Publicerad 1982   Lämna synpunkter
SORK sor4k, sbst.3, n. (PalmskSaml. nr 287, s. 1162 (1676) osv.) l. r. l. m. (Rinman 2: 759 (1789: kolsorken, sg. best.) osv.); best. -et resp. -en.
Ordformer
(förr äv. sårk)
Etymologi
[sv. dial. sork; jfr nor. dial. surk, inifrån kommande orenhet på hud, hudutslag; avledn. av det ord som föreligger i fsv. sör, sv. dial. sår, sör (med grumligt ö-ljud), (is)sörja, smuts (se SÖRJA, sbst.). — Jfr SORKLA samt SORK, sbst.2, SORKA, sbst.1 o. v., SORKE, SORP]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) orenlighet, smuts; sörja. Schultze Ordb. 4023 (c. 1755). jfr SNÖ-SORK.
2) (i fackspr.) koll.: småkol l. kolsmulor; jfr SLARK 2. PalmskSaml. nr 287, s. 1162 (1676). Sork kan ej allenast nyttjas i smidjor, utan ock wid järnmalms rostande, då det hwarftals utbredes emellan malmen uti rostgropen. Wallner Kol. 26 (1746). Sura kol, som .. äro tyngre att köra (än torra) samt vid inträffande köld frysa delvis sönder till sork och stybb. Svedelius Koln. 85 (1872). Gropen fylldes (vid rostning av malm i rostgrop) varvtals med malm och mindre kol s. k. sork och rå björkved. VästmFmÅ 10: 24 (1920). jfr KOL-, STENKOLS-SORK.
Ssgr (till 2; i fackspr.): SORK-FRI. fri (se d. o. 27) från sork. Rinman 2: 759 (1789; om kol). —
-HOP. jfr hop, sbst.3 I 1. Skogvakt. 1892, s. 76. —
-ROSTUGN~02 l. ~20. (förr) rostugn (se rost-ugn, sbst.2 2) i vilken sork används ss. bränsle. JernkA 1868, s. 175.

 

Spalt S 8943 band 29, 1982

Webbansvarig