Publicerad 1979   Lämna synpunkter
SMULLRA smul3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(smul- 1820 (: smulrig)—1968. smull- 1925.)
Etymologi
[jfr d. smuldre, d. dial. smulre, nor. smuldre, smulre, nor. dial. smuldra; till stammen i SMULA, sbst. o. v.; jfr äv. d. smulde, smula sönder, till smuld (se SMUL, sbst.)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) intr.: smula, smulas, smula sig (se SMULA, v. 1), vittra sönder. Somliga hus var nybeiga. Andra skulle rivas och bara stod där och smulrade. DN 1968, nr 189, s. 8.
Särsk. förb. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SMULLRA SÖNDER10 40. särsk. i pass. med intr. bet.: smulas sönder, vittra sönder; äv. bildl. GHT 1925, nr 186, s. 10 (bildl.).
Avledn. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SMULLRIG, adj. [jfr d. smuldret (i ä. d. äv. smuldrig), nor. smuldrelig] som (lätt) vittrar (sönder), smulig. VetAH 1820, s. 112 (om sandsten).

 

Spalt S 7624 band 28, 1979

Webbansvarig