Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GNISTRA gnis3tra2, v.1 -ade; förr äv. GNISTRAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -AN (†, Schultze Ordb. 1557 (c. 1755)), -ANDE, -ING (numera bl. i bet. 1, i sht i fackspr., Wollimhaus Ind. (1652), Adlerbeth Buc. 105 (1807; i bet. 3), 5SvGeolU 6: 277 (1915; i bet. 1)).
Ordformer
(gnistra 1596 osv. gnijstra 16351652. gnistras 1712c. 1750)
Etymologi
[motsv. d. gnistre; jfr mnt. ganeistern; bildat till GNIST(R)A, sbst., l. GNISTA, v.1 — Jfr GNISTRIG]
1) sprida l. frambringa gnistor, kasta gnistor från sig, spruta gnistor (o. eld); äv. opers.; äv. mer l. mindre bildl. l. oeg.; förr äv. ss. dep. (Kometens) förfärlige Gnijstrande. Schroderus Os. III. 2: 195 (1635; lat. orig.: atrocitatem incendij). VDAkt. 1712, nr 313 (ss. dep.). Eld gnistrar från .. (Fenrisulvens) näsborrar och ögon. Strinnholm Hist. 1: 187 (1834). Hämdens glöd gnistrade i de unga hjertan. Blanche Tafl. 48 (1845). Eldbrasan, som gnistrade och sprakade i spiseln. Wetterbergh Altart. 478 (1848). En bergslag, med gnistrande smältugnar. Afzelius Sag. VIII. 2: 57 (1857). Det gnistrade ur hästens sko. Gripenberg Aftn. 93 (1911). — särsk.
a) (vard.) i uttr. (slå, springa o. d.) så att det gnistrar (om l. efter det, ngn gg om öronen); vanl. försvagat med bl. allmänt förstärkande bet. (äv. i fråga om handling som icke kan tänkas framkalla gnistor l. i fråga om sinnestillstånd). Då skall Josua skratta, så att det gnistrar om öronen! Topelius Vint. I. 2: 38 (1867, 1880). Karl Olssen opp igen och till att dänga och slå midt i högen, så att det gnistrade om det. Hülphers Ångermanl. 16 (1900). Pojken .. blir .. ursinnig, så att det gnistrar efter det. Athena 165 (1917); jfr 2 a.
b) i fråga om de gnistor som vissa djurs päls (vid strykning över densamma) giver från sig. Gnistrandet ifrån håren af vissa djur. Agardh Bot. 2: 192 (1832). Nu började .. (katten) gnistra med rygghåren så att det tog eld i spånorna. Strindberg Sag. 69 (1903).
2) i överförd anv.
a) (i sht vard.) för att angiva häftig vrede l. raseri o. d.: sjuda, rasa; i sht i p. pr. i adjektivisk l. adverbiell anv.: ursinnig(t), våldsam(t); jfr 4. Adlerbeth Ov. 76 (1818). Ett bref, som gnistrade af vrede. Quiding Hvidehus 204 (1899). Ett gnistrande raseri. Janson Segr. 252 (1913). Hon var gnistrande vred. Siwertz Sel. 2: 29 (1920). — särsk. (tillf.) ss. anföringsverb: ilsket yttra. Hvad säger han för slag? gnistrade gumman. Strindberg Hems. 132 (1887).
b) för att angiva (yttring av) utomordentligt rörlig l. livlig intellektuell begåvning: spraka, blixtra, glänsa; ofta om spiritualitet, kvickhet, skämt, muntlig l. skriftlig framställning o. d.; ofta (stundom opers.) i uttr. gnistra av (kvickhet o. d.); ofta i p. pr. i adjektivisk l. adverbiell anv. Huru mången dum hjerna har ej gnistrat af qvickhet efter et godt glas vin? Kellgren 2: 84 (1787). (Tegnér var) full af den mest .. gnistrande spiritualitet. Sturzen-Becker SvSkönl. 93 (1845). Ett arbete, som .. gnistrar af kvicka genmälen. Wirsén Krit. 55 (1882, 1901). Det sprakar (vid middagen) af epigrammer / och gnistrar af tanklöst skämt. Fröding Eftersk. 1: 5 (1888, 1910). PT 1905, nr 246 A, s. 3.
3) (i sht i vitter stil) i fråga om starkt sken (ofta från blanka l. glänsande föremål) som framträder ss. en serie hastigt växlande gnistor; stundom närmande sig bet.: blixtra, glimma, tindra, glimta, glänsa (till), stråla; äv. i förb. med prep. av o. sbst. betecknande det varifrån skenet utgår; äv. (bl. tillf. i poesi) med obj.: gm glans l. blixtrande uttrycka l. återspegla; ofta i p. pr. i adjektivisk l. adverbiell anv., stundom förbleknat, med nästan bl. allmänt förstärkande bet. (jfr 4); äv. opers., särsk. i uttr. det gnistrar för ögonen (på ngn) l. för ngns ögon (för att beteckna det förhållandet att man vid stark smärta l. vid svimning l. vid slag på ögat m. m. tycker sig se en mängd lysande punkter). Gnistrande ädelstenar. Stiernhielm Herc. 7 (1648, 1668). (Satan) slog honom i ansichtet, .. hvarvid thet svartnade och gnistrade för hans ögon. Münchenberg Scriver Får. 153 (1725). I dig, O Natur, en enda rådande Allkraft / .. Blickar i Stjernan nåd: och gnistrar vrede i Blixten. Thorild 1: 32 (1782). Midvinternattens köld är hård, / stjernorna gnistra och glimma. Rydberg Dikt. 1: 139 (1882). Vinet gnistrade i flaskorna. CSnoilsky (1901) hos Warburg Snoilsky 139. Natten var gnistrande klar och lugn. Hedin Asien 2: 578 (1903). Desserten kom och de tunna, spetsiga glasen / gnistrade. Klinckowström Örnsjötj. 102 (1906). Hennes fingrar gnistra av juveler. Östergren (1925). — särsk.
a) om ögon l. blick(ar): lysa med stark glans (ofta ss. uttr. för vrede l. glädje); äv. i uttr. ngns ögon l. blickar l. ögonen o. d. gnistra av vrede o. d., ngn gg glädje l. stridslust o. d., l. (med subjektsväxling) vrede osv. gnistrar i, ngn gg ur ngns ögon, ngns ögon o. d. giva gm sitt blixtrande l. sin glans uttryck åt vrede osv.; förr äv. ss. dep. Balck Musæus R 7 b (1596). Murbeck CatArb. 1: 334 (c. 1750; ss. dep.). Stridslusten gnistrade i hans ögon. Ossian 1: 40 (1794). Vreden gnistrar ur ögat. Adlerbeth Æn. 76 (1804). Fyra ögon .. gnistrande af glädje. Hallström Than. 48 (1900). Det gnistrade ilsket i baronens små kol-ögon. Bergman HNådT 15 (1910). Tomtens ögon började gnistra elakt och hatfullt. Lagerlöf Troll 2: 29 (1921).
b) i fråga om (starkt lysande) färg: skimra, tindra, stråla; i sht i p. pr. i adjektivisk l. adverbiell anv., ofta: bjärt. En i brottet hvitgul och gnistrande färg (hos stålet). Rinman Jernförädl. 289 (1772). Den gnistrande och granna papegoja, / som .. skymtar fram så skön. Arnell Moore 1: 33 (1829). (Ett) gnistrande hvitt (krusflor). Strindberg Fjerd. 42 (1877). En .. rakstammig buske med gnistrande brandgula blommor. Bovallius CentrAm. 379 (1887). OoB 1900, s. 34.
c) i uttr. gnistrande kall(t), se GNISTRA, v.2 2.
d) (vard.) i p. pr. i adjektivisk l. adverbiell anv. om stark smärta; eg.: som är så stark att det gnistrar för ögonen, numera (vard.) i allm. förbleknat med bl. allmänt förstärkande bet.; jfr 4. Palmær Eldbr. 49 (1822). (Han) hade .. gnistrande hufvudvärk. Hedin GmAs. 2: 265 (1898).
4) i p. pr. med adjektivisk, allmänt förstärkande bet.: ”lysande”, ”glänsande”, utomordentlig; numera knappast br. utom (vard., i vissa trakter) ss. adv.; jfr GNIST, adv. Några gnistrande prof af försvarligen rökt Sill. GbgMag. 1759, s. 78. Det lilla talet .. var gnistrande lustigt och kom oss att kikna af skratt. Ahrenberg Männ. 5: 74 (1910).
Särsk. förb.: GNISTRA TILL10 4. särsk. till 3: plötsligt o. hastigt övergående blänka l. glänsa, blixtra till, blänka till; ofta opers.; äv. mer l. mindre bildl. CVAStrandberg 3: 489 (1856). Det ljungade och gnistrade till i lekarens svarta ögon. Lundegård DrMarg. 1: 115 (1905). Därs. 2: 216 (1906; bildl.).

 

Spalt G 661 band 10, 1929

Webbansvarig