Publicerad 1989   Lämna synpunkter
STIA sti3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. stia, stya, hög (i sht av timmer); sannol. (urspårning) av sv. dial. stöda, stödja m. m., av ovisst ursprung (se CÅneman i Landsm. 1985, s. 56 ff.)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om hög av ngt (i sht timmer); i ssgn TIMMER-STIA.

 

Spalt S 11534 band 30, 1989

Webbansvarig