Publicerad 1981   Lämna synpunkter
SNÄRTA snær3ta2, v. -ade (Sahlstedt (1773: snärtade förbi) osv.) ((†) pr. sg. -er SedolärMercur. 3: nr 2, s. 4 (1731)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(förr äv. snert-)
Etymologi
[sv. dial. snärta (med svag l. stark böjning); jfr dan. o. nor. snerte, fvn. snerta, dricka snabbt ur, beröra, stöta intill, kort omtala (nor. dial. snerta, sätta sig i snabb, kortvarig rörelse, nyisl. snerta, röra vid), alla med svag l. stark böjning, mht. snerzen, ge gliringar åt; av ljudhärmande urspr.; möjl. besläktat med SNARKA, v.; det svaga verbet sannol. avledn. av det starka. — Jfr SNÄRT, sbst., SNÄRTA, sbst., SNÄRTIG, SNÄTTA]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skynda l. ila (ngnstädes); flänga (hit o. dit). Weste FörslSAOB (c. 1817). Som hon just aldrig gjort annat än suttit inne och spunnit, .. så saknade hon en hel hop af de vanliga bondfasonerne, utan att derför på något sätt vara besmittad med stadspigornas snärtande och svissande. Knorring Torp. 1: 102 (1843).
2) (†) lätt vidröra l. snudda vid (ngn l. ngt); äv. i uttr. snärta på ngt, ge ngt ett lätt slag. (Fvn.) Snerta, (sv.) Snerta, såra, (lat.) Perstringere, vulnerare. Verelius 237 (1681). UUKonsP 20: 280 (1693: ). Snärta .. (dvs.) Röra litet wid. Schultze Ordb. 4635 (c. 1755).
3) ge (ngn l. ngt) en l. flera snärtar (se SNÄRT, sbst. 2; i sht med pisksnärt); äv. med saksubj.; äv. utan obj.: åstadkomma en l. flera snärtar; äv. med inbegrepp av (l. enbart med) tanke på ljudet; jfr PISKA, v. 1. Han snärtade med piskan i luften. Nordforss (1805). Min Hollola fuchs och jag, vi känna hvarandra; snärtar jag honom litet med tygeln på halsen, så vet han sin skyldighet. Topelius Vint. I. 1: 292 (1859, 1880). Som gisselslag, som snärta naken hud. Kumlien Exil 45 (1912). En handduk snärtade i en trind stuss, ett krokben här, ett livtag där och (osv.). Lieberath FriluftP 64 (1921). En ung herre snärtade med piskan och höll in de präktiga hästarna. Krusenstjerna Pahlen 3: 98 (1931). Det känns som om han snärtat henne med ris i ansiktet, fint och djupt. Isaksson KvHuset 60 (1952). Skvättet från fören (av segelbåten) snärtade honom i ansiktet. Hesslind Sista 112 (1974). — jfr SMÅ-SNÄRTA. — särsk.
a) i resultativ förb. l. med resultativt obj. Den kortskaftade pisken .. snärtade en fåra i drifvorna. Topelius Vint. I. 2: 5 (1867, 1880). Om man brukar för lätt ref, snärtar denna stundom lös flugorna. TIdr. 1882, s. 89.
b) i fråga om att medelst en snärt (se SNÄRT, sbst. 1 a) driva en snurra; jfr PISKA, v. 1 b. Hirn Barnlek 28 (1916).
c) åstadkomma en snärtig spark; i den särsk. förb. SNÄRTA IN; jfr SNÄRT, sbst. 3 a.
d) = PISKA, v. 4 a; i p. pr. äv. om gevärssmatter: som påminner om en följd av snabba pisksnärtar. De stora svansarna (på elefanterna) voro i ständigt snärtande rörelse. Kipling Djungelb. 1: 166 (1896). HågkLivsintr. 16: 155 (1935; i p. pr., om gevärssmatter). (Svalorna) stodo stilla i luften och snärtade vattnet med vingspetsarna. Geijerstam Canning Pol. 178 (1936).
4) i mer l. mindre bildl. anv. av 3; i sht i fråga om att angripa ngn l. ngt med en l. flera snabbt o. schvungfullt utdelade gliringar l. pikar l. stickord o. d.; äv. ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv., om sådan gliring osv.; jfr PISKA, v. 5 (särsk. 5 b). Snellman snärtar och fennomaniserar i ”Saima”, har fides (dvs. förtroende) hos studenterna. Nervander FinlKultH 92 (i handl. fr. 1846). Hagberg Shaksp. 6: 329 (1849: snärtningar). Till och med de stock-lärde blefvo snärtade med folkhumorns piska. PedT 1891, s. 282. Jag (låg) vaken, snärtad oupphörligt öfver hela kroppen af råa skratt. Wägner Norrt. 65 (1908). Kellgrens motgångar i Vitterhetsakademien läto honom i epigram och uppsatser snärta vitterhetsakademier. (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 324 (1912). Stolpe DödVäntr. 140 (1930; i p. pr., om replik).
5) [jfr 3] (†) åstadkomma en snabbt påkommande o. svidande smärta. Wintren (i Norrl.) snerter litet om Näsan och giör Folket snabbfotade. SedolärMercur. 3: nr 2, s. 4 (1731).
6) om flagga, segel o. d.: piska (se PISKA, v. 4 b γ), slå, smälla; äv. om snö o. d., betecknande att den häftigt slår mot ngt (jfr PISKA, v. 4 b α). I sunden gingo seglare ut och in för en svag bris och vid vändningarne flaxade seglen och snärtade med skoten. Strindberg Giftas 2: 8 (1886). Här (i Hongkongs hamn) smälla och snärta alla handelsmakternas flaggor i blåsten. Hedin Pol 1: 341 (1911). Snön snärtade riktigt hemtrevligt på rutorna. Larsson Hemmab. 32 (1916). (Hunden) ruskade på sig så örlapparna snärtade. Fastbom LivLek. 52 (1916).
Särsk. förb.: SNÄRTA FÖRBI10 04. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: skynda förbi; tr. o. intr. Sahlstedt (1773; intr.). ÖoL (1852; tr).
SNÄRTA IN10 4.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: skynda in (ngnstädes). Weste FörslSAOB (c. 1817).
2) (sport., ngt vard.) till 3 c: med kläm l. schvung slå in (en boll l. ett mål). IdrBl. 1924, nr 2, s. 8 (med avs. på mål). Muhrén .. snärtade in bollen mellan benen på Werner. Därs. 1935, nr 3, s. 9.
SNÄRTA TILL10 4. till 3: ge (ngn l. ngt, i sht dragdjur) en (snabb) snärt (se snärt, sbst. 2); äv. bildl. (jfr snärta, v. 4): ge en snärt (se snärt, sbst. 3) l. pik åt (ngn l. ngt). Sahlstedt (1773). Samtalet hindrade .. icke Ebbas .. flinka tunga att då och då snärta till någon bekant, som de hade mött. Westermarck Stud. 1: 88 (1890). Martinson OsynlÄlsk. 25 (1943; med avs. på häst).
SNÄRTA TILLBAKA10 040. (numera bl. tillf.) till 3: gm att snärta (ngn) tvinga honom tillbaka; äv.: med ett snärtigt slag slå (ngt) tillbaka (på sin tidigare plats). Palmær Eldbr. 194 (c. 1839; uppl. 1886). Edlund Chandler Syst. 64 (1950).
Ssg (till 4?; †) SNÄRT-SINT, p. adj. benägen för att ge pikar l. gliringar? Uti mina unge dagar fans här .. inga Läkare; utan allenast en Fältschärs Gesäll .. såsom här än warar; merendels unge, oförfarne, owålige, snärtsinte och dyrlegde. Broman Glys. 1: 615 (c. 1730).

 

Spalt S 8346 band 28, 1981

Webbansvarig