Publicerad 1981   Lämna synpunkter
SNÄRT, adj.
Ordformer
(snert c. 1755—1769. snärt 1754—1756)
Etymologi
[sv. dial. snärt, smärt, nätt; jfr ä. d. snært, slank, d. dial. snært, hård, snärtig m. m.; jfr äv. nor. dial. snerten, rask, snygg m. m.; till SNÄRTA, v.]
(†) smal l. gänglig. Af en hög-axlad Inbillnings-Herre (blir) en snärt, hopkramad och illa proportionerad Håf-Pelare. Tessin Bref 2: 14 (1754). Ihre (1769; från Uppl.).

 

Spalt S 8345 band 28, 1981

Webbansvarig