Publicerad 1979   Lämna synpunkter
SMACK smak4, interj. o. adv.
Etymologi
[jfr d. smak; ljudhärmande (jfr SMACKA, v.1). — Jfr SMACKFULL]
I. interj.; återgivande det ljud som uppstår då ngn l. ngt smackar (särsk. då ngt, i sht ngt vått, slår emot ngt l. då ngt lösgöres ur gyttja o. d.). Pinck, panck, Smick, Smack. Aschaneus HwsRegl. 16 (1614; återgivande det ljud som uppstår då vätskedroppar faller). Jag förstår, att kusin Fabian, såsom ordentlig karl och landtbrukare, röker dugtigt Gefle vapen och drar sina bloss smack! smack! Almqvist AMay 49 (1838). Han Telimenas hand ryckte till sig, och smack! / på hvita skuldran trycktes hans läpp. Jensen Mickiewicz Tad. 261 (1898). Åh, ack, smack, hvilken god och vällagad mat .. jag skulle ha att bjuda på (om jag var krögare)! Larsson Solsid. 18 (1910). Det säger ”klafs”, då .. (kamelerna) trampa till (i gyttja), och ”smack”, då de draga upp foten ur hålet. Hedin Pol 1: 107 (1911). SkogsarbMinn. 182 (1950).
II. [anv. sannol. (delvis) utlöst ur SMACKFULL] (vard., mera tillf.) adv.; förstärkande, ss. bestämning till adj. med bet.: våt o. d., liktydigt med: alltigenom, fullständigt, genom-. Dä va så hett i går, så när ja geck i säng, så va särken så smack sur, så dä hadde vari lagom te ömsa. SöndNStrix 1930, nr 31, s. 1.
Ssgr, se smacka, v.1 ssgr.

 

Spalt S 7408 band 28, 1979

Webbansvarig