| Publicerad 1983 | Lämna synpunkter |
SPAT spat4, sbst.1, r. l. m. (VetAH 1740, s. 199, osv.) ((†) n. Hasselquist Resa 106 (1750)); best. -en; pl. (om olika slag) -er.
ä. sammanfattande benämning på vissa mineral som har olika kemisk sammansättning men vissa yttre egenskaper gemensamma (utpräglad klyvbarhet, glasglans, ljus färg o. måttlig hårdhet); numera nästan bl. dels ss. senare led i ssgr, dels (geol.; ss. enkelt ord) om färglöst mikrokristalliniskt karbonatcement som utfyller mellanrummen mellan kornen i karbonatbergart. Spegel GW 137 (1685). Feldtspat kallar jag den gemene spaten, som allestädes i Gråberg förefaller och är ofta af den hårdhet, at stå emot fil. DTilas i VetAH 1740, s. 199. På Åkrarne (i södra Hall.) finnas lösliggande stenar af quartz, Spat och sandsten. Därs. 1761, s. 270. Med spat ensamt, utan tillnamn, förstås icke annat än kalkspaten. Rinman 2: 765 (1789). En .. sedan gammalt använd mineralogisk beteckning, som .. avser mineralens habitus, är spat, varmed man i allmänhet — oberoende av dess kemiska sammansättning — menar ett mineral med utpräglad klyvbarhet, ljus färg och ofta stark glans. Gertz o. Grönwall Min. 30 (1923). Spat är en inom färghandeln använd benämning på tungspat. Kjellin 1001 (1927). Viktigast bland spaterna äro kalkspater, fältspater och flusspat. Östergren (1944). — jfr BITTER-, BLY-, BLÅ-, DIAMANT-, DOLOMIT-, DUBBEL-, FLUSS-, FÄLT-, GIPS-, GLAS-, ISLANDS-, JÄRN-, KALK-, LYS-, MAGNESIT-, MOLYBDEN-, PÄRL-, PÄRLEMOR-, SEDATIV-, SKIFFER-, SKILLER-, SKIMMER-, SKÖRL-, TUNG-SPAT m. fl.
-ARTIG. [jfr t. spatartig] (†) = -artad. En hwit spatartig kalck. VetAH 1740, s. 204. Schulthess (1885). —
-BERG. om bergart vari fältspat ingår som väsentlig beståndsdel. Linné Vg. 159 (1747). Wallerius Min. 148 (1747). —
-DRUM. (†) ådra l. smal gång av kalkspat (som utfyller spricka i kristallinisk l. lagrad bergart). Rinman 2: 122 (1789). Möller (1807). —
-DRUS. [jfr t. spatdruse] drus som bildats av l. drushål vars väggar är klädda med kristaller av kalkspat l. flusspat o. d. Wallerius Min. 61 (1747). WoJ (1891). —
-FORM. (†) kristallform hos ”spat” l. form hos ”spatkristall”. Rinman 2: 766 (1789). VetAH 1811, s. 132. —
-KLOT. [jfr t. spatkloss] (†) klotformig konkretion av kalkspat, kalkstensboll. Möller 2: 941 (1785). Dens. (1807). —
-KRISTALL. [jfr t. spatkristall] kristall av ”spat”. Linné SystNat. 3 (1735). De Romé de l’Isle uti dess Cristallographie .. beskrifver 32 varieteter af spatcrystaller med afritade figurer. Rinman 2: 766 (1789). WoJ (1891). —
-SAND. (†) sand som (helt l. delvis) består av kalkpartiklar, kalksand; jfr -grus. Wallerius SystMin. 1: 104 (1772). Rinman 2: 768 (1789). —
-SPINTRA, r. l. f. (†) flisa av ”spat”; anträffat bl. om ”spat” insprängd i annan bergart. Linné Dal. 51 (1734). —
-STEN. [jfr t. spatstein] Flussspat, kallas en mer eller mindre genomskinlig, men mest kristalliserad spatsten. Synnerberg 1: 121 (1815). —
-TÄRNING. (†) om kalkspatskristall. Detta (malm-)Stycke .. är aldeles helskeft på några Kalk-Cristaller när, som sitta därutanpå, half genomskinliga, til färgen hvita och ansigtfärgade, samt sådane, som allmänt kallas Spattärningar. VetAH 1748, s. 100. Linné Sk. 121 (1751). —
SPATIG, adj.1 [jfr t. spatig] (numera föga br.) som innehåller l. består av l. är uppblandad med l. karakteristisk för ”spat”; som till sin beskaffenhet liknar l. påminner om ”spat”; särsk. i uttr. spatig järnglans, grovkristallinisk blodstensmalm, spatig kalksten, kalkspat. Der som en mild, spahtig och klyftig malm är. Hiärne Berghl. 440 (1687). Spatig Kalksten. Kalkspat. Spatum Calcareum. Cronstedt Min. 13 (1758). (Ett visst slag av blymalm) är spatigt, långtärnigt och veterligen endast funnit på et ställe i Siberien. Bergman Jordkl. 1: 228 (1773). Den hwita kalken .. är af Spatig natur och utgör fasta berg och klyfter. Rinman JärnH 335 (1782). (Flusspaten faller) sällan .. uti spatig form, utan brytes vid sönderslagningen uti oordenteliga stycken. Dens. 1: 502 (1788). Spatig, Spatartad, eller spatformig, säges om stenarter, som brytas uti qvadrig eller rhomboidalisk skifrig eller spatig form. Dens. 2: 768 (1789). (Gips är) Kristalliniskt kornig, mera karakteriserad igenom stora massor utaf spatig gips, än af trådig gips, förenad med föga mägtiga lager af bituminös kalk. JernkA 1832, Bih. s. 313. (Magnesit) från Snarum i Norrige .. har spatig textur och kalkspatens genomgångar samt en eg. vigt af 3.668. Berzelius ÅrsbVetA 1845, s. 290. Spatig .. (dvs.) liknande spat. LoW (1889). Orsten, som är spatig, kornig och tät. (Ekenberg o.) Landin 493 (1892). 2NF 3: 738 (1905: spatig järnglans).
Spalt S 9221 band 29, 1983