Publicerad 1985   Lämna synpunkter
SPRAKA spra3ka2, v. -ade. vbalsbst. -AN (†, Nicander SalPred. 15 (1761; i bet. 1 a)), -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.); jfr SPRAK, sbst.
Ordformer
(förr äv. spraak-)
Etymologi
[fsv. spraka; motsv. d. sprage, fvn., nor. dial. spraka; till den ljudbetecknande rot som bl. a. föreligger i lit. sprãgėti, spraka, knastra, sprógti, brista, lett. sprâgt, spregt, brista, smälta, find. sphūrjati, mullrar, brakar, o. i SPRÅK. — Jfr SPRAK, adv., SPRAKA, sbst.2, SPRÅKA, spraka]
1) om ngt sakligt: (ofta i samband med begynnande bristning) ge ifrån sig tätt upprepade, genomträngande (men ej särdeles starka) smällande l. knäppande ljud (l. ett enda sådant ljud); skarpt knastra l. knaka l. fräsa (se särsk. a, c); i sht förr äv. om starkare l. våldsammare ljud, dels: braka, dels: knalla; ofta dels opers., dels i p. pr. i adjektivisk anv.; äv. (se f) om person (i uttr. spraka med ngt). (Sv.) Spraka. (T.) Knallen. Rauschen. Schroderus Dict. 252 (c. 1635). En liten del af järn förtog Tennets art att spraka eller knastra wid brytning. Rinman JärnH 554 (1782). (Sv.) Spraka .. som ett gevär: (lat.) tonare. Lindfors (1824). När han rör sig, sprakar det i fodret på de nya byxorna och västen. Strindberg RödaR 138 (1879). Snö i april, när vintern med sin huva / vinkat farväl i vitt, är skör och sprakar / som spunnet glas i skogen om en duva / rör den med vingen fumligt. Gullberg Terzin. 9 (1958). — särsk.
a) om eld l. brinnande ved o. d.: (till följd av söndersprängning, under gnistbildning) (skarpt) knastra, smälla, brinna (skarpt) knastrande l. smällande; i sht förr äv. (om ved o. d.) med huvudtanke på gnistbildning l. utstötande av glödande kol: sprätta; äv. opers.; jfr b—e α. Pred. 7: 7 (Bib. 1541). Hugg Granwed i Safwor så sprakar han intet, är han klufwen i tw, och om man wänder vp thet sidwula så sprakar han ey heller. IErici Colerus 1: 14 (c. 1645). Sprakar och smäller elden rätt hårdt, betyder det, at man skal få höra någon wara död. Linné Gothl. 310 (1745). Så sjunger gladt vid sprakande spis, / I den kalla vinter-qväll, / Den gamle man uppå bonde-vis, / Med söner sin i sitt tjäll. Geijer Skald. 14 (1811, 1835). Hon proppade kakelugnen full med ved och tände på. Det sprakade hemtrevligt och muntert. Krusenstjerna Pahlen 3: 69 (1931). Hur välkomnande sprakar inte veden i plåtkaminen framför kakelugnen! Hedberg VKind. 341 (1954). — särsk.
α) närmande sig l. övergående i bet.: brinna kraftigt l. flamma; särsk. om bloss; jfr 2 a. Jag ser ock putten, ther the fördömde wilja klänja sig vp: men blefwo stötte tilbaka, at elden sprakade af them. Swedberg Lefw. 716 (1729). Och så åka vi med sprakande bloss till kyrkan. Fitinghoff Tattarh. 138 (1925). särsk. bildl. (jfr 2): flamma. Hildebrand i 2SAH 41: 140 (1866). Partihatet sprakade och lågade inom folket och palatsrevolutioner försöktes så ofta .., så (osv.). Nordenstreng Vik. 182 (1915).
β) (numera mindre br.) om ljus (l. material i ljus): (knastrande l. smällande) fräsa l. pysa. När Liusen spraka .. betyder Regn. Freund Alm. 1659, s. 17. Castrén StormaktstDiktn. 100 (i handl. fr. 1680; om talg). Langlet Husm. 599 (1884).
b) vid ngts söndersprängning i eld l. stark värme: skarpt knäppa o. d.; i sht förr äv. övergående i bet.: (med ett sprakande ljud) söndersprängas; särsk., om salt: dekrepitera; jfr a. När Saltet warder kastat i elden, sprakar thet. Forsius Phys. 328 (1611). Wid Rökelsen hade saltet den egenskap, att genom sprakning widare sprida de wälluktande ångorna. Ödmann StrFörs. 1: 137 (1799). Dekrepitera .. (dvs.) spraka, springa sönder med ett knastrande ljud. 3NF 5: 640 (1926). — jfr AV-, SÖNDER-, UT-SPRAKA.
c) i fråga om ljud som beledsagar gnistrande l. blixtrande ljusfenomen härrörande från elektrisk urladdning o. d., äv.: (skarpt) väsa l. fräsa; äv. (utan klar avgränsning från 2 a): gnistra l. blixtra med sprakande ljud; äv. opers.; jfr d. Thet hwjner, puffar, sprakar (under ett fyrverkeri). Spegel GW 67 (1685). Man finner .., att electriska händelser ledsagas af sprakningar och smällar, som äro mer eller mindre starka, efter omständigheterna. DeRogier Euler 2: 335 (1787). När man i mörkret stryker en katt utefter ryggen, så märkas för hwarje tag gnistor, som lysa och spraka. Berlin Lrb. 108 (1852). Gröna sprakande norrskensband. Engström 12Bok 171 (1919). Det sprakade blåvitt om ledningstrådarna. Bergman Boksl. 234 (1942); jfr 2 a. Hedberg BleknBrud. 265 (1951; i p. pr., om hår).
d) (i sht i vitter stil) med (innehålls)obj. betecknande gnistor l. glödande kol o. d.: med ett sprakande (se a, c) ge ifrån sig l. sprätta ut; äv.: (med ett sprakande) utspy (eld) (jfr a, c, 2 a). Spraka eld du himmel! Spy brinnande beck ur dina afgrunder, jord! Almqvist Amor. 120 (1822, 1839). Hjulen under de elektriska spårvagnarna spraka silfverblå gnistor, där de glida mot skenorna. PT 1904, nr 255, s. 3.
e) närmande sig anv. ss. intr. rörelseverb.
α) om gnista l. glödande kol o. d.: med ett sprakande (se a, c) stötas l. kastas l. flyga (ut) l. yra l. flyga omkring o. d.; i sht i särsk. förb. Ett kol från spisen Jöns på högra handen sprakar. Leopold 6: 381 (c. 1800). Gnistor spraka från katten beständigt och tallöst, / När han på gummans knän af vänliga händer bestrykes. Runeberg (SVS) 3: 58 (1832). Den ohyggliga kvast av gnistor och slaggflingor, som yrde och sprakade mot mig vid hammarens första duns mot eldklumpen. Boberg IllRes. 10 (1935).
β) (†) med (ett) brak flyga, braka. Wäl har mångt prächtigt torn af åskan blifwit skakat, / At stenar, kalk och grus kring wida marken sprakat. Kolmodin QvSp. 1: 221 (1732).
f) i uttr. spraka med ngt, om person: åstadkomma sprakande ljud med ngt. Han knäpper med skjortbröstet och sprakar med fodret (i de nya kläderna), så att Selléns uppmärksamhet påkallas, och (osv.). Strindberg RödaR 139 (1879).
2) i utvidgad l. oeg. l. bildl. anv. av 1 c—e α.
a) i fråga om ljus- l. färgintryck o. d. (utan beledsagande ljudintryck): gnistra (se GNISTRA, v.1 3), stråla, blixtra; stundom äv. med obj. betecknande ngt gnistrande o. d. Igenom gallret blixtren spraka. Lidner (SVS) 3: 269 (1792). Presten uti blodrödt sammet, / Sprakande af diamanter, / Med sitt gyldne kors på ryggen, / Vrider sig åt alla kanter (framför altaret). Öman LyrBl. 1: 123 (1857). Lodrätt badda sommarsolens lågor, / Mörkblå hafvet ligger utan vågor, / Strålen, bruten mot dess spegelslätter, / Sprakar tusen gnistrande paljetter / Omkring kölen på hvar fiskarbåt. Snoilsky 1: 42 (1869). Stjärnor och månar och solar sprakade omkring oss. Lindgren Mio 15 (1954). — särsk.
α) i fråga om färgintryck: vara (mycket) bjärt l. färggrann, lysa (mycket) bjärt l. färggrant, gnistra (se GNISTRA, v.1 3 b). Sprakande färger. Vi återvände .. till fots. Proctor Wrights röda polisonger sprakade av förnöjelse, då han tog ut stegen och kom före. Lagergren Minn. 4: 354 (1925). Lönnarna sprakade som facklor bland de tunga ekarna. Trenter AldrNäck. 152 (1953). — jfr FÄRG-SPRAKANDE (Nylén Brod. 1500—1850 79 (1950)).
β) om ögon l. ögonkast: gnistra l. intensivt stråla l. lysa; äv. (jfr c) i sådana uttr. som spraka av levnadslust; äv. med obj.: (gnistrande) utstråla l. spruta (ngt, t. ex. ilska). Remmer Tart. 70 (1820; om ögonkast). Ett spotskt förakt ur hennes ögon sprakar / På alla föremål. Hagberg Shaksp. 2: 53 (1847). Det sprutade och sprakade om ögonen. Heidenstam Karol. 1: 18 (1897). Hans ögon sprakade eld. Klint (1906). Lundquist Blaumans DödSkugg. 199 (1925: av levnadslust).
b) i fråga om annat sinnesintryck l. inre l. allmänt intryck: gnistra, intensivt lysa l. stråla o. d.; särsk. om (person med tanke på) livfullhet l. själfullhet l. temperament l. spiritualitet l. intellekt: gnistra, blixtra o. d.; i sht i p. pr. i adjektivisk anv.: gnistrande, intensivt lysande; strålande; blixtrande; (intensivt) livfull o. d. Hagberg Shaksp. 2: 59 (1847; i p. pr., om kvickhet). Hvar droppe blod är glöd i mina ådror, / Hvar gnista tanke i min hjerna sprakar. Börjesson Statshv. 17 (1866). Pojken är full af eld och lif så att det sprakar om honom. Dahlgren Lyr. 141 (i handl. fr. c. 1880). BonnierLM 1954, s. 118 (i p. pr., om fantasi). För ett par år sedan fick Sträng ögonen på detta fränt sprakande intellekt, och där sitter Lindberger nu på en chefstol och (osv.). DN(A) 1964, nr 22, s. 9. — särsk.
α) om (litteratur med tanke på) sätt att uttrycka sig l. litterär stil: gnistra l. vara full av livfullhet l. kvickhet l. djärva o. färgstarka uttryck o. d.; gnistra, blixtra (av kvickhet l. spiritualitet); i sht i p. pr. i adjektivisk anv.: gnistrande, blixtrande kvick, (ytterst) expressiv l. färgstark o. d. Samtiden 1873, s. 681 (i p. pr., om bildspråk). PT 1882, nr 40, s. 3 (om dialog i teaterpjäs). (Lucidors) språk sprakar af djärfhet och kraft. Karlfeldt i 3SAH 24: 95 (1909). SvLittTidskr. 1960, s. 174 (i p. pr., om stilmedel).
β) i fråga om intryck av musikstycke; särsk. i p. pr. Sedan kom en briljant, uppsluppen, sprakande kvartett af Frans Berwald, som liknade ett fyrverkeri i all dess gnistrande prakt. Dahlgren Lyr. 73 (i handl. fr. 1871).
γ) i bildl. anv. av 1 d: utstråla (ngt); vara full l. gnistra av (ngt); äv. i uttr. spraka gnistor, dels: utstråla l. vara full av gnistrande liv l. dyl., dels i utförd bild. Till allt detta började äfven en dunkel men framåt skridande svartsjuka, att då och då spraka gnistor, som antände Lenas vrede och retliga lynne. Knorring Torp. 1: 265 (1843). Och då kom fru Ursula och sprakade eld. Topelius Vint. III. 1: 205 (c. 1865, 1896). Obotlig och outrotlig / Är ungdomen visst hos den, / Som sprakar gnistor och toner / Hvar gång det våras igen. Snoilsky 3: 260 (1883). Larsson PoesLog. 72 (1899; med avs. på kvickhet).
δ) i bildl. anv. av 1 e α. Förbannelse sprake ur himmelen. Almqvist Amor. 132 (1839). Vi kunde råka ihop, så det sprakade gnistor om oss — men inunder tyckte vi lika bra om varandra för det. Heerberger NVard. 122 (1936).
ε) i p. pr. i adverbiell anv.: gnistrande, blixtrande; jfr c. Grefve von Rosen var äfven en liflig och sprakande qvick korrespondent. Wingård Minn. 7: 22 (1848). Schück VLittH 575 (1900).
c) (från 1 (a, c) l. b) övergående i l. med enbart förstärkande l. obestämdare expressiv innebörd; oftast i p. pr. i adjektivisk l. (i sht) adverbiell anv.: kolossal(t), rasande o. d. (i sht förr särsk. i uttr. spritt, förr äv. sprint sprakande, spritt språngande). Nu är hon så grann, att det sprakar om henne. JournLTh. 1810, s. 694. Landsm. 1: 227 (1879: sprint sprakande). Man bara tänkte på, huru sprakande roligt man hade just nu, just under denna dans. Lindqvist Stud. 117 (1906). Då hittades spritt sprakande nya kopparfält i Denver. Koch GudVV 2: 142 (1916). Våren tog farväl, / sommaren bröt fram i en sprakande stund. Sjöberg Minn. 88 (c. 1925). — särsk. (numera föga br.) om latin: klingande. Heidenstam Karol. 1: 167 (1897).
Särsk. förb.: SPRAKA FRAM10 4. (numera mindre br.) till 1 e α: med ett sprakande flyga l. sprätta fram; äv. bildl. (jfr spraka, v. 2 b): flyga fram. Ett eldkol .. sprakade fram på golfvet utur kakelugnen. Weste FörslSAOB (c. 1817). Det är icke många år sedan namnet Maxim Gorki som en hväsande eldraket sprakade fram genom världen. Söderhjelm Upps. 107 (1903). Nyblom FantH 48 (1910; om elektriska gnistor).
SPRAKA OMKRING10 04 l. IKRING04 l. KRING4. till 1 e α: med ett sprakande flyga l. sprätta omkring. Weste (1807; om gnistor).
SPRAKA SÖNDER10 40. särsk. (†) till 1 b: sprängas sönder. Man vet, at ämnen af spatig sammansättning i eld spraka sönder. Bergman Jordkl. 1: 236 (1773). jfr sönderspraka.
SPRAKA TILL10 4. till 1: (plötsligt) låta höra l. ge ifrån sig l. sätta i med sprakande; äv. bildl. (jfr spraka, v. 2 b). Söderhjelm Upps. 12 (1904; bildl.). Nu var det en eldbrand, som sprakade till, så att gnistor och kol stänkte framåt golvet. Lagerlöf Holg. 2: 44 (1907).
SPRAKA UT10 4. jfr utspraka.
1) (numera föga br.) till 1 b: (med ett sprakande) (sprängas sönder o.) flyga ut o. fördärva (ögon). (Häxan har) kastat sallt och brennesteen j elden, så at dhet hafwer most spraka uth ögonen på barnen. BtFinlH 2: 299 (1667).
2) till 1 d: med ett sprakande sända ut l. avge (ngt); särsk. mer l. mindre bildl. (jfr spraka, v. 2 b), särsk. ss. beteckning för att ngn kungör ngt med lysande skrift. (Hjärtat) skälfver, likt en liten gnista, sprakad / Ut i en kolsvart rymd. Atterbom 2: 99 (1827). Här sprakar en varieté ut budskapet att Sarah Bernhardt ger en akt af ”Theodora”. Vallentin London 183 (1912).
3) till 1 e α: med ett sprakande flyga l. sprätta ut; äv. bildl. (jfr spraka, v. 2 c). Meurman (1847). SvD(A) 1929, nr 93, s. 5.
Ssgr: A: (1 a α) SPRAK-BLOSS. sprakande bloss; förr särsk. i speciellare anv.: bloss av töre l. torrved, torrvedsbloss. Scenen (dvs. en altartavla föreställande nattvardens instiftande) upplyses af en mansfigur med sprakblosz i handen. Holmberg Bohusl. 3: 174 (1845). (Sv.) sprakbloss, .. (t.) Kienfackel. SvTyHlex. (1851). WoJ (1891).
(1 a) -FRI. (numera mindre br.) om träkol: som brinner utan att spraka l. sprätta. TLev. 1897, nr 13, s. 1.
(1) -FÅGEL. [fåglarnas läte är ett skarpt skrikande följt av ett dovt trummande] (†) fågel tillhörande (den av tre sydamerikanska arter bestående, till vadarfåglarna hörande) familjen Psophiidæ (förr räknad ss. ett släkte, Psophia Lin.), trumpetarfågel; äv. inskränktare: fågeln Psophia crepitans Lin., vanlig trumpetarfågel, agami; jfr spraka, sbst.1 Retzius Djurr. 58 (1772; allmännare). Dalin (1854; inskränktare). 2NF 1: 321 (1903).
(2 b) -GENI. (mera tillf.) sprakande geni. AnderssonBrevväxl. 1: 361 (1857).
(1, 1 a) -TORR. torr så att den resp. det sprakar l. brinner sprakande, sprakande torr. Höet, som vi slagit på morgon, var spraktorrt innan middan. Larsson i By BergsmH 2: 11 (1918). Spraktorr ved. IllSvOrdb. (1955).
(1 a) -VED, sbst.1 (numera bl. mera tillf.) ved som sprakar när den brinner, sprakig ved. Serenius (1741).
-VED, sbst.2 [sannol. ombildning av brakved med anslutning till -ved, sbst.1] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) brakved; äv.: brakvedsbark. Linné Fl. nr 203 (1755). Darelli Sockenapot. 15 (1760; om brakvedsbark). ÖgCorr. 1968, nr 302, s. 5.
Ssg (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): sprakveds-bark. brakvedsbark. Lindgren Läkem. (1902).
Avledn.: SPRAKARE, m.//(ig.) [sannol. anslutet till förleden i sprakfåle] (†) till 2 b: temperamentsfull person. Ludvig Philip fick hela klefvet (dvs. hela bördan) år 1830, då sprakaren La Fayette med sitt redliga hjerta och all sin goda vilja, visste hvarken ut eller in, sedan saken öfverskridit pratets landamären. Livijn 2: 339 (1842).
SPRAKIG, adj.
1) till 1, särsk. 1 a: som sprakar. Sprakig ved.
2) [möjl. delvis anslutet till sprakfåle] till 2: temperamentsfull, sprakande; äv.: som kräver temperament. Att rävsprängarens sprakiga, ombytliga uppgift oftast passar terriern. Jakten 133 (1951). Gustaf Näsström är ju av naturen en sprakig herre med avsky för likgiltiga och högtidliga ord. SvD(A) 1954, nr 128, s. 5.

 

Spalt S 9996 band 29, 1985

Webbansvarig