (†) i uttr. vara ngn för svår (jfr 6 e), om lagen: vara för hård l. sträng mot ngn. (Anders) suarade .. nær ha(n) hørde at lagh(e)n waa(re) ho(nom) ffor swaar at han th(e)r inth(et) ont mente m(edh) wtan at th(et) war it fforflugit ordt. OPetri Tb. 39 (1524).
c) (†) ss. adv.: hårt l. illa l. ont. Peringskiöld Hkr. 1: 146 (1697). När Bencini begynte discourera med mig i theologicis, gifwandes mig tillstånd att tahla om Påfwen ehuru swårt och grymt jag behagade, tycktes mig wara tijd att skillias wid detta sällskap. OCelsius i SvBrIt. 1: 69 (c. 1700). Schulthess (1885).
13) [utvecklat ur 5 b (o. 6)] i uttr. som betecknar att ngn är farlig för ngn l. ngt l. begiven på ngn l. ngt l. på att göra ngt.
a) [sv. dial. svår mot l. vid ngn] i uttr. svår mot l. vid ngn l. ngt, farlig för ngn l. ngt; ofta med bibegrepp av glupskhet. Särskildt svåra voro .. (påskkäringarna) vid boskapen, som de ofta förgjorde. Lampa FolklÖfvertro 16 (1896). Marulven är ogrundalöst svår vid hästar. Landsm. VIII. 3: 261 (c. 1900). Nybyggnad (av kungsfågelns bon) får ofta ske, då ekorre och nötskrika är ganska svåra mot just denna arts bon. FoFl. 1952, s. 26.
b) [sv. dial. svår efter ngn, svår med l. på ngt] i uttr. vara svår på, äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) efter l. med l. i ngn l. ngt, vara begiven på l. förtjust i ngn l. ngt, icke kunna avhålla sig från ngn l. ngt; stundom äv. ss. uttryck för att ngn är styv l. skicklig på ett visst område. Båtsman Rapp hade af pastorn inte blifvit framsläppt vid konfirmationen för att han varit svår efter flickorna. Strindberg Hems. 141 (1887). Det fans intet villebråd som den hunden inte gick på; han var lika svår på älg, hare och räf som på gräfling, lo och mård. Forsslund Djur 237 (1900). Luleå tycks sedan gammalt ha varit ledande (inom sälfisket), särskilt ha Möröborna varit svåra på sälisen. 2SvKulturb. 1—2: 237 (1934). Han var svår i maten, det syntes, men han var också stor och kraftig. Johnson Här 160 (1935). Far var svår med spriten. Hedberg DockDans. 47 (1955). Underligare var det att han inte fick några utomäktenskapliga ungar, ty han var i själva verket svår på fruntimmer och hade en hel rad historier. Siwertz Tråd. 16 (1957). En hygglig själ som skulle kunna ge bort sin sista skjorta. Men illa svår på brännvinet. Widding 1812 134 (1970).
c) i uttr. vara svår att l. på, äv. med l. till att göra ngt, vara begiven på att l. tycka om att göra ngt; äv.: ha lätt för att göra ngt, vara snar att göra ngt; stundom äv. närmande sig bet.: vara styv l. skicklig på att göra ngt. Karl Johan var så svår med att rifva sönder sig. Geijerstam FattFolk 1: 122 (1884). Abborn är rasande svår i dag att nappa. Reuter NSång. 37 (1888). Han var så svår på att ljuga, blott han träffade tacksamma åhörare. Janson Gast. 21 (1902). På den tiden var jag svår på att snärja gäddor med mässingssnara. Engström Lif 129 (1907). Han var svår till att klä ut sig redan som barn. Siwertz Fribilj. 14 (1943). Hennes far hade varit alkoholist, svår på att misshandla hustru och barn. Fredriksson Anna 206 (1994).
14) [utvecklat ur 6; sv. dial. vara för svår] (vard.) i uttr. vara för svår, vara (för) tokig l. vara (för) omöjlig o. d. Tant Chloe .. skrattade .. och sade honom, att han vore för tokig, för svår. Callerholm Stowe 32 (1852). Du är då för svår med dina gubbar! Hedberg Ridån 299 (1888). Flickorna bli då för svåra, / så snart det lider mot våra. Karlfeldt Vildm. 22 (1895). Han är för svår, när han sätter till! Strindberg TrOtr. 4: 69 (1897). SvHandordb. (1966).
-AGAD. i sht om barn: hårdagad. SvTyHlex. (1851). Fru Stierna öppnade sin dumma mun och sade, att Gustaf alltid varit ett svåragat barn. Hedberg Bekänna 220 (1947). —
-ANALYSERAD, p. adj. svår att analysera. Det är dessa svåranalyserade (goda) egenskaper hos massan, som kallas kamratskap. Hedberg VackrTänd. 314 (1943). —
(2) -ANKARE. stort o. tungt ankare; särsk. om vart o. ett av de fyra stora ankarna på äldre örlogsfartyg; motsatt: varpankare. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Cannelin (1921). —
-ANSKAFFAD~020, p. adj. svår att anskaffa. Förbudet att bära vapen utan särskilt, svåranskaffat tillstånd gäller .. överallt på Korsika. Enckell Olivpar. 32 (1934). —
-ANSKAFFLIG~020. svåranskaffad. Man .. vore befriad från det tröttsamma sättet att färdas till fots, med en besvärlig och oftast svåranskafflig bärarekaravan för sitt bagage. Kongo 1: 222 (1887).
-ANTÄNDLIG~020. om material: som med svårighet antändes; som endast i begränsad utsträckning själv kan brinna vidare i luft sedan upphettning avslutats. Så t. ex. är det allotropi, att .. fosfor under vissa förhållanden är en ljusgul, lättsmält och lättantändlig, under andra en röd och svårantändlig kropp. NF 1: 495 (1875). TNCPubl. 58: 120 (1975).
-ANVÄND~02 l. ~20. svår att använda. Ett svåranvänt .. överskott av furuvirke. SvIndustri 51 (1935). —
-ARBETAD~020, p. adj. svår att bearbeta l. arbeta med, svårbearbetad. Juhlin-Dannfelt 121 (1886; om byggnadssten). LAHT 1897, s. 92 (om forskningsfält). Eftersom jorden var svårarbetad i denna landsända (dvs. i Filipstads bergslag) blev jordbruket obetydligt och primitivt. TurÅ 1985, s. 52. —
-ARTAD, p. adj.
1) till 5 (med anslutning till 6): svår l. allvarlig l. häftig l. intensiv o. d.; elakartad; särsk. (motsv. 5 a α, β) om smärta, sjukdom o. d. Svårartad tandvärk. En svårartad Dysenteri. Ilmoni Sjukd. 2: 218 (1849). I Trapezunt (i Turkiet) synas oroligheterna ha varit mycket svårartade, och omkr. 200 personer dödades. GHT 1895, nr 239A, s. 2. Få arbetstvister ha visat sig vara så svårartade som denna. Hellström Malmros 72 (1931).
2) till 6: svår l. svårbegriplig o. d. Engelskan var ett svårartat och knepigt språk för olärt folk. Moberg Utvandr. 435 (1949).
3) till 8: svår. Emellertid präglades de första åren av Gustav Vasas regering av en svårartad ”dyrtid”. SkrHVSamfLd 36: 196 (1943). —
-AVGRÄNSAD~020, p. adj. svår att avgränsa. Ett ofantligt rikt men svåravgränsat område. Wellander BetydLagb. 7 (1916). —
-BALANSERAD, p. adj. svår att hålla i balans; äv. (o. i sht) bildl. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 544 (1916). —
-BARKAD, p. adj. som är svår att barka (se barka, v.1 I 1); särsk. om skog l. virke o. d. HbSkogstekn. 242 (1922; om skog). —
-BEBOELIG. svår att bebo; som endast med svårighet låter sig bebos. TSjöv. 1905, s. 397 (om u-båtar). —
-BEDD, p. adj. som man får be flera gånger, som endast med svårighet låter förmå sig till ngt l. till att göra ngt, svårbjuden, nödbedd; motsatt: lättbedd. Sundblad LandStrand 21 (1891). —
-BEDÖMD, p. adj. svår att bedöma. Särskilt svårbedömda voro de fall, i vilka sjukdomen berodde på att två av (kropps)vätskorna samtidigt hade ökat i mängd. Fåhræus BlodläkekH 81 (1924). —
(6 j, o) -BEFARBAR~002, äv. ~020. som endast med svårighet kan befaras. Åsnornas fötter slinta där och hvar i stenhoparna, men de leta sig dock .. fram genom dem, alltid uppsökande de ställen af vägen, som äro minst svårbefarbara. Retzius Sicil. 64 (1892). —
(6 j, o) -BEFAREN, p. adj. svårbefarbar, svårtrafikerad. Allra längst i nordost (i Egeiska havet) ligger den långgrunda, svårbefarna Asovska sjön. Svensén Jord. 9 (1884). Bringéus Klockringn. 294 (1958; om Vättern). —
-BEGRIPLIG. svår att begripa, svårfattlig; motsatt: lättbegriplig; jfr -förstådd, -förståelig, -griplig. Nu medger jag .. gerna, att en svårbegriplig dualitet .. är förhanden mellan tid och evighet. Wikner Tank. 208 (1872). (M. Choræus) talade mycket fort och litet svårbegripligt. CSnoilsky i 3SAH 9: 92 (1894). (Adjunkten) var värmlänning, och han talade en hastig och något svårbegriplig uppsvenska. MinnHbgSkola 21: 11 (1954).
Avledn.: svårbegriplighet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara svårbegriplig; äv. konkretare: svårbegripligt yttrande o. d. D(okto)r G. König .. berömd som forstmathematiker och .. originel i sitt språk ända till svårbegriplighet. Thelaus Skog. 169 (1865). SDS 1904, nr 348A, s. 1 (konkretare). —
-BEHANDLAD, p. adj. svår att behandla. Cederschiöld Ordlek. 168 (1904; om språkligt material). En svårbehandlad sjukdom. IllSvOrdb. (1955). —
-BEKÄMPAD, p. adj. svår att bekämpa. Aspen är betydligt mer svårbekämpad än björken. Nellbeck Skogsv. 40 (1961). —
-BEMÄSTRAD, p. adj. svår att bemästra. DN 20 ⁄ 1 1933, s. 2 (om motsättningar). BilskolLb. 41 (1959; om trafikförhållanden). —
-BERÄKNELIG. svår att beräkna.
1) motsv. beräknelig 1. Många poster (är) ytterst svårberäkneliga. SvD 28 ⁄ 1 1911, s. 5. Svårberäkneliga utgifter. IllSvOrdb. (1955).
2) motsv. beräknelig 2; ofta liktydigt med: oberäknelig l. oförutsedd o. d. Hur svårberäknelig är icke världshistorien! utropar en engelsk filosof. Lidforss Fragm. 83 (1895, 1904). Väderleksförhållandena äro svårberäkneliga. NFMånKr. 1938, s. 238.
-BESATT, p. adj. svår att besätta. Strindberg Brev 9: 120 (1893; om teaterroll). DN(A) 17 ⁄ 11 1963, s. 23 (om landshövdingepost). —
(6 j, o) -BESTIGEN, p. adj. (i vitter stil) svårbestiglig. De svårbestigna klippstupens skrevor. Wallquist Doktorn 41 (1935). —
(6 j, o) -BESTIGLIG. som endast med svårighet kan bestigas. Wirsén NDikt. 257 (1880). FoFl. 1948, s. 177 (om klippa).
-BESTÄMBAR~020, äv. ~102. svår att bestämma. Retzius Sicil. 37 (1892; om havsdjur). LagSvärd. 89 (1919; om känsla). —
-BESTÄMD, p. adj. svårbestämbar. HLForssell i 2SAH 58: 169 (1882). Rören (på sandsoppen) .. äro små, runda, av svårbestämd färg, med kanelbruna eller olivbruna mynningar. Cortin SvampHb. 168 (1937).
-BETVINGLIG. svår att betvinga. Ett svårbetvingligt begär efter starka drycker. NF 13: 983 (1889).
-BEVAKLIG. (numera föga br.) svårbevakad. SthmFig. 1847, s. 251 (om Sthm). SD(L) 1901, nr 515, s. 3 (om slott). —
-BEVEKT, p. adj. svår att beveka. Runeberg (SVS) 6: 227 (1863). —
(2 b) -BEVÄPNAD, p. adj. (†) tungt beväpnad; motsatt: lättbeväpnad. Macedoniska Arméen bestod i deras Infanterie, af swår- och lätt-bewäpnade och Peltastæ. Eberhardt AllmH 1: 210 (1766). —
-BLIDKAD, p. adj. svår att blidka. Runeberg (SVS) 6: 239 (1863). —
-BOTAD, p. adj. svår att bota; särsk. motsv. bota 2. Hornspalt, (dvs.) längsgående spricka i hofväggen .. är svårbotad och långvarig. Juhlin-Dannfelt 150 (1886). 2NF 28: 484 (1918; om åkomma). —
-BOTLIG. svår att bota; särsk. (motsv. bota 2) om sjukdom o. d.; äv. bildl. Alm(Sthm) 1855, s. 41 (om sjukdom). (Folkprövningarnas verkliga utslag) yppa sig tillförlitligast i den beståndande krafttillväxt eller det svårbotliga elände, som kanske först ett senare århundrade mäktar rätt urskilja och uppskatta. NordT 1892, s. 407.
Avledn.: svårbotlighet, r. 2NF 27: 1385 (1918). —
-BROTTAD, p. adj. svår att brottas med. Åkerlind vann en livlig match över svårbrottade Siebert. IdrBl. 1935, nr 18, s. 12. —
-BRUKAD, förr äv. -BRUKT, p. adj. svår att bruka; som kräver tungt arbete; i sht (motsv. bruka 11) om åkerjord l. egendom o. d.; äv. bildl. Barchæus LandthHall. 109 (1773; om åker). Menniskokärleken har ett stort fält för sig: det närmaste och det mest svårbrukade är det egna hjertats åker. NIllT 1878, s. 286. BtRiksdP 1891, I. 2: nr 12, s. 3 (om hemman). —
-BRUTEN, p. adj. svår att bryta, som bryts endast med svårighet; i sht om jordmån o. d. Lundell (1893). särsk. bildl. Landskapet (Småland) anses sedan gammalt vara svårbruten mark för nya rörelser. Hård Af Segerstad HNorrman 172 (1948).
Avledn.: svårbrutenhet, r. Uppl. 1: 22 (1901). —
-BYGGD, p. adj. svår att bygga. Söderhjelm Tavaststj. 293 (1900; om strofer). 11Årt. 1: 227 (1919; om järnväg). —
Avledn.: svårbändighet, r. l. f. (†) obändighet. Dictionen (hos den romerske diktaren Q. Ennius) har styrka, har eld, fastän språk och vers ännu kämpa med mycken svårbändighet och sträfhet. Atterbom PoesH 3: 34 (1848). —
-BÄRGAD, p. adj. svår att bärga; särsk. motsv. bärga 5. (På gungflyn) fås .. det allrasämsta och mest svårbergade gräs, högst till 1/2 lass på tunnlandet. LAA 1813, s. 267. —
Avledn.: svårböjlighet, r. l. f. särsk. bildl. Desse (dvs. poeter som befattade sig med versmakeri) .. voro .. utrustade med en förmåga att i fläng göra verser och hitta rim, hvilken, under modersmålets dåvarande råhet och svårböjlighet, förekom nästan underbar. Atterbom Siare 3: 349 (1844). —
-DATERBAR. svårdaterad. Särskilt svårdaterbar är en sådan enklare produktion (av yllevävnader), då den ej var utsatt för samma modepåtryckning som de stora fabrikernas. Fornv. 1924, s. 189. —
-DEFINIERBAR. svår att definiera. Den uppväxande ungdomen åverkas nog i ojämförligt mycket större mån af det svårdefinierbara men mäktiga inflytande, som vi i brist på bättre ord nämna tidsandan. SvD 21 ⁄ 4 1907, s. 4. —
(5 a μ) -DRÖMD, p. adj. (numera föga br.) om person: som har onda l. elaka drömmar. Ossiannilsson Tigerh. 94 (1908). —
-DÖMD, p. adj. svår att döma. Afzelius Sag. 3: 29 (1841; om juridiskt mål). Matchen var svårdömd. IdrBl. 1935, nr 13, s. 9. —
-ELDAD, p. adj. svår att elda (se d. o. 6). PT 1902, nr 186A, s. 3 (om lokomotiv). Skolhuset har ett föråldrat värmesystem, som består av sju svåreldade ugnar. TSvLärov. 1947, s. 59. —
-ERSÄTTLIG~020. svår att ersätta. Svenska läkarekåren har nyligen genom Dr Troilii bortgång gjort en smärtsam och svårersättlig förlust. Hygiea 1864, s. 177.
-FATTBAR~02 l. ~20. svårfattlig. Ni (dvs. professor Nyberg) har segerrikt tolkat svårfattbara orientaliska språk. MLamm i 3SAH LIX. 1: 56 (1948). —
-FATTLIG.
1) till 6 o: som är svår att fatta, som endast med svårighet kan fattas l. förstås; äv. substantiverat; jfr -begriplig, -förståelig. Således förenar man sig visserligen öfverallt att förkasta .. det mörka, svårfatteliga. Leopold 2: 260 (1801). Bibeln är i många fall, för en person af mognad ålder och grundlig bildning, en svårfattlig bok. Hedin Tal 1: 17 (1867). Artur Adamov .. hör till de mest uppmärksammade och även mest svårfattliga dramatikerna i det intellektuella Paris. BonnierLM 1954, s. 80.
2) till 7: som endast med svårighet kan fatta l. förstå ngt; anträffat bl. i avledn. svårfattlighet.
Avledn.: svårfattlighet, r. l. f.
1) till -fattlig 1, om egenskapen l. förhållandet att vara svårbegriplig. Språkets svårfattlighet. TLär. 1846—47, s. 140. I sina filosofiska och estetiska afhandlingar från denna tid (dvs. 1810—1817) gjorde sig A(tterbom) skyldig till mycken dunkelhet och svårfattlighet. NF 1: 1295 (1876).
2) (†) till -fattlig 2, om egenskapen l. förhållandet att endast med svårighet fatta l. förstå ngt. Ingen klandrar den trögare för hans svårfattlighet. Tegnér 6: 181 (1827). —
-FIXERAD, p. adj. svår att fixera. BBergman i 3SAH LV. 1: 53 (1944). —
-FIXERBAR~002, äv. ~020. svårfixerad. Det går .. icke att verkställa en komplettering med utsädesuppgifter endast för säterier .. utan dessutom måste en mycket svårfixerbar komplettering för en del andra gårdar göras. SvGeogrÅb. 1946, s. 61. —
-FJÄLLAD, p. adj. om fisk: svår att fjälla (se fjälla, v. I 1). Svårfjällad abborre. IllSvOrdb. (1955). särsk. bildl.: svår att komma till rätta med; jfr fjälla, v. I 2. Farbror är sannerligen en svårfjällad fisk! Bergman Kerrm. 70 (1927). Den outgrundliga och svårfjällade sovjetryska diplomatien. Medborgaren 1945, nr 5, s. 12. —
-FLIRTAD l. -FLÖRTAD, p. adj. svår att flirta med, som det är svårt att göra intryck på medelst flört; äv. allmännare: svår att ställa sig in hos, svår att påverka l. övertala l. övertyga, svår att komma till rätta med; stundom liktydigt med: avvisande o. d. SAOL (1950). Hon (var) inte .. svårflirtad utan ganska öppen och sympatisk. Siwertz Tråd. 141 (1957). Svårflirtade sovjetledare. Arbetet(R) 23 ⁄ 5 1984, s. 11. Sedan tidigare exporterar företaget till Egypten och nu har man även tagit sig in på den svårflörtade algeriska marknaden. GbgP 16 ⁄ 6 1990, s. 27. —
-FLOTTAD, p. adj. (förr) om virke o. d.: svår att flotta (se flotta, v.2); äv. om flottled: som är svår att flotta ngt på. SkogsvT 1905, s. 304 (om stock). Biltransporter av virke har ökat mycket i omfattning under senaste decenniet, och många små svårflottade och dyrbara flottleder .. har lagts ner. TurÅ 1959, s. 133. —
(7 e) -FLYKTIG. (i fackspr.) som med svårighet avdunstar l. förflyktigas; motsatt: lättflyktig. Vanligast äro kylapparaterna så inrättade att de lättflygtigaste, de mer svårflygtiga produkterna och tjäran erhållas hvar för sig, och benämnas då de mer lättflygtiga vätskorna träolja, de svårflygtigare åter tjärolja. TSkogshush. 1881, s. 156. I en elektrisk ljusbåge erhåller man spektra av mera svårflyktiga metaller. Bergholm Fys. 4: 88 (1957).
Avledn.: svårflyktighet, r. (i fackspr.) På grund av sin svårflyktighet (kokp. 290°) renas .. (glycerin) lämpligen genom vakuumdestillation. Smith OrgKemi 65 (1938). —
-FLYTTAD, p. adj. svår att flytta. Första liniens fältsjukhus voro (c. 1850) för svårflyttade att kunna inträffa i rätt tid på rätt ställe. NF 5: 575 (1882). Kapitalinvestering, en svårflyttad yrkeskunnig arbetarstam, stabiliserad avsättningsmarknad etc. binda ofta en industri kvar på sin ursprungliga plats. SvGeogrÅb. 1947, s. 167. —
-FLYTTBAR~02 l. ~20. svårflyttad. Rummen .. innehållo många, men svårflyttbara saker. AB 24 ⁄ 5 1898, s. 2. —
(6 j, o) -FORCERAD, p. adj. om väg, terräng o. d.: svår att forcera; äv. bildl. Vandringen .. sker på branta, svårforcerade vägar som klamrar sej tätt intill bergssidorna och svindlar förbi djupa avgrunder. Kjellgren SpanOd. 23 (1932). Detta att klarlägga hur elektronerna beter sig i ett kristallgitter visade sig innebära oerhört svårforcerade problem, både teoretiskt och experimentellt. Strandh PyramLas. 156 (1985). —
-FOSTRAD, p. adj. om barn: svår att fostra (se fostra, v. 3); som vållar (avsevärda) svårigheter i uppfostringsavseende. SvD 23 ⁄ 10 1933, s. 8. —
(6 j, o) -FRAMKOMLIG~020. om väg l. terräng o. d.: svår att komma l. ta sig fram på l. genom l. i; motsatt: lättframkomlig; jfr -farbar, -forcerad. KrigVAH 1882, s. 21 (om terrängytor).
-FUNNEN, p. adj. svår att finna l. anträffa; svår att komma på; jfr -utfunnen. Jamben .. i Svenska språket (är) temligen svårfunnen. Phosph. 1811, s. 506. Med tanke på den ytterst svårfunna skärsnäppan var tidpunkten — 7—11 juli — för vår inventering ej så särskilt lämplig. FoFl. 1947, s. 240. Förklaringen var nog inte så svårfunnen. Carlsson LantmPol. 204 (1953). —
-FYLLD, p. adj. svår att fylla. Agardh (o. Ljungberg) Stat. II. 1: 162 (1854; om villkor). (Löjtnanten) lämnade ett svårfyllt tomrum efter sig. Han var den siste kavaljeren i Södermanland. Bonde Sant 112 (1934). —
-FÅNGAD, p. adj. svår att fånga l. infånga; äv. bildl.; jfr -fången. Runeberg .. är envis att hålla ut (med rävfänget), just för att junkrarna äro så svårfångade. FRuneberg (1856) hos Strömborg Runebg IV. 2: 129. Lyckan är alltid lika svårfångad oberoende av tidens kynne. Segerstedt Händ. 272 (1925). Strömmingen har under den senaste tiden varit synnerligen svårfångad. UNT 16 ⁄ 12 1938, s. 12. När färgen ska fästas (på textil), fås att stanna och lysa, är den mycket svårfångad. TurÅ 1988, s. 187. —
-FÅNGEN, p. adj. (numera bl. i vitter stil)
1) svår att få l. anskaffa, svåråtkomlig. Blix SvFinance 84 (1797). Inte ens av det stora världskriget hade hon haft någon känning — nej, inte ens av ett svårfånget brödkort eller sockerkort. Kerfve Nutidsfl. 114 (1929).
2) [med anslutning till fånga, v.] (†) svårfångad. De högst svårfångna arterna. VetAH 1813, s. 252. —
-FÄRSKAD, p. adj. (förr) om tackjärn o. d.: svår att ”färska” (se färska, v. 2 a); motsatt: lättfärskad. Tamm Smid. 30 (1830; om tackjärn). Det i början framställda tackjärnet .. bildade en förmedlande länk mellan stål och modernt tackjärn, hvilket i allmänhet innehåller fem till flera proc. af andra ämnen än järn och därför är jämförelsevis svårfärskadt. Åkerman PVetA 1896, s. 5. —
-FÖDD, p. adj. [sv. dial. svårfödd] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) som behöver mycket mat för att kunna livnära sig; svår att föda (se föda, v. I 1); äv. bildl.; motsatt: lättfödd. Sämst synes mig alltid ett Secunda-schäferi stå sig, med sina svårfödda grofulliga får och lågt betalte ull. QLm. 1: 81 (1833). Ufven är icke svårfödd. Bergström HbJagtv. 170 (1872). Ännu en svårfödd stund gick om, tillmätt af jämmertakten från Bonnsjö galge. Så hördes på nytt hofslag. Högberg Vred. 3: 241 (1906). —
-FÖRBRÄNNELIG, äv. -FÖRBRÄNNLIG. svår att förbränna; som förbrännes med svårighet; äv. bildl. Ekenberg (o. Landin) 157 (1889; om trä). 2NF 12: 39 (1909; om masugnsgas). Bakom NAA (dvs. Nordic Archaeological Abstracts) står ett antal yngre arkeologiska eldsjälar som man hoppas skall visa sig vara både svårförbränneliga och i sinom tid ersättbara. Rig 1977, s. 27. —
-FÖRENLIG. svår att förena (med ngt annat). Ljunggren SmSkr. 2: 29 (1879). Påfallande är, att .. (S. Lidman) också i prosan skulle välja sig lärare bland den objektiva skildringskonstens mästare, då just denna skildringskonst var i viss utsträckning svårförenlig med hans eruptiva temperament. SvLittTidskr. 1960, s. 60. —
-FÖRGÄTLIG. (numera bl. i vitter stil) svårförglömlig. 2NF 23: 413 (1915). —
-FÖRKLARLIG. numera bl. med sakligt huvudord: svår att förklara, som med svårighet låter sig förklaras; svår att förstå l. begripa, obegriplig; äv. ss. adv. Skulle arbetet öfver Corfitz U(lfeldt) ej vara tillgängligt, så beder jag dock om ett yttrande af Hr EtatsRådet med rätt att få det införd i Biogr. Lex. rörande denna swårförklarlige person, som än är förrädare i Danmark, än i Sverige. PWieselgren (1849) i MolbechBrevveksl. 3: 46. AntT 5: 235 (1878; om betydelse). Hallström Händ. 211 (1927; om missförstånd). Brevet .. avböjde bestämt min medverkan i Ord och Bild och innehöll några svårförklarligt hätska utfall mot mig. Norling Mänskl. 185 (1930).
Avledn.: svårförlåtlighet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara svårförlåtlig; äv. konkretare, om svårförlåtlig handling o. d. Orsaken till denna svårförlåtlighet (dvs. att ej ha filosoferat med svea-götisk tunga) är en för .. (Stiernhielms) minne ärofull: den består .. deri, att han var en verklig Philosoph. Atterbom Siare 2: 63 (1843). —
-FÖRSTÅDD, p. adj. som (endast) med svårighet förstås; jfr -begriplig. Phosph. 1811, s. 221. NF 3: 915 (1879; om diktverk). Dessutom är han något handicapad av ett medfött talfel, som gör honom lite svårförstådd. Värmlandshist. 45 (1943). —
-FÖRSTÅELIG. svår att förstå, svårbegriplig. Rudin 1Evigh. 1: 173 (1878; om uttryck). Svårförståeliga händelser. Blanck NordRenäss. 252 (1911). —
Avledn.: svårförståndlighet, r. l. f. (†) svårbegriplighet. Palmblad Fornk. 1: XXIV (1843). —
-FÖRUTSEDD~002, äv. ~200, p. adj. (svår- 1913 osv. svårt- 1951) svår att förutse. Det är ju också ett tämligen svårförutsett fall, att frun ställer vattenledningen öppen, när hon ska resa bort. NSvSkämtl. 23: 82 (1913). Människors .. svårförutsedda beteenden. DN(A) 31 ⁄ 3 1959, s. 4. —
-FÖRYNGRAD, p. adj. skogsv. om skog, mark o. d.: svår att föryngra (se d. o. a), som (endast) med svårighet låter sig föryngras; motsatt: lättföryngrad. SkogsvT 1906, s. 210 (om hedland). Selander LevLandsk. 290 (1955; om skogar). —
-GENOMFÖRBAR. svår att genomföra. MLamm i 3SAH LIII. 2: 231 (1942). —
(7 e) -GENOMSLÄPPLIG. (i fackspr.) om jord, mark o. d.: som (endast) med svårighet släpper igenom vatten l. fuktighet. Dy och torfdy äro ganska svårgenomsläppliga och kunna användas till smärre vallar mot stillastående eller med ringa hastighet framflytande vatten. LB 1: 246 (1901).
Avledn.: svårgenomsläpplighet, r. 2NF 31: 170 (1920). —
-GENOMTRÄNGLIG. om terräng, ämne o. d.: svår att tränga igenom; äv. bildl. Svårgenomtränglig djungel, skog. Hazelius Bef. 145 (1857; om förhuggning). Ju högre ett ämnes atomvikt är, desto svårgenomträngligare är detta för Röntgenstrålarne. Lidforss Kås. 1: 153 (1908). I det svårgenomträngliga dunklet av diktens (dvs. Parken) allusioner finns det dock ett par hållpunkter för en konkret tolkning. Olsson Fröding 305 (1950).
Avledn.: svårgenomtränglighet, r. 2NF 9: 67 (1908). —
-GRIPBAR~02 l. ~20. svår att gripa l. gripa i; äv. (o. företrädesvis) bildl.: svår att få grepp om, icke konkret, icke påtaglig o. d. 2NF 6: 24 (1906; om psykologiskt utvecklingsförlopp). Den uttrycksart, som för Fröding tycktes ägnad att fasthålla de mest vaga, svårgripbara och sköra stämningarna. NordText. 1: 148 (1934). IllSvOrdb. (1955; äv. i eg. bet.). Erik den heliges svårgripbara gestalt var föremål för .. (O. Janses) första, år 1898 i Historisk Tidskrift publicerade uppsats. Fornv. 1958, s. 73.
(7 e) -GRODD, p. adj. om frö: som (endast) med svårighet gror; motsatt: lättgrodd. LAHT 1906, s. 307.
(6 j, o) -GÅDD, p. adj. svårgången. Knöppel SvRidd. 94 (1912; om mark). Aspenström Bäck. 78 (1958; om väg). —
(6 j, o) -GÅNGEN, p. adj. om väg l. terräng o. d.: som är svår att gå på l. i o. d. En svårgången stig. TurÅ 1907, s. 88 (om myrlandskap). En halvtimmes ilmarsch i svårgångna marker. Knöppel Öd. 152 (1918). Upsala 1924, Julnr s. 9 (om terräng). —
-GÖRA. (numera föga br.) göra (ngt) svårt l. besvärligt, försvåra (ngt). En mängd stagbultar, som svårgöra rengöringen af pannan omkring eldstaden. TT 1898, M. s. 2. Konserveringen af årets bär- och fruktskörd svår- eller omöjliggöres till väsentlig grad. SvD(B) 8 ⁄ 11 1916, s. 4. —
-HANTERLIG. som (endast) med svårighet kan hanteras, svår att använda l. handskas med; särsk.
1) med sakligt huvudord; äv. bildl., särsk.: svår att behandla l. sköta o. d., ohanterlig. Om den representativa styrelseformen är svårhandterlig, så är detta ett skäl mera för dess anhängare att vara försigtiga. SvT 1852, nr 162, s. 2. På grund av det stora antalet linser blir terresterkikaren lång och svårhanterlig. Bergholm Fys. 4: 104 (1925). Johanson Stärbh. 160 (1946; om material för forskning). I packrummet brottas gubbarna från pappersbruken med sina svårhanterliga packlådor. Fogelström Vakna 29 (1949).
2) i överförd anv. av 1, om person (l. djur): svår att ha att göra med, som icke fogar sig efter andra; besvärlig; om barn ofta: bångstyrig; förr äv. närmande sig bet.: hård; äv. om sinnesstämning o. d.: besvärlig. Bäckström Hugo Hern. 23 (1877). Mest svårhandterliga voro ståthållarne i provinserna (i Frankrike på 1600-talet). Pallin NTidH 64 (1878). Hästen .. är .. otam och svårhandterlig. Rydberg Myt. 1: 361 (1886). Hjalmar var med andra ord i en retlig och svårhanterlig sinnesstämning. Hoving WiborgHforsSthm 131 (1945). Bland de 110 .. läsbarnen befann sig en rad av de svårhanterligaste busfröna. PedT 1959, s. 122.
Avledn.: svårhanterlighet, r. l. f. till -hanterlig 1, 2; särsk. till -hanterlig 1. Björkman (1889). Denna export har endast i undantagsfall gått direkt till avlägsnare platser som Färöarna och Sydamerika, då slipstenarna genom sin tyngd och svårhanterlighet varit mindre lämpade för längre export. Rig 1954, s. 123. —
-HUGGEN, p. adj. svår att hugga.
b) om ved o. d., motsv. hugga, v.1 5. För lata svin är marken alltid frusen och all ved svårhuggen. Hedberg GalnH 152 (1971).
c) om yta av sten o. d., motsv. hugga, v.1 8 f. Runföljden 36 a—42 t står i ett svårhugget kvartsparti i (Kummelby)stenens övre vänstra kant. Fornv. 1953, s. 264. —
-HÅLLEN, p. adj. (numera mindre br.) svår att hålla; särsk. motsv. hålla, v.1 9, 22. Tegnér (WB) 6: 122 (1827; om löfte). (Tomten) hade .. varit föremål för en segsliten arvstvist och synes sen dess ha varit en svårhållen besittning. Nilsson HistFärs 184 (1940). särsk. (†) om ljudförbindelse o. d.: svår att hålla ut på, svår att draga ut på; jfr hålla, v.1 3 f. Wulff SvRim. 74 (1898). Ljudförbindelsen ǟ+ rs (är) sällsynt och svårhållen i vårt språk. Därs. 95. —
-INSTÄLLD~02 l. ~20, p. adj. särsk. (med.) i uttr. svårinställd diabetes, om diabetes som trots individuellt anpassad insulindosering, kost, motion o. d. endast med svårighet normaliserar sockerhalten i blodet, svårkontrollerad diabetes. Fass 1978, s. 123. —
-INTAGLIG~020. som (endast) med svårighet kan intagas. Kullen består af en brant topp och två genom en låg ås skilda platåer, som .. begränsas af tvära, svårintagliga sluttningar. Centerwall Hellas 300 (1888).
-JAGAD, p. adj. jäg. om djur: svår att jaga (se d. o. 1); äv. om terräng l. mark o. d.: svår att jaga i l. på. (Sjön) hade synnerligen djupa och svårjagade vassar, där hund var nödvändig. Nordlund Jäg. 203 (1914). Lagercrantz SkandStorvOstafr. 205 (1930; om djur). —
(2) -KABEL. (†) grov kabel. Man (måste) med fiskhaken lyfta tågen väl utur vattnet, så att en säker sejsning kan läggas på den och sedan bändes nedom krysset en svårkabel på det tåget, för hvilket man ligger. Platen Glascock 1: 263 (1836). —
-KLUVEN, p. adj. som (endast) med svårighet kan klyvas; särsk. dels (o. företrädesvis) om trävirke o. d., dels om bergart o. d. Linnarsson VgCambr. 47 (1869; om skiffer). Släggyxan används jämte klyvkil till svårkluven ved, klyvyxa för lättkluven ved. Sonesson BöndB 1003 (1955). —
-KLÄNGD, p. adj. skogsv. om kotte: som (endast) med svårighet kan bringas att öppna sig o. utsläppa sina frön, svår att klänga (se klänga, v.2). Man plägar svagt fukta svårklängda (tall)kottar under 6 – 7 timmar och sedan ånyo utsätta dem för uttorkning. 2NF 35: 1091 (1923). —
-KNÄCKT, p. adj. svår att knäcka, som (endast) med svårighet kan knäckas; särsk. om nöt; äv. (o. i sht) bildl. Problemet är verkligen svårknäckt. SvD(B) 12 ⁄ 7 1927, s. 6. Östergren (1951). —
-KONDENSERAD, p. adj. som (endast) med svårighet kondenseras. Svedberg ArbDek. 23 (1915; om gaser). —
-KROSSAD, p. adj. svår att krossa (se krossa, v.1 1 a). Då det gäller prof å malmer, som till sin metallhalt i det hela äro ganska jämna, men som bestå af dels spröda, dels svårkrossade beståndsdelar. TT 1894, K. s. 24. —
-KUVAD, p. adj. svår att kuva. Swensson Hoffm. 197 (1935; om bitterhet). Tamm TjänstNegus 246 (1936; om uppror). —
-KUVLIG. (numera bl. i vitter stil) som (endast) med svårighet kan kuvas; obetvinglig. Förhållandet mellan könen .. sätter i verksamhet de lifligaste och af förnuftet svårkufligaste böjelserna. Bergstedt Clément PolEkon. 20 (1868). Hon hade (vägrat), trots den svårkuvliga lusten att flanera omkring på de gamla välkända platserna. Rootzén Sthmsungd. 166 (1928). —
-KÖPT, p. adj. särsk. bildl.: som man (endast) med svårighet kan uppnå l. vinna. VLitt. 3: 490 (1902; om gunst). —
-KÖRD, p. adj. om häst l. fordon: svår att köra; äv. om väg l. terräng o. d.: svår att köra på l. i. En svårkörd bil. Brunius GotlK 2: 274 (1865; om vägar). HbSkogstekn. 206 (1922; om trakt). Reutersvärd Minn. 37 (1922; om häst). Annandagstrafiken i Västsverige krävde under förmiddagen två dödsoffer i det hala och svårkörda väglaget. SvD(A) 27 ⁄ 12 1965, s. 21.
-LASTAD, p. adj. särsk. (†) till 1: tungt lastad. Fartyget var svårlastadt och låg tvärs i sjön. Trolle Sjöoff. 1: 173 (1869). —
-LEDD, p. adj. svår att leda (se leda, v.2 4). KrigVAH 1880, s. 32. SD 1900, nr 22, s. 2 (om fälttåg). —
-LÄKLIG. (numera mindre br.) svårläkt. Kroniskt ekzem är mycket svårläkligt. Hallin Hels. 2: 704 (1885). Östergren (1951).
Avledn.: svårläklighet, r. l. f. (numera mindre br.) om egenskapen l. förhållandet att vara svårläkt. NF 4: 1389 (1881). Östergren (1951). —
-LÄKT, p. adj. svår att läka, som (endast) med svårighet läks; i sht om sår l. skada o. d.; äv. bildl. Weste FörslSAOB (c. 1817). En inbillningskraft, som bär svårläkta märken, inskafda af den materialistiska franska naturalismens bojor, är .. föga ägnad (att framträda med ett sken av verklighet och liv). Rydberg Nakenh. 43 (1895). Skador i barken (t. ex. genom bett af kreatur) äro mycket svårläkta, och röta uppstår gärna. Haller o. Julius 49 (1908). Ett skrot (dvs. del av projektil) åstadkommer på grund av sin oregelbundna form och ofta vassa kanter mycket svårläkta sår, vilka lätt bli infekterade. SkjutlArm. 1946, s. 47.
-LÄRD, p. adj.
1) till 6 o: med sakligt huvudord: som är svår att lära; som (endast) med svårighet kan inläras. Phosph. 1811, s. 222 (om konst). Bremer Hem. 1: 167 (1839; om läxor). Tegnér SvRättstavn. 50 (1887; om rättstavningsregler). Hedberg VackrTänd. 85 (1943; om danssteg).
2) (numera bl. mera tillf.) till 6 o, 7 e, om person: som har svårt för att lära sig ngt, tröglärd; som är svår att lära l. undervisa. En och annan (av karlarna) visar sig mycket svårlärd och man har ej råd att förbruka för mycket tid och allt sitt tålamod på en sådan. DagbrKongo 330 (1911). Han (var) inte svårlärd. Siwertz Sel. 1: 80 (1920).
-LÄSBAR~02 l. ~20. (numera mindre br.) svårläst. (J. G. Oxenstiernas) fullkomliga afsaknad af talartemperament (gör) hans tal till de svårläsbaraste och till innehållet banalaste, som seklet kan bjuda på. Lamm Oxenst. 334 (1911). —
-LÄSLIG. som (endast) med svårighet kan läsas.
2) (numera bl. tillf.) om litteraturalster o. d. I .. (Nietzsches) senare produktion .. har den klassiska klarheten försvunnit, formen har anpassat sig efter innehållet och blivit dramatiskt upprörd, pressad, svårläslig. Küntzel ModTyLitt. 86 (1927).
Avledn.: svårläslighet, r. l. f. till -läslig 1. (Korrekturläsaren) klagade öfver manuscriptets svårläslighet. PDAAtterbom i 3SAH LV. 2: 51 (1834). —
-LÄST, p. adj. som (endast) med svårighet kan läsas; motsatt: lättläst.
1) om handstil l. boktrycksstil o. d.; stundom liktydigt med: svårtydd l. svårtolkad. Lyceum 2: 163 (1811; om förteckning på papperslapp). Utgivaren .. såg sig nödsakad att .. lita till de delvis svårlästa koncepten i legationsarkivet. HT 1955, s. 302.
2) om litteraturalster l. författare o. d. (med tanke på innehållet): svår att läsa o. förstå; stundom närmande sig bet.: obegriplig. Ville du se efter, / Du skulle finna der (dvs. i syndaregistret) en svårläst punkt / Som handlar om att ha satt af en konung. Thomander Shakespeare Rich. 118 (1825). Möjligtvis hade Thorilds skrift blifvit mera läst, än den verkligen blef, om den icke hade varit författad på en latin, som är ganska svårläst. Nyblæus Forskn. I. 1: 211 (1873, 1879). Långa svårlästa verser på hexameter eller i rimkrönikestil. Castrén Schildt 196 (1927). Författaren var mig bekant blott till namnet, och jag hade fått för mig, att han var svårläst. Hallberg Minn. 51 (1930, 1935). En undersökning av Kungl. Arbetsmarknadsstyrelsens häfte ”Studievägar på högstadiet” ger till resultat att häftet för de flesta elever och föräldrar är obegripligt eller svårläst. Skolvärld. 1965, s. 734.
Avledn.: svårlästhet, r. l. f. till -läst 1, 2. (Lohensteins) sorgspel (är) de enda i sitt slag, i anseende till swårlästhet, till widlyftighet. Polyfem II. 51: 2 (1810). SAOL (1973). —
-LÖSLIG.
1) (i fackspr.) om ämne o. d.: som (endast) med svårighet kan upplösas, svår att upplösa. Möller (1807).
2) i bildl. anv. av 1, om gåta l. problem o. d.: svårlöst. Huruvida .. (jonerna) alltifrån uräldsta tider här (dvs. i Attika) haft sitt hufvudsäte .. hör till forntidens svårlösligare gåtor. Palmblad Fornk. 2: 427 (1845). (E. Sundell) har skrifvit en dramatisk dikt i fyra akter, betitlad ”Hunger” och på ett fängslande sätt behandlande den svårlösliga frågan om arbetets och kapitalets inbördes förhållande. Skarstedt Pennfäkt. 167 (1897).
Avledn.: svårlöslighet, r. l. f. till -löslig 1, 2, särsk. (i fackspr.) till -löslig 1. Hartsernas lätt- och svårlöslighet står i nära samband med deras öfriga fysikaliska egenskaper. AHB 113: 36 (1883). —
-LÖST, p. adj. som (endast) med svårighet kan lösas, svår att lösa.
1) om ämne o. d.: svårlöslig (se d. o. 1); jfr lösa, v. 12 a. Om krita lägges till cremor tartari, saturerar den öfverflödiga syran kritan och faller till bottnen till ett i vatten svårlöst medelsalt. Scheele Bref 39 (1770). Vårt lands berggrund (består) huvudsakligen .. av svårlöst och svåreroderat urberg. SvGeogrÅb. 1930, s. 224.
2) i bildl. anv. av 1; särsk. dels om problem l. gåta o. d. (jfr lösa, v. 15), dels om tvist o. d. (jfr lösa, v. 16), dels om uppgift o. d. (jfr lösa, v. 17). (Sv.) Swårlöst .. (Fr.) Difficile à résoudre. Nordforss (1805); äv. att hänföra till 1. Religionens och statsförfattningens svårlösta frågor. Tegnér Tal 1: 243 (1831). Dalin (1854; om uppgift). LVetA IV. 4: 172 (1909; om konflikt). Aspelin TankVäg. 1: 104 (1958; om problem).
Avledn.: svårlösthet, r. l. f.
1) (numera mindre br.) till -löst 1, om egenskapen l. förhållandet att vara svårlöslig. (Litium) skiljer sig förnämligast från Kali och Natron genom sin utmärkta svårlösthet i vatten. VetAH 1818, s. 27.
-MANÖVRERAD, p. adj. svår att manövrera; äv. bildl. SvFlH 2: 331 (1943; om skärgårdsfregatter). Ett så tungt och svårmanövrerat stycke lärd poesi som Hercules. ABeijer (1955) hos Stiernhielm o. Columbus (SVS) 112. —
-MANÖVRERLIG. [till manövrera] (numera mindre br.) svårmanövrerad. 2NF 25: 956 (1917; om fartyg). Galären girade långsamt — hennes längd och ringa bredd gjorde henne svårmanövrerlig om rodret inte fick hjälp av årorna. Renner o. Renner Forester KadettH 151 (1950). —
(6 o, 9) -MINT, p. adj. (†) som (endast) med svårighet kan minnas ngt, som har klent minne, glömsk. Orrelius Diurr. 81: 1 (1750). —
-MISTLIG. som man (endast) med svårighet kan undvara l. vara utan, som man ogärna vill mista. En svårmistlig artikel. Hildebrand HbFolkhush. 210 (1917).
-MOD, se d. o. —
-MÄRKLIG. (numera mindre br.) som är svår att märka, som endast med svårighet märks. Hur ytterst graduell och svårmärklig skillnaden i realiteten är mellan affektspråk och vad man kunde frestas kalla förståndsmässigt meddelande, har (språkforskaren H.) Schuchardt .. uttryckt. Svanberg StSprTeori 38 (1930). SMalmström i 3SAH LXXV. 3: 10 (1967). —
-MÄTBAR~02 l. ~20. svår att mäta. ”Fritidsverkstäder” och ”skattefri” städhjälp är svårmätbara företeelser. DN(B) 13 ⁄ 2 1960, s. 2. —
-MÄTLIG. svårmätbar. Så medger .. (insändarskribenten) i det hela riktigheten af vår anmärkning om den svårmätliga guldhalten hos nu brukliga guldmynt. Samtiden 1873, s. 238. —
-NAVIGABEL. (i sht i fackspr.) svårnavigerad. SDS 1896, nr 440, s. 2 (om kuster). SvFlH 2: 503 (1943; om farvatten). —
-NAVIGERAD, p. adj. särsk.: om vattenområde, flod o. d.: svår att befara med fartyg o. d. Melander Långtur 174 (1896; om sjöled). —
-NÅDD, p. adj. svår att nå; särsk. motsv. nå, v. 1; äv. bildl. Folkens Krigsberöm, som i alla Jorde-Rikens häfder icke glänsat på fullkomlighetens svårnådda spets, utan förbundet och uplyst af Konungarnes. Kellgren (SVS) 5: 455 (1790). Länge voro Timbuktu och Nigern det svårnådda målet. NF 1: 220 (1875). Aldrig i ro, alltid föresättande sig ett svårnått mål, åstundade .. (professorn i matematik S. Kovalevsky) nog intensivt framgången, men så fort hon nått målet var hon mer nedstämd än någonsin. OoB 1930, s. 353. Kumlien Träd. 28 (1934; om sanning). —
-ODLAD, p. adj. svår att odla; som endast med svårighet låter sig odlas. SPF 1848, s. 219 (om ägor). —
-PASSAD, p. adj. svår att passa; särsk. (i sht jäg.) motsv. passa, v.1 I 1 a β, om skogsmark l. villebråd o. d.: som är svår att passa. Knöppel SvRidd. 136 (1912; om skogsmarker). För den snabba hunden hinner haren helt enkelt inte med att göra så många konster under det att särskilt gamla slipade harar för den mer långsamma hunden lägger sig långt före, och därigenom blir svårpassade. Jakten 75 (1951). —
-PASSERAD, p. adj. som är svår att passera (se d. o. I 1). Adelsköld Dagsv. 2: 396 (1899; om farleder). Jag hade kontroll på fältet över upploppet och i ledningen är (travhästen) Tarzan Passat alltid svårpasserad. DN 19 ⁄ 11 1978, s. 31. —
-PASSERLIG. (numera föga br.) svårpasserad, svårpasserbar. Mankell Fältsl. 82 (1857; om bäck). På resa från Gefle uppåt hamnar norrut råkade .. ångaren ”Väddö kanal” .. att törna på grund mellan Kusön och Storjungfrun, ett synnerligt svårpasserligt ställe. SD(L) 1901, nr 536, s. 3. —
-PENETRERAD, p. adj. svår att penetrera; särsk. motsv. penetrera 5. Fornv. 1926, s. 272 (om litteratur). —
-PLACERAD, p. adj. svår att placera; särsk. motsv. placera e—g; äv. bildl. Hedberg Sardou 19 (1866). SvD 6 ⁄ 11 1939, s. 4 (om fastighetslån). Hon var mycket sjuklig, saknade attraktionsförmåga och ansågs svårplacerad. Hedberg Bekänna 237 (1947). BonnierSvOrdb. (1980; om arbetskraft). —
-PLACERBAR. svårplacerad. Vårt (dvs. Sveriges) första hem för svårplacerbara barn invigt. SvD 24 ⁄ 5 1937, s. 9. —
-PLÖJD, p. adj. svår att plöja (se d. o. 1); äv. bildl. Ett ibland de mest svårplöjda fält, hvarpå menniskotanke och handling nedlagt sina sträfvanden, är onekligen det odlingsfält, der den dövstumme, den blinde lyftes till bildning och ljus. Borg InstDöfst. 1 (1854). SvGeogrÅb. 1938, s. 121 (om lera). —
-REALISABEL. (numera mindre br.) svårrealiserad. SD(L) 1902, nr 486, s. 2 (om säkerhet). PedT 1903, s. 336 (om önskemål). —
-REDUCIBEL. (numera mindre br.) om ämne o. d.: som endast med svårighet kan reduceras (se reducera 8 b). Manganoxidulen är vida svårreduciblare än jernoxidulen. JernkA 1873, s. 87. Vid sidan om järn håller .. Taberg en hög titanhalt (4 – 6 %), och detta ämne gör .. (fyndigheten) ytterst svårreducibel. De Geer SvNatRiked. 1: 191 (1946). SAOB S 13019 (1993). —
-REGERLIG. svår att hålla i styr, självsvåldig; äv.: som uppför sig obehärskat l. bråkigt o. d. Med all sin skenbara veklighet voro Sienas innevånare de mest stridslystna och svårregerliga i Italien. NordT 1892, s. 30. Vid en diskurs den 2 okt. 1679 tillät sig (bokbindarmästaren) Henrik Keyser, som nu var en ovanligt svårregerlig herre, att på det grövsta utfara mot rådmannen. Silfverstolpe BokbSthm 30 (1930). —
-REGLERAD, p. adj. svår att reglera; särsk. motsv. reglera, v. 5, 6. Med förslaget blir ett gammalt oansenligt och mycket svårregleradt kvarter fullt ordnadt efter gällande regleringsplan. TT 1902, Allm. s. 48. Mest virkesslukande voro de långa timmerrännorna .. genom hvilka man kringgick svårrensade och svårreglerade partier af vattendragen. Ymer 1907, s. 348. —
-RENSAD, p. adj. svår att rensa; särsk. motsv. rensa, v. 5. Mest virkesslukande voro de långa timmerrännorna .. genom hvilka man kringgick svårrensade och svårreglerade partier af vattendragen. Ymer 1907, s. 348. —
-REPARABEL. svår att reparera; särsk. motsv. reparera, v. 3, 5. Genom en för tidig eller för kraftig behandling (av neurit) ha mången gång svårreparabla skador åstadkommits och sjukdomsförloppet betydligt fördröjts. 2NF 19: 802 (1913). Undervisningen .. blir dålig .. vilket resulterar i svårreparabla luckor i lärjungarnas kunskapsförråd. TSvLärov. 1947, s. 54. —
-REPARERAD, p. adj. svår att reparera; särsk. motsv. reparera, v. 1. Det tidigare stenhusets ålder klarlägges ingalunda, då det betecknas som både nybegynnt och svårreparerat. SträngnHist. 195 (1959). —
(7 e) -ROTAD, p. adj. om växt(del) l. vegetation o. d.: som har svårt att rota sig. Ekbrant VVRumsväxt. 37 (1955). —
-RÖJD, p. adj. svår att röja; särsk. motsv. röja, v.3 1 a, b. Beckman Amer. 1: 61 (1883; om parker). En stor, svårröjd skog. Andersson Austr. 143 (1915). —
-RÖRLIG.
1) som endast med svårighet kan sättas i rörelse; motsatt: lättrörlig.
a) om ngt sakligt. Levertin (1883) hos Söderhjelm Levertin 1: 155 (om berg). IllMilRevy 1898, s. 158 (om pansarskepp).
b) om person (l. ngns kropp): som endast med svårighet kan röra sig l. förflytta sig. Hans stora, tunga svårrörliga, oformliga kroppsbyggnad. Crusenstolpe CJ 2: 126 (1845). Till sist blev den ”stationäre och svårrörlige” åldringen otålig över att själva livet tycktes räcka så länge. BBergman i 3SAH LV. 1: 223 (1944).
c) om militär enhet o. d. (innefattande manskap o. vapen). Mankell Fältsl. 858 (1859; om artilleri). Tunga och svårrörliga som forntidens uppställningar och stridsformationer voro. Holmberg Artill. 2: 134 (1882).
2) bildl.: som endast med svårighet låter sig påverkas; anträffat bl. i avledn. svårrörlighet.
Avledn.: svårrörlighet, r. l. f. särsk. (†) till -rörlig 2, bildl., om förhållandet att endast med svårighet låta sig påverkas l. ledas av impulser o. d., motsatt: lättrörlighet. Mellertid är Locbell wida skild från Koltmanns, sin närmaste föregångares, köld, kärfhet och tungrustade swårrörlighet (i bearbetningen av K. F. Beckers Världshistoria). SvLittFT 1838, s. 372. —
-SEDD, p. adj. svår att se. Längre västerut .. fanns en ytterst låg och svårsedd, gräsöfverväxt, liten grafkulle. UpplFmT 26—28: 330 (1912). —
-SEGLAD, p. adj. om farkost l. fartyg o. d.: svår att segla (se d. o. 1 c); om sjö l. hav l. gatt o. d.: svår att segla (se d. o. 1 h) på resp. genom. Hagberg Gotl. 66 (1933; om gatt). SvFlH 2: 331 (1943; om farkost). —
(6, 12) -SINNIGHET. (†) om besvärligt l. hårt sinnelag; äv. närmande sig l. övergående i bet.: illvilja l. ondsinthet o. d. Rudbeck förehölt .. Gavelio hans swårsinnigheet i saken, som icke will aperte deprecera sin brott uthan söker per ambages sin brist öfwerhölia. UUKonsP 7: 100 (1664). Konungens (dvs. Filip av Makedonien) Gemåhl Olympias .. medh sitt Oläte Swårsinnigheet och .. Högmodh förtörnade hans Hierta .. dageligen dags. Sylvius Curtius 97 (1682). —
(6 o, 7 e) -SINTRAD, p. adj. som endast med svårighet sintrar (se sintra 2); som har svårt för att sintra. JernkA 1937, s. 665 (om material). —
-SJUNGEN, p. adj. om sång o. d.: svår att sjunga; motsatt: lättsjungen. PT 1898, nr 57, s. 3 (om aria).
Avledn.: svårsjungenhet, r. 2NF 31: 1161 (1921). —
-SKAFFLIG. (-elig) [senare leden till skaffa, v.] (†) svår att anskaffa. JournLTh. 1811, s. 1163 (om vittnen). —
-SKILD, p. adj. (numera föga br.) svårskiljbar. NF 3: 712 (1879; om arter av karpfiskar). ArkBot. X. 13: 93 (1911; om växtart). —
-SKILJBAR~02 l. ~20. särsk. med pluralt huvudord: som endast med svårighet kan åtskiljas. Att en del små svårskiljbara sångare saknas i manuskriptet (till Linnés Methodus avium Sveticarum) är ej underligt. Linné MethAv. 93 (1907). Ofta kunna de båda arterna (av vråkar) vara svåra att skilja från varandra samt alstra möjligen bastarder sinsemellan, vilka då äro ännu mera svårskiljbara. Lönnberg SvFåglFlyttn. 96 (1935). —
-SKJUTEN, p. adj. särsk.
2) bergv. om berg o. d.: som är svår att spränga; jfr skjuta, v.1 I 5. (Han) hade aldrig förut sprängt någon trädstubbe, men hört, att sådana voro svårskjutna. SD 17 ⁄ 2 1896, s. 6. —
-SKÖTT, p. adj. som är svår att sköta; särsk. motsv. sköta, v.4 I 1; motsatt: lättskött. 2SvLäkSH 12: 118 (1863; om barn). 2NF 23: 1183 (1916; om biskopsstift). Åkrarna sträckte sig till sjön, steniga och svårskötta. Ström UngdStrid. 9 (1940). Vad samhällsutvecklingen beträffar torde det icke kunna bestridas, att situationen blivit alltmer svårskött ju fler ekonomiska uppgifter staten påtagit sig. FinT 1955, s. 2.
-SLAGEN, p. adj. svår att slå; särsk. i fråga om idrott. IdrBl. 1924, nr 129, s. 4 (om tid). SvD 6 ⁄ 5 1975, s. 23. —
-SLITLIG. som är svår att slita; särsk. motsv. slita 1, 6, 7. Rom är frånstötande i början, man måste lära känna det, innan man älskar det, men sedan fängslar det med svårslitliga band. Ljunggren Resa 126 (1871). Balck Idr. 1: 476 (1886; om träslag). TurÅ 1892, s. 39 (om dispyter). —
-SLÄCKT, p. adj. svår att släcka; särsk. motsv. släcka, v.2 1 e, f α. Sand och jord få sin egentliga användning som släckningsmedel .. vid svårsläcktare föremåls såsom oljors och fettämnens brand. Ahlström Eldsl. 182 (1879). HågkLivsintr. 7: 123 (1926; om törst). SvD 2 ⁄ 10 1944, s. 7 (om brand).
(6 o, 7 e) -SMÄLT, p. adj. som endast med svårigheter smälter; som är svår att smälta, som man endast med svårighet kan smälta; motsatt: lättsmält; särsk.
1) (i sht i fackspr.) om material l. ämne, i sht metall, malm, glas o. d.; jfr -smältad, -smältbar, -smältlig o. hård-smält 1. Svårsmälte och hårde metaller .. Äro de, som ej förr än långt efter glögningen smälta, och ej låta skära och böja sig så lätteligen. Wallerius Min. 253 (1747). Smith OrgKemi 13 (1938; om glas). Lindroth Gruvbrytn. 2: 191 (1955; om kopparmalmer).
2) om födoämne o. d.; jfr hård-smält 2. Bränvin nyttjas vid måltider .. när man äter hård och svårsmält mat. Westerdahl Häls. 244 (1764). StKokb. 12 (1940; om bröd). IllSvOrdb. (1955; om tablett). särsk. bildl. (jfr 3). Det är, även frånsett det latinska språket, en kost som skulle vara ganska svårsmält för många nutida studenter. TAndræ i 3SAH 45: 233 (1934). Balansräkningen brukar vara en svårsmält kost för den som inte är van att handskas med dylika aktstycken. Pokorny Aktier 101 (1957).
3) i bildl. anv. av 2 (jfr 2 slutet); särsk. om ngt (intellektuellt krävande) som är svårt att tillgodogöra sig l. förstå l. acceptera o. d.; äv. substantiverat; jfr hård-smält 2 slutet. BrefNSkolH 234 (1811). Han sade dem åtskilliga beska och svårsmälta sanningar. Forsslund Djur 189 (1900). Den dogmatiska framställningen var kanske en smula svårsmält för sena tiders barn. MinnSvLärov. 2: 185 (1928). Det enda svårsmälta var att Ebba och hennes kapten måst flytta upp till Boden och lämna henne ensam kvar i Stockholm. Högström-Löfberg TLyckhD 124 (1929). LundagKron. 122 (1955; om bok).
Avledn.: svårsmälthet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara svårsmält; särsk. till -smält 1, 2; äv. bildl. (jfr -smält 3). Malmens svårsmälthet. EconA 1808, mars s. 100. Med lätt- och svår-smälthet mena vi den större eller mindre hastighet och fullständighet, hvarmed de närande beståndsdelarna af födan lösas och upptagas i blodet. Hammarsten Matsmältn. 64 (1875). Östergren (1951; äv. bildl.). —
(6 o, 7 e) -SMÄLTBAR~02 l. ~20. särsk. svårsmält (se d. o. 1). Billing AntRiksd. 147 (1898; om malmer).
Avledn.: svårsmältbarhet, r. 2NF 19: 720 (1913). —
(6 o, 7 e) -SMÄLTLIG. (†) svårsmält (se d. o. 1); motsatt: lättsmältlig. Tholander Ordl. (1872; utan angiven bet.). TT 1880, s. 23 (om metaller). WoL 1131 (1889).
Avledn.: svårsmältlighet, r. l. f. (†) om egenskapen l. förhållandet att vara svårsmält. Tholander Ordl. (1872; utan angiven bet.). WoL 1131 (1889). —
1) motsv. spela, v.1 6, 9, om teaterstycke l. roll l. musikstycke l. instrument o. d.: svår att spela. Bergholm Fys. 4: 30 (1925; om instrument). Stycket ansågs väl svårspelat för unga amatörer. Rootzén Vård. 152 (1930). Man (kan) hålla med om att Ghelderode utan tvivel är svårspelad genom att hans pjäser kräver ganska vidlyftiga sceniska arrangemang. BonnierLM 1954, s. 116.
2) om idrottsplats o. d.: svår att spela på, tungspelad; jfr spela, v.1 7. (Is)banan var snötyngd och svårspelad. IdrBl. 1924, nr 4, s. 8. —
a) = -spelad 1. GHT 1895, nr 244A, s. 2 (om komposition). Därs. 1897, nr 265A, s. 3 (om teaterroll).
b) = -spelad 2. (Spelarna) voro de enda i kedjan, som tycktes behärska den svårspelta isen. IdrBl. 1935, nr 24, s. 8.
-SPRUNGEN, p. adj. om löparbana o. d.: som är svår att springa på, tungsprungen; motsatt: lättsprungen. Regnet öste ned i Södertelje, vars .. banor blevo tunga och svårsprungna. IdrBl. 1924, nr 75, s. 6. —
-STARTAD, p. adj. svår att starta; särsk. om motor l. motorfordon o. d.; motsatt: lättstartad. De bråkiga och svårstartade batakhästarna redos barbacka av pojkar i tioårsåldern. Siwertz Lat. 349 (1924). Agvald Körtekn. 39 (1957; om bilmotor). —
-STOPPAD, p. adj. som är svår att stoppa l. stanna; särsk. om anfallsspelare i fotbolls- l. ishockeylag o. d. IdrBl. 1935, nr 16, s. 9 (om anfallskvartett i fotboll). DN 6 ⁄ 12 1982, s. 30 (om anfallsspelare i ishockeylag). —
-STYRD, p. adj.
1) om ngt sakligt (i sht fordon l. farkost): som är svår att styra; motsatt: lättstyrd; jfr -styrlig. Möller (1807). Balck Idr. 1: 30 (1886; om båtar). LB 4: 205 (1905; om plog).
2) (numera bl. mera tillf.) om person, äv. om tunga (jfr 1): svår att styra; om person äv.: oregerlig l. styvsint o. d. Hagberg Shaksp. 5: 373 (1848; om kung). Om drängen, liksom ungdom i allmänhet, ej är lättstyrd, så är han vanligen ej heller svårstyrd under en allvarlig, jemn och rättvis behandling. LAHT 1891, s. 175. FinBiogrHb. 1826 (1902; om tunga). Swensson Hoffm. 7 (1935; om soldatesk).
Avledn.: svårstyrdhet, r. särsk. till -styrd 1. Föga sympatier i nationen, oro, envishet och svårstyrdhet. 11Årt. 1: 159 (1919). —
-STYRLIG. (†) svårstyrd (se d. o. 1). När nu Baron Hamilton lyckats så bra i sitt Chefskap för den svårstyrliga Theatern, måtte väl (osv.). SthmFig. 1846, s. 2. Samtiden 1871, s. 136. —
-SYNLIG. som endast med svårighet kan ses; jfr -sedd, -synt. Cronstrand ÅrsbVetA 1836, s. 16 (om månar). —
-SYNT, p. adj. (†) svår att se; jfr -sedd, -synlig. svår att se. Prosperin ÅmVetA 1797, s. 21 (om planet). Sedan (W.) Herschel upptäckt Uranus (1781), var Skara ett af de tre ställen i Sverige, der man följde denna svårsynta planetens gång. BL 4: 299 (1837). —
-SÅLD, p. adj. svår att sälja; motsatt: lättsåld. SvT 1852, nr 212, s. 3 (om tjära). (Huset) visade sig svårsålt. Salje Låg. 149 (1971). särsk. bildl., särsk. om förslag, idéer o. d.: svårt att acceptera o. d. DN 16 ⁄ 4 1985, s. 1.
-TACKLAD, p. adj. om anfallsspelare i fotbolls- l. ishockeylag o. d.: svår att tackla; äv. bildl. IdrBl. 1935, nr 125, s. 2 (om ytter i fotbollslag). (Forskarna) kan .. hjälpa vetenskapen vidare på det svårtacklade området hur generna skall kunna kartläggas. SvD(A) 14 ⁄ 10 1967, s. 3. —
-TILLFREDSSTÄLLD~002, äv. ~200, p. adj. (i sht i vitter stil) svår att tillfredsställa. Forssman Aftonl. 10: 18 (1902). —
-TILLGÄNGLIG~020.
1) om ngt sakligt.
a) om konkret föremål o. d.: som man endast med svårighet kan få tag i l. förfoga över, som är svår att nå, svåråtkomlig; särsk. om rar bok o. d. Båda (dvs. originalet och avskriften av unionsakten) hvilade gömda och svårtillgängliga i det kungliga arkivet. 2VittAH XXXI. 1: 4 (1883, 1886). (Rörflenen och blåsenet) förekomma ända upp i de öfversta lappmarkerna .. men deras odling försvåras däraf, att fröet ännu är så svårtillgängligt. Hellström NorrlJordbr. 498 (1917). Men eftersom Bielensteins stora arbete (om lettisk etnologi) numera har blivit en bibliofil raritet och är svårtillgängligt, så har Ligers verk dock sin uppgift att fylla. Rig 1956, s. 124.
b) om ställe l. lokalitet l. naturföremål o. d.: som man endast med svårighet kan komma fram till resp. in i l. upp på o. d.; otillgänglig; äv. (motsv. 6 j) om terräng (skog, bergstrakt o. d.): svårframkomlig, svåråtkomlig; oländig; motsatt: lättillgänglig (se d. o. 1); äv. bildl. Svårtillgängliga bergstrakter. Svårtillgängliga branta stränder. Donatisterna hade valt sitt tillhåll i en svårtillgänglig .. bergsklyfta. Rydberg Ath. 190 (1859). Denna besittning .. vore svår att försvara såsom långt aflägsen och under vintern svårtillgänglig. 2VittAH 27: 121 (1873, 1876). (Förrådsfästningar) läggas längre tillbaka inuti landet (än manöverfästningar) på för fienden svårtillgängliga orter, men dit man från egna depoter eger goda och tryggade förbindelser. Busch Fästn. 2 (1880). Med undantag av polartrakterna finnes ingen del av jordens fasta yta, som är mera svårtillgänglig och oåtkomlig än Sin-kiang. NFMånKr. 1938, s. 357. Cortin SvampHb. 299 (1951; om terräng). För musikhistorikerna har de folkliga vismelodierna utgjort ett minst sagt svårtillgängligt område. Arv 1953, s. 131.
c) om ngt mer l. mindre abstrakt (t. ex. om språk l. skrift l. ngns tankar) l. om författare med tanke på hans sätt att skriva: som man endast med svårighet kan tillägna sig l. tillgodogöra sig l. förstå l. sätta sig in i o. d.; otillgänglig, svårbegriplig. I fråga om statsingripandet ger förf. (dvs. den franske diplomaten M. Millet) erkännande åt de skandinaviska länderna, som ”djerft gripit sig an med de mest svårtillgängliga sidorna af problemet” (dvs. arbetarförhållandena). AB 3 ⁄ 12 1890, s. 3. 2NF 12: 259 (1909; om dikt). Under sina år som komminister i Delsbo och Gamla Uppsala arbetade .. (professor Tor Andræ) sig målmedvetet .. in i islams svårtillgängliga tro- och tankevärld. FBöök i 3SAH LVIII. 1: 34 (1947). En så koncentrerad stil (som Tage Aurells) blir gärna svårtillgänglig. Holm EpokPros. 206 (1967). Han kunde (i sin vers) anses fin ändå, djup och svårtillgänglig. Hedberg Upp 88 (1968).
2) om person: som i umgänge med andra människor intar en reserverad l. avvisande hållning, som man har svårt att få kontakt med l. närmare lära känna, svåråtkomlig; ofta liktydigt med: inbunden l. otillgänglig o. d.; äv. om ngns sinne l. natur o. d.; motsatt: lättillgänglig (se d. o. 2). I grunden öppen och oförstäld, föreföll han sluten och svårtillgänglig. CAKullberg i 2SAH 41: 95 (1866). Detta för främlingar synnerligen svårtillgängliga folk (dvs. samojederna). Donner Samoj. 25 (1915).
3) (†) i uttr. svårtillgänglig för ngt, okänslig l. oemottaglig l. otillgänglig för ngt. Kungen, fast ett bröst han eger, / För miskund svårtillgängligt, dock sig ser / Till eftergift nu nödd. Kullberg Jerus. 1: 40 (1860).
Avledn.: svårtillgänglighet, r. l. f. om förhållandet l. egenskapen att vara svårtillgänglig; till -tillgänglig 1—2. Till följd af hans (dvs. den grönaktiga kalkens) svårtillgänglighet har jag icke kunnat förskaffa mig någon närmare kännodom om de organiska lemningar, som han innehåller. Linnarsson VgCambr. 44 (1869). Att (de isländska sagorna) .. läsas alltför litet .. beror på tidigare översättningars svårtillgänglighet, deras styva språk och arkaiserade vändningar, särskilt hos Bååth. Bengtsson Silv. 224 (1931). —
-TIPPAD, p. adj. svår att tippa; särsk. om kapplöpningslopp l. fotbollsmatch o. d. Ett svårtippat Derby i dag i Klampenborg. SvD 17 ⁄ 6 1923, s. 14. —
-TOLKAD, p. adj. svår att tolka. En svårtolkad handskrift, runinskrift. En svårtolkad lag. Ett svårtolkat textställe, personnamn, ortnamn. AB 15 ⁄ 12 1897, s. 3 (om stadgande). 2NF 24: 475 (1916; om randanteckningar i handskriftstexter). Strindbergs mest svårtolkade verk, Spöksonaten, blir lättare begripligt, om man vet att det skrivits så godt som samtidigt med Brända tomten och bygger på samma grundtanke. MLamm i 3SAH LIII. 2: 307 (1942). —
(6 o, 7 e) -TORKAD, p. adj. om växt: som har svårt att torka; som är svår att torka. Juhlin-Dannfelt 44 (1886; om halm). Sonesson BöndB 557 (1955; om lupin). —
-TRAFIKABEL. om väg o. d.: som endast med svårighet kan trafikeras; svårframkomlig; om ort l. plats o. d.: som man endast med svårighet kan färdas l. fara igenom. Förbi de svåraste forsarne måste den resande gå till fots, hvilket är rätt besvärligt, emedan Torne elfs stränder äro svårtrafikabla. IllSv. 2: 225 (1886). (Polis) har .. icke kunnat hindra, att sammanstötningar på svårtrafikabla platser .. egt rum. AB 1 ⁄ 10 1898, s. 3. Motorför. 1928, nr 9, s. 1 (om vägar). —
-TRAFIKERAD, p. adj. som endast med svårighet kan trafikeras. SvD 26 ⁄ 1 1927, s. 5 (om landsväg). —
(7 e) -TROGEN, p. adj. (numera bl. tillf.) eg.: som har svårt att tro på vad han hör l. läser; starkt kritisk l. misstänksam. Svårtrogen är den, som innan han antager ett vittnesbörd, strängt pröfvar trovärdigheten deraf. Tuderus Kiesewetter Log. 170 (1806). Den svårtrogne misstänker att rättvisa skall skipas inte för sakens utan för prestigens skull. DN 24 ⁄ 10 1968, s. 2.
Avledn.: svårtrogenhet, r. l. f. (†) stark misstänksamhet, klentrogenhet. UHiärne 2Anl. 389 (1706). —
(1) -TRYCKANDE, p. adj. (†) tungt tryckande. Under det, att sådana wattudunster nederfalla, förena de intet sin swårtryckande kraft med Luften. Wahlström Alm. 1745, s. 25. —
(1) -TRYCKNING. [jfr t. schwerdrückung] (†) eg: tung tryckning, tyngd. Hela den yttra Luft-Columnen (håller) jemnwickt med Qwicksilfret i Barometer-Röret, så att, så starck swårtryckning heller tyngd, som ongefär 5 qwarter högt Qwicksilfwer i Barometern hafwer till Jordens Medelpunckt, äfwen så mycket trycker hela Luft-Columnen, medelst sin spänstighet och utwidgande kraft, emot samma Qwicksilfwers massa. Wahlström Alm. 1745, s. 7. VetAH 1747, s. 144.
-TRÖSKAD, p. adj. motsatt: lättröskad. Arrhenius Jordbr. 3: 23 (1861). —
-TUGGAD, p. adj. svår att tugga; äv. bildl. Arrhenius Jordbr. 3: 184 (1861; om hö). Sahlin SkånFärg. 124 (1928; om bröd). Det finns en tidning, som vi alla får, och som ingen läser: tidningen Studenten .. ett litet oförargligt häfte med patenterat svårtuggat innehåll. Lundagård 1958, nr 2, s. 4. —
-TYDBAR~02 l. ~20.
1) om ngt sakligt (jfr 2): svår att tyda. Angered-Strandberg NVärld. 132 (1898). Arne StSvitj. 90 (1917; om inskrift). Svenska Akademiens Ordboksredaktion .. (har) varit mig behjälplig med svårtydbara ord och uttryck. Karlson EBraheHem 9 (1943).
2) om person, äv. om ngns natur o. d. (jfr 1): som är svår att förstå sig på. (Den tyske humanisten) Mutianus är en af tidens egendomligaste personligheter, en komplicerad, svårtydbar natur. Levertin 11: 21 (1888). Det föreföll henne att Isia Vornanen blev mer svårtydbar och oåtkomlig ju mera hennes sympati växte. Enckell VHjärt. 144 (1933).
-TYDD, p. adj.
1) om ngt sakligt: svår att tyda; svårtolkad; stundom liktydigt med: dunkel. En svårtydd runinskrift, forntext, handstil, gåta. Den äkta Smålänningen är en god förklaring på det annars svårtydda språket: ”varen listige såsom ormar och enfaldige som dufvor!” Geijer I. 3: 83 (1825). Gallerporten .. bar .. (vapensmedens) bomärke och begynnelsebokstäfverna G. G. S. i flätade, svårtydda krumelurer. Rydberg Vap. 16 (1891). Dessa båda verser äro måhända de svårtyddaste i hela Hs (dvs. Stagnelius nedskrift av ”Thorsten Fiskare”). NysvSt. 1921, s. 87. Den inristade dateringens hundratalssiffra (på världens äldsta urverk) är tyvärr svårtydd. Kulturen 1954, s. 35. Hon ler lite när hon ser på honom. Det är ett svårtytt leende men det är inte ovänligt. Hedberg ÖppnFågelb. 142 (1967).
2) (numera mindre br.) om person: svår att förstå sig på, svårbegriplig. (Schiller) är förtjent af all uppmärksamhet och tack för den goda föresyn han gifvit i förmåga att ädelt popularisera vetenskapen, särskildt en så skarpsinnig och svårtydd tänkares som Kant. CRNyblom i 3SAH VIII. 2: 250 (1894). Andersson Drak. 240 (1926).
Avledn.: svårtyddhet, r. l. f. till -tydd 1. På grund af originalets ålder eller svårtyddhet. SFS 1909, nr 152, s. 9. —
-TYDIG. (numera bl. i vitter stil) svårtydd (se d. o. 1). Atterbom SDikt. 2: 327 (1818, 1838; om gåta). 2VittAH 13: 197 (1830; om runor). Hultkrantz Husar 53 (1949; om blick).
Avledn.: svårtydighet, r. l. f. (numera bl. i vitter stil) svårtyddhet. Rydberg RomD 129 (1877). Wulff Dante 47 (1897). —
-TYDLIG. (numera föga br.) svårtydd (se d. o. 1). De tankar, som jag der (dvs. i Ahasverus tal) uttryckte, måste jag sammanfatta i en bild, som skulle säga mycket, men som fördenskull blef svårtydlig för flertalet af läsare. Rydberg Brev 2: 179 (1876). PT 1909, nr 18A, s. 3.
Avledn.: svårtydlighet, r. l. f. (numera föga br.) svårtyddhet. PedT 1893, s. 213 (i fråga om lagtexter). PT 1908, nr 8A, s. 3 (i fråga om dikter). —
-TYGLAD, p. adj. svår att tygla; äv. bildl. Den ryske kronofogden .. måste på grund af sitt distrikts omfång blifva en både öfveransträngd och svårtyglad uppbördsman i jämförelse med den svenske. NordT 1892, s. 430. Han (hade) med svårtyglad avund sett (överlärare) Lönnegård befästa sin ställning i staden. Swensson Willén 50 (1938). Unghästen var svårtyglad, en riktig sprakfåle. Östergren (1951). DN(A) 6 ⁄ 12 1964, s. 13 (om tunga). —
-UPPNÅELIG. (i sht i vitter stil) som endast med svårighet kan uppnås; särsk. (o. vanl.) bildl. Böök SvStud. 113 (1913; om ideal). (Ålen) uppsöker havet, det må vara aldrig så avlägset eller svåruppnåeligt. Bergman Kamtch. 161 (1923). Av den förnämt stillsamma enkelheten (i Hotell Malmen), den svårdefinierbara — och svåruppnåeliga — stämningen av trygg och osökt komfort märkes alltför litet. Form 1951, s. 181.
-UTFORSKAD~020, p. adj. svår att utforska. Svårutforskade länder. I boken fanns bland annat en upptäckt på själslifvets svårutforskade område. Strindberg TjqvS 5: 33 (1886, 1909). —
-UTFÖRBAR~002, äv. ~200. svår att utföra. CRNyblom i 2SAH 57: 81 (1880). —
-UTHÄRDLIG~020. som man (endast) med svårighet kan stå ut med l. uthärda l. fördraga. Rydberg KultFörel. 3: 274 (1886; om syn). Larmet på gatorna i Stockholm var redan då, 1909, svåruthärdligt med vagnarnas slamrande och bullrande. Laurin Minn. 4: 44 (1932). Chronschough har .. även egenskaper, som göra honom svåruthärdlig för jämnåriga och likställda. SvD 20 ⁄ 7 1940, s. 7. —
-UTREDBAR~002, äv. ~200. svår att reda ut l. få ordning på. Zilliacus Hågk. 6 (1899). Det är den svårutredbara blandningen av allvar och skämt, som ger .. (Hemsöborna) dess sälta och friskhet. MLamm i 3SAH 50: 420 (1940). —
-UTREDD~02 l. ~20, p. adj. svår att reda ut l. få ordning på; äv. (o. vanl.) bildl. En svårutredd garnhärva. WoH (1904). Problemet gäller det svenska stormaktsväldet .. med allt vad det innebär av mångfaldigt sammantvinnade politiska och ekonomiska trådar, dubbelt svårutredda i denna tid av allmänt europeiskt krig. Andersson SvH 289 (1943). Bildstenarnas svårutredda kronologi. Fornv. 1947, s. 268. Knappast någon annan fornminnesplats lämnar så många vittnesbörd om svårutredda och dunkla förhållanden i Norrlands förhistoria (som Nämforsen). TurÅ 1969, s. 184. —
-UTREDLIG~020. (i sht i vitter stil) svårutredd. Motiven korsa hvarandra på ett svårutredligt sätt. PT 1899, nr 203A, s. 3. —
-UTROTAD~020, p. adj. svår att utrota; om ogräs o. d. LB 2: 149 (1900). särsk. bildl. Jonas hade .. trots all filosofisk skepsis bevarat en liberal, svårutrotad tro på de europeiska kulturnationernas förnuft. Siwertz JoDr. 96 (1928). —
-UTROTBAR~002, äv. ~200. svårutrotad; särsk. bildl. En sedan urminnes tider nedärfd svårutrotbar föreställning. Sernander Naturminnesm. 23 (1906). —
-UTROTLIG~020. svår att utrota.
2) bildl., om ngt abstrakt. Verd. 1891, s. 244 (om vanor). PedT 1892, s. 89 (om fördom). Den bittra erfarenheten säger, att ingenting är så svårutrotligt i Europa som nationalismen. ÖgD 28 ⁄ 11 1946, s. 11.
-UTTALAD~020, p. adj. svår att uttala. Adelsköld Dagsv. 3: 140 (1900; om namn). särsk. om fråga l. känslor o. d.: som man endast med svårighet kan ge uttryck åt. DN 19 ⁄ 9 1986, s. 40 (om känslor). —
(5 a ν) -VASS. (†) i hög grad vass. Thesse Sparfhökar .. (har) swårhwassa, långkrokota kloer. Broman Glys. 3: 457 (c. 1740). —
-VEDERLÄGGLIG. (†) svår att vederlägga. Vi taga oss friheten att i stor korthet göra några ytterst simpla men svårvederläggliga inkast. Tiden 30 ⁄ 10 1848, s. 1. —
(1 b) -VIKT. (†) om svår vikt. En plåt (dvs. en myntsort), som wäger 4 .. (skålpund) swår-wigt, (bör) altid wara lika och swara emot en Riksdaler specie. SvSaml. 2: 37 (1764). —
(5 a ϑ α’) -VINTER. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sträng vinter. Det är svårvinter och nöd även bland markernas folk. Knöppel VitDöd. 223 (1922). —
(7 e) -VITTRAD, p. adj. (i fackspr.) som har svårt att vittra. En svårvittrad kalksten blir lättvittrad, när den öfvergår i någon märglig variation. SkogsvT 1908, Fackupps. s. 100. —
-VUNNEN, p. adj. svår att vinna. Wetterhoff Skog 2: 228 (1887). Hörner ResLop 253 (1936; om triumf). —
(6 j, 9) -VÄGIG. (†) om ort o. d.: som har svårtillgänglig(a) dålig(a) väg(ar). I Elmbo folkrika och swårwägiga församling. VDAkt. 1802, nr 569. —
-VÄXLAD, p. adj. svår att växla. Nerén HbAut. 1: 149 (1911; om bil). Serner CollinAffLond. 40 (1914; om sedlar). —
-ÅTKOMLIG~020.
1) om ngt sakligt, särsk. dels: svår att komma åt l. över, dels (motsv. 6 j) om trakt l. gömställe: som man endast med svårighet kan komma l. tränga fram i l. till; svårtillgänglig (se d. o. 1); äv. bildl. Detta så swåråtkomliga begrepp (dvs. det komiska). Ljunggren Est. 2: 130 (1860). Gudmund .. (lät lyktans) sken spela in i en svåråtkomlig vrå. Rydberg Vap. 236 (1891). VL 9 ⁄ 2 1895, s. 3 (om bok). Doften är den i ord svåråtkomligaste af alla sensationer: den kan icke beskrifvas, hur starkt den än upplefves. Böök StagnelUngd. 103 (1911). Wulff Leopardi 314 (1913; om poesi). Frisendahl Björn. 100 (1921; om gömställe). Zetterström VärldHj. 88 (1942; om fotogen). Livets hemligheter och sjukdomens må förefalla aldrig så svåråtkomliga. Fåhræus LäkH 1: 116 (1944).
2) om person.
a) svårtillgänglig (se d. o. 2); äv. om personlighet o. d. Uppenbart är att blott framtiden kan ge oss en balanserad bild av (T. E.) Lawrences icke helt sympatiska, motsägelsefulla och svåråtkomliga personlighet. FinT 1955, s. 142. (D. Hammarskjöld) var, som så ofta, älskvärd, förekommande, disciplinerad — och svåråtkomlig. ÅbKristHum. 1964, s. 70.
b) (†) i uttr. svåråtkomlig till ngt, svår att komma åt för ngt. (Kapitalisten) är af alla svåråtkomligast till beskattning. Rydqvist Tid. 2: 163 (1840).
3) (numera föga br.) om djur: svår att fånga l. komma nära. Genom sin synnerliga skygghet är gåsen rätt svåråtkomlig. IdrFinl. 2: 8 (1905).
Avledn.: svåråtkomlighet, r. l. f. till -åtkomlig 1—3, om egenskapen l. förhållandet att vara svåråtkomlig; särsk. till -åtkomlig 1, 2. Ljunggren Bellm. 255 (1867; om brännvin). Ett visst intryck av stelhet och svåråtkomlighet. HågkLivsintr. 6: 97 (1925). —
-ÅTKOMMEN~020. (numera föga br.) svåråtkomlig. Resan gällde Bullerön, där vi förvärfvat oss en i dessa dagar svåråtkommen jakträtt. Engström 5Bok 186 (1910). —
-ÄTEN, p. adj. svår att äta. Inget bröd är mer svårätet än nådebröd. Wieselgren Hvirfl. 1: 177 (1891). —
-ÖVERBLICKBAR. svår att överblicka. En svåröverblickbar mängd av enskilda fall. Regnéll Sem. 75 (1958). —
-ÖVERKOMLIG. svår att komma över; äv. bildl. Svåröverkomliga hinder. Auerbach (1913; bildl.). Segerstedt Händ. 373 (1926; om taggtrådsstängsel). Trämaterialet, som behövs för export, är strängt ransonerat och ofta svåröverkomligt. Form 1948, s. 19.
-ÖVERSKÅDLIG. som endast med svårighet kan överskådas l. överblickas; som är svår att överblicka; äv. (o. i sht) bildl. (stundom med tanke på omfattning l. utsträckning, närmande sig bet.: ofantlig, enorm). FälttjRegl. 1900, s. 90 (om terräng). 2NF 31: 800 (1920; om romaner). Ett stort och svåröverskådligt material. BonnierLM 1935, nr 4, s. 64. DN(A) 21 ⁄ 12 1945, s. 9 (om konsekvenser). Rig 1958, s. 57 (om litteratur).
-ÖVERSTIGLIG. svår att överstiga, som endast med svårighet kan överstigas; äv. bildl. Stöta på svåröverstigliga hinder. AntT 4: 106 (1872; om naturhinder). En svåröfverstiglig klyfta skulle förefinnas mellan den lägre och den högre undervisningen. LärovKomBet. 1884—85, 1: 32. —
-ÖVERSÄTTBAR. svår att översätta, svåröversatt, svåröversättlig. 3NF 12: 1035 (1930). —
-ÖVERSÄTTLIG. som är svår att översätta l. återgiva på annat språk, som endast med svårighet kan översättas l. återgivas på annat språk; äv. bildl. ”Hülleneinbände” — ordet förefaller lika svåröfversättligt som saken är egendomlig. SvD 4 ⁄ 6 1917, s. 11. Alla minnen plågade mig, därför att de var mina och till ord så svåröversättliga. Enckell Tillbliv. 69 (1929).
-ÖVERTYGAD. svår att övertyga. ATGellerstedt i 3SAH 16: 69 (1901). —
-ÖVERVINNBAR. svår att övervinna, som endast med svårighet kan övervinnas; äv. (o. ofta) bildl. UNT 17 ⁄ 6 1922, s. 1 (om avstånd). —
-ÖVERVINNERLIG l. -ÖVERVINNLIG l. -ÖVERVINNELIG. svår att övervinna, som endast med svårighet kan övervinnas. (Kyrkan) var hållpunkten för de människor, som .. trotsande naturhinder och faror, vilka fordomdags — innan ordentliga vägar lagts — torde varit svårövervinnerliga nog. Lindhé MinnUpplev. 204 (1918). Kuylenstierna-Wenster FlickTornr. 69 (1933).
Avledn.: svårövervinnerlighet l. svårövervinnlighet l. svårövervinnelighet, r. om egenskapen l. förhållandet att vara svårövervinnerlig. Geijer SkriftsprNorm. 49 (1934).
B (numera bl. mera tillf.): (5 a ν) SVÅRT-BELASTAD, p. adj. i hög grad belastad. Svårtbelastad i arvshänseende. Östergren (1951). —
-FÖRUTSEDD, -FÖRVÄRVAD, se A. —
(5 a ν) -TRÄNGD, p. adj. i hög grad trängd. Svårtträngd av fiender från alla håll. Östergren (1951).
SVÅRDOM, r. l. m. (†) till 6, 8, anträffat bl. koll.: svårigheter l. lidande l. nöd o. d. Gör tigh också lijtet Bekymber om / En annars Lythe, Fehl och Swårdom. Dalius Valet. D 7 a (1681). —
SVÅRHET, SVÅRIG, SVÅRIGHET, SVÅRLEK, SVÅRLIG, SVÅRLIGEN, se d. o.
Spalt S 15247 band 32, 1999