Publicerad 1979   Lämna synpunkter
SLÖSA slø3sa2, v.1 -ade; äv. (numera föga br.) -er, -te, -t, -t (pr. sg. -ar SalOrdspr. 13: 11 (öv. 1536: förslösar) osv. -er G1R 25: 182 (1555), Nyblom Rim 107 (1883, 1904), Östergren (1941). — imper. slös Frese Sedel. 3 (1726), GFGyllenborg Vitt. 2: 227 (1795), Adlerbeth HorSat. 77 (1814). slösa Valerius 2: 98 (1809) osv. — ipf. -ade RA I. 2: 277 (1569: bort) osv. -te Schroderus Sleid. 68 (1610: förslöste), Cygnæus 5: 102 (1865). — sup. -at Lind (1749) osv. -t Schroderus Os. 2: 581 (1635: förslöst), Hagberg Shaksp. 12: 157 (1851), Östergren (1941). — p. pf. -ad Schultze Ordb. 4560 (c. 1755) osv. -t SynodA 1: 90 (1649: förslösste, pl.), Wallin (SVS) 1: 458 (1807)). vbalsbst. -AN (†, Ps. 1572, Parabol. om samar. A 3 b, Lind (1749)), -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING (†, 3SthmTb. 3: 29 (1600), Heinrich (1828)); -ARE, -ARINNA, -ERSKA, se avledn.; jfr SLÖS.
Ordformer
(-slos- (möjl. felaktigt för -slös-) 1527 (: forslosa, pr. pl.)1629 (: förslosande, vbalsbst.). slös- (-ööss-) 1526 osv. slöss- (-sz-) 15491729)
Etymologi
[jfr fsv. slösare, dagdrivare, slöseri, uselhet?, skräp?; jfr äv. d. sløse, slarva, slösa, driva omkring, släntra, vara lat l. slö, nor. dial. sløysa, lt. slösen, sloisen, släntra, dagdriva; möjl. i avljudsförh. till SLUSKA, v. — Jfr SLÖSA, sbst. o. v.2, SLÖSK]
1) (†) ohämmat l. måttlöst förse sig av mat o. dryck o. d., frossa l. svira l. ruckla (jfr SLÄMMA, v.3); äv.: leva i yppighet l. överflöd l. uppträda prålande o. d. (äv. i uttr. slösa av ngt, pråla med ngt). 2Petr. 2: 13 (NT 1526). Wän tich icke til at slösa, at tu icke warder en tiggiare. Syr. 18 (”19”): 32 (öv. 1536; Luther: schlemmen). Widh all Altare slösa the aff förpantat klädher, och dricka wijn j sins Gudz Hwse, aff saköre. Am. 2: 8 (Bib. 1541). En hoop medt ölsuälger(e), så som slöse och dricke natt och dagh. 2SthmTb. 1: 163 (1546). En deel .. äre så sinnadhe .., såsom the allenast för Buuken och Maaten skuld, skulle wara satte til Präster .., lijka som them intet annat .. anstodhe, än at slösa och förtära. Rudbeckius LutherCat. 13 (1667); jfr 2. (T.) Schlemmen .. (sv.) slösa, frossa, lefwa i sus. Dähnert 277 (1746). Heinrich (1828).
2) använda l. ge ut mer l. oftare än nödvändigt av pengar l. pengars värde, vara överdrivet l. vårdslöst l. lättsinnigt spendersam l. storslagen, ödsla; motsatt: spara, snåla; ofta med bestämning styrd av med l. på, betecknande vad som är föremål för ödslandet; äv. tr. (se b, d, e β, γ); förr äv. refl. (se e δ). Slösa med papper, vatten, skattemedel. Ps. 1572, Parabol. om samar. A 3 b. Igenom .. slösande haffuer ingen församblat sigh noghon rijkedom. Therföre är thet ingen skam til at spara. Leuchowius Zader 410 (1620). Har du nog, slös icke: äst du fattig, lät nöja dig. Frese Sedel. 3 (1726). Hon sparar i smått och slöser i stort. Dalin Arg. 2: 110 (1734, 1754). Bergklint Vitt. 61 (1774: ). Öfverallt i Finland slösades med skogen. Odhner G3 1: 353 (1885). Stundom slösade och stundom svalt jag. Fröding NDikt. 3 (1894). Siwertz Pagoden 227 (1954). — särsk.
a) i ordspr. l. ordspråksliknande talesätt. Slösa giör armood. Grubb 734 (1665). Han sparar på styfwern och slösar med dalern. Rhodin Ordspr. 71 (1807). Slösa i guldmynt, hushålla i strösand. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) tr.: slösaktigt använda l. ge ut (pengar l. pengars värde); vara (mycket) spendersam med (ngt); numera nästan bl. dels i den under slutet omnämnda anv., dels i bildl. anv. (se e β), dels i särsk. förb. o. ss. senare led i ssgr; jfr d. Sombliga slössa i kätio, / The armas Silfwer och Guld. PolitVis. 351 (1650). Stundom en sked hon öser, / Och öfver Bunken gräddan slöser. Bellman (BellmS) 1: 273 (1790). Hur man förtärde vid dukadt bord / Kokt gädda med abbor-sås, / Och slösade porter och slöste ord. Wadman Saml. 1: 150 (1830); jfr e β. Ornamenterna voro slösade utan smak (på privatfartyget); franska speglar betäckte väggarna och på pelarbord stodo pendyler och pretiosa. Trolle Duvall 2: 153 (1875); jfr d, e (γ). Cannelin (1939). — jfr BORT-, FÖR-, UPP-, UT-SLÖSA. — särsk. i uttr. slösa ngt på ngn l. ngt (jfr e β slutet), slösaktigt ge ut l. använda ngt på ngn l. ngt. Ho är, som tig för godt nu lönar eller tackar?/Tu har tit goda förr på andra fåfängt slöst:/Ät nu tin winterfrucht af en så wårdzlös höst. Kolmodin QvSp. 1: 637 (1732). (Antonius) slöste hela Romerska Provincier på Cleopatra. Gjörwell (o. Bergklint) Sam. 205 (1775). Slösa pengar på ngt. SvHandordb. (1966).
c) i p. pr., i mer l. mindre adjektivisk anv. (ofta överfört o. oeg., om sak l. förhållande); särsk. liktydigt med: frikostig, rundligt tilltagen, yppig, överflödande; stundom: överdriven. At tu bewarar titt vnder låås för een ond (och slösande) quinno. LPetri Sir. 42: 6 (1561); jfr 1. Så wrides och omskapas Historien af wisza snillens slösande frihet, at den på slutet hwarken liknar sig sjelf eller sanningen. Lagerbring 1Hist. 2: 168 (1773). Den unga, nyfödda kärleken behöfver mer än stumma tecken: när den första kyssen är gifven, kan man vara mindre slösande på ord. Palmblad Nov. 2: 25 (1818, 1841). Den praktiska, handlingskraftiga mannens ogillande av den långsamhet, varmed statsmaskineriet fungerade, och det myckna, slösande skriveriet i allting. 3Saml. 5: 48 (1924). Det var en frikostig tid, då gästfriheten var mera slösande än vad den troligen någonsin mera kommer att bli. Krey-Lange Melba Liv 72 (1927). (Palatset) var .. invändigt klätt med olikfärgad marmor och i allt inrett med slösande lyx. Lagerkvist Bar. 178 (1950).
d) [jfr b] (numera föga br.) i p. pf., i mer l. mindre adjektivisk anv.: bortslösad; utgiven l. spenderad i ymnigt l. överflödande mått; jfr e γ. JGOxenstierna 2: 67 (1796, 1806). Nu, kring de murar hon byggt, sjelf Drottningen leder Eneas: / Visar sin slösta prakt och visar Sidoniska skatter. Adlerbeth Æn. 82 (1804). Slösad rikedom. Östergren (1941; angivet ss. mindre vanl.).
e) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr c). Gud låte den (dvs. malmen) förmeras / .. Tils rycktet där om (dvs. om silvergruvan), sig kring wida werlden sprider, / .. Tils Saxens sielfwerbord, hwar wiszt naturen slöst / Ei mer som härtils skiedt, må hållas makalöst. Brenner Dikt. 1: 247 (1713). Wet, at den sig sönderklöser; / Som skriker öfwer hof; med ack och Tårar slöser, / .. / Är werklig ynkan wärd. Därs. 2: 59 (1717). Om jag / Så slösat med min furstliga person, / Så drifwit kring bland kreti och bland pleti, / Så bjudit ut mig uti dåligt sällskap, / Då (osv.) Hagberg Shaksp. 3: 195 (1848). Våra fäder slöste med en färg af helt annat slag än våra målare nu ..: deras eget hjertblod. Cygnæus 5: 102 (1865). Vältalighet .. gör mera effekt, om man icke slösar därmed. De Geer Minn. 1: 154 (1892). Hon slösade inte med sitt unga flickliv … Hon sparade på sina minnen. Siwertz JoDr. 330 (1928). Slösa med beröm. SvHandordb. (1966). — särsk.
α) (†) i uttr. slösa i beröm, slösa med beröm. Sahlstedt (1773). Heinrich (1828).
β) (utom i den under slutet omnämnda anv. numera i sht i vitter stil) motsv. b, tr.: ymnigt l. till övermått ge ut l. använda l. hopa (ngt), särsk. i uttr. slösa ngt över ngt, ymnigt l. överflödande utgjuta l. sprida ngt över ngt; ödsla l. förslösa l. spilla o. d. (ngt); förr äv.: handskas lättsinnigt med (ngns heder o. d.); jfr γ. GFGyllenborg Vitt. 1: 127 (1756, 1795). Månne det kan aflöpa onäpst, at så slösa folks heder och existimation (som en insändare gjort). Posten 1768, s. 91. Hör opp att slösa goda råd, / Men slösa goda viner. Valerius 2: 98 (1809); jfr b. Tiden slösades i sus och dus. Hagberg Shaksp. 4: 6 (1848). Att återge den öfversvallande färgrikedom, som aftonen slösar öfver Italiens berg och dalar, det mäkta endast konstens utvalda. Bildt Ital. 55 (1896). Häggarna slösade sin snö i tävlan med fruktträden. Fatab. 1955, s. 195. särsk. (fullt br.) i uttr. slösa ngt på ngn l. ngt (jfr b slutet), ymnigt l. till övermått använda l. hopa l. ödsla l. spilla ngt på ngn l. ngt. Det henne mycket ondt om mina gåfvor gjorde, / Som, slöste på en dikt, just häfdes i en ström. Bergklint Vitt. 39 (1772). Månen slösade äfven sitt silfver denna afton på stora alléen. Knorring Ståndsp. 2: 86 (1838). På dig vill jag ej slösa ord. Runeberg (SVS) 6: 221 (1863). Lo-Johansson Förf. 76 (1957).
γ) [jfr β] (numera föga br.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: ödslad l. förspilld o. d.; frikostigt spenderad; äv.: till övermått använd. HH XXXII. 1: 273 (1776). Har man aldrig (hos oss) tagit tomma och slösade utrop för känslornas tungomål? Rosenstein 3: 64 (1786). Det vore slösad möda att bilda sjelf / Hvad re’n man färdigt finner. Kræmer Diam. 77 (1857). PT 1895, nr 126, s. 3 (om beröm).
δ) (†) refl., om växt(er): växa yppigt l. i överflöd. JGOxenstierna 2: 105 (1796, 1806). Utaf de blommor, som på denna fagra strand / Sig kring Armidas fjät med yppig blandning slösa, / Med myrtenqvistar se’n hon flätar hop ett band, / För ögat lätt, men som ej någon makt kan lösa. Dens. 5: 315 (c. 1817).
Särsk. förb.: SLÖSA BORT10 4. jfr bortslösa.
1) (†) till 1: gm frossande l. svirande l. rucklande göra slut på (ngt); ofta svårt att skilja från 2. (E. XIV) Lefde .. okyskeligen, slämmade och slösade bort rigsens godha. RA I. 2: 277 (1569). Och wore thet wår Påskahögtidz Christeliga och egenteliga werck; mindre plösa osz, och slösa bortt i fylleri, i fråszeri. Swedberg SabbRo 1210 (1697, 1712). (Sv.) Han slöste bort sin lilla egendom, (t.) er verschlemmerte (sannol. felaktigt för verschlemmete), verschwendete, oder verthat, sein geringes Gütlein. Lind (1749); jfr 2.
2) till 2 b: gm slösande förbruka l. göra slut på l. mista (ngt); förr äv.: förskingra (ngt); jfr 1. (Tyskarna må) Sökia sin vederlags svener (dvs. bolagsmän), om the sig förse eller slösa theres godz bort. RA I. 2: 170 (1567). Widekindi KrijgH 449 (1671; med avs. på dyrbarheter m. m.). (Den som investerat sitt kapital i egendom) behöfwer intet fruchta att en liderlig Creditor kan slöja (sannol. felaktigt för slösa) bort hans Capital eller låta Interesset länge stå inne och äntelig begynna en Process därföre. Celsius Alm. 1729, s. 35. Jag slöser bort mitt arf och gods i kläder. Dalin Vitt. 3: 18 (c. 1735). Så snart en köpman vunnit någon förmögenhet, slöstes den återigen bort genom en öfverdådig lefnad. Fryxell Ber. 14: 166 (1846). Slösa bort sina pengar på onödiga utgifter. SvHandordb. (1966). särsk. oeg. l. mer l. mindre bildl. SvMag. 1766, s. 489. Jag beder ock Herrar Præpositos .. at hafva en noga tilsyn med de yngre (prästerna) .. at de .. icke försumma sin Bok, eller slösa bort sin tid, aldraminst med kringfarande i Soknen. Wallquist EcclSaml. 5—8: 632 (i handl. fr. 1768). Flamman, som för evigheten glöder, / Vi slöste bort på timmans gyckleri! Atterbom 2: 435 (1827). Hartman NattLys. 119 (1951).
SLÖSA FORT. (†) till 2 b: slösa bort (ngt); anträffat bl. abs. Jag öste, slöste fort, trodd ej det skull bli alt, / Och eftertänkte ej, hwad feta soppan galt. (Stiernhielm o.) Columbus (SVS) 28 (1669).
SLÖSA UPP10 4 l. OPP4. (numera bl. mera tillf.) till 1, 2 b, gm frossande l. svirande l. rucklande l. slösande förbruka l. göra slut på l. mista (ngt). VDAkt. 1693, nr 861 (1690). Han är een lideligh selle, som dricker och slöser up, hwadh han förtiener. Därs. 1707, nr 586. Runius (SVS) 1: 23 (c. 1710: opp). jfr uppslösa.
Avledn. (Vissa av nedan anförda avledn. kan i ä. språkprov äv. hänföras till slös): SLÖSAKTIG, adj. [jfr d. sløsagtig]
1) (†) till 1: som frossar l. svirar l. rucklar l. lever i yppighet l. överflöd l. är benägen att frossa osv. (T.) schwelgerisch .. (sv.) slösacktig. Dähnert 291 (1746). (Sv.) Slösaktig .. (dvs.) liderlig. .. (lat.) luxuriosus. Schultze Ordb. 4560 (c. 1755).
2) till 2: som slösar l. är benägen att slösa (äv. i oeg. l. bildl. anv.); äv. om ngt sakligt (särsk. livsföring o. d.): som kännetecknas av slösande l. vittnar om benägenhet för slöseri, stundom: yppig, överdådig; äv. substantiverat. Leva slösaktigt. Linc. Ii 3 b (1640). Allehanda ibland Handtwärckerierne .. emot Skrå-ordningen inritade miszbruk .. igenom warornes slätta förfärdigande .., onödige vexationer, slösacktige omkåstnader, och andre flere egenwilligheter, afskaffas och förbiudas aldeles. PH 2: 1542 (1739). En slösagtig gäck ger bort både kappa och säck. Rhodin Ordspr. 49 (1807). Den slösaktige faller lättare än någon annan in i girighetens snara. Carlén Köpm. 1: 274 (1860). Byggnader, som i fråga om slösaktig utsmyckning söka sin like. Forell Ceylon 216 (1929). BonnierLM 1954, s. 550. särsk.
a) i uttr. vara slösaktig med, förr äv. på ngt, (vara benägen att) slösa med ngt. (När konungarna ville döda en misstänkt förrädare, sade Telemachos:) Huru! Ären I så slösachtige på Menniskioblod! Ehrenadler Tel. 818 (1723). SvHandordb. (1966: med).
b) i uttr. med slösaktig hand, betecknande att ngn ger o. d. (övermåttan) frikostigt l. på ett slösande sätt. Pallin MedeltH 18 (1875). Med den födde givarens slösaktiga hand har ni (osv.). Olsson i 3SAH LXIX. 1: 69 (1960).
Avledn.: slösakteligen l. slösakteliga, adv. (-eliga 1640c. 1755. -eligen 16741764) (†)
1) till slösaktig 1: på ett sätt som utmärkes av frossande l. svirande l. rucklande l. av yppighet i livsföring o. d. Schultze Ordb. 4560 (c. 1755).
2) slösaktigt. Linc. Nnn 2 b (1640). Ekblad 9 (1764).
SLÖSAKTIGHET, r. l. f. [till slösaktig]
1) (†) till slösaktig 1, om egenskapen att vilja frossa l. svira l. ruckla. Lind (1738). Wi förundra osz öfwer den enas superi och öfwer den andras slösaktighet i mat. Hoffmann Förnöjs. 169 (1752).
2) till slösaktig 2, egenskapen att vara slösaktig; äv. konkret, om utslag av sådan egenskap. Aschaneus HwsRegl. 10 (1614). Var dag hittade Gitta på nya slösaktigheter. Men hon hade ju egna pengar. Willebrand-Hollmerus ObjGäst 7 (1935).
SLÖSAKTIGTVIS, adv. [till slösaktig 2] (†) slösaktigt. Slösachtigt wis för spilla win och pengar. Runius (SVS) 1: 277 (1713). Ekblad 138 (1764).
SLÖSARE, sbst.1, m.//ig. [jfr fsv. slösare, dagdrivare]
1) (†) till 1: person som frossar l. svirar l. rucklar l. lever i yppighet l. överflöd l. är benägen att frossa osv.; ofta svårt att skilja från 2. Var icke j bland the drinkare, och slösare. Ordspr. 23: 20 (öv. 1536; Bib. 1917: dem som äro överdådiga i mat). War icke en slösare. Syr. 18 (”19”): 32 (öv. 1536; Luther: brasser; Apokr. 1921: Hav icke din glädje i yppig vällevnad). Eij må Biskoper eller Prester någon .. uthur Församblingen sluta, uthan för så skääl, att han är .. en uppenbar Tiuff och Röfware, eller och en Slösare, som dagh och natt ligger och sölar sigh uthi ölet och misbrukar Gudz gåfwor. Lagförsl. 95 (c. 1609). (Sv.) Slösare .. (t.) der Schlemmer. Lind (1738). Heinrich (1828).
2) till 2: person som slösar l. är benägen att slösa, slösaktig person; äv. med bestämning styrd av prep. med, betecknande vad som är föremål för slösande; äv. oeg. l. bildl.; i ä. språkprov ofta svårt att skilja från 1. Bureus Suml. 77 (c. 1600). Efter en god aflare, kommer en god slösare. SvOrds. A 5 B (1604). Unga slösare, gamla tiggare. Wensell Ordspr. 78 (1863). Naturen är ju en stor slösare och måste vara det. NatLiv. 2: 847 (1931). Han var .. generös till hela sin natur och inte minst en slösare med tid. Olsson i 3SAH LXXIV. 1: 52 (1966).
Ssgr (till slösare 2): slösar-, äv. slösare-anda. jfr ande VIII 5 a. Hasselberg RealLyr. 57 (1923).
-natur. jfr natur 1, 4. Claëson Lockhart PolAgent 345 (1933).
SLÖSARINNA1032, f. [jfr slösare, sbst.1] (numera bl. tillf.) till 2: slöserska. Cygnæus 8: 87 (1845; oeg.). Berndtson (1880).
SLÖSERI104, n. (förr äv. -ey, -ij) [jfr fsv. slöseri, uselhet?, skräp?; jfr äv. d. sløseri]
1) (†) till 1: verksamheten att frossa l. svira l. ruckla, frossande l. svirande l. rucklande. Syr. 23: 6 (öv. 1536). Wåre bäther, att thu affwände igen, medt thenn swåre drick och slöserey, Rettendis thine szaker vt när thu fastande wåre, och icke vdi ölszmål. G1R 16: 43 (1544). Hocken som .. försumar at gå till Kyrkio Söndager .. och tager arbete före, dryckesmåål, dubbel eller annat slöserij: Warder (osv.). Lagförsl. 104 (c. 1609). (Sv.) Slöserj .. (t.) schlemmen. Spegel 448 (1712).
2) till 2: verksamheten att slösa, slösande; slösaktighet; äv. med bestämning styrd av prep. med, betecknande vad som är föremål för slösande; stundom äv. konkretare, om utslag av slösaktighet (stundom: överdåd); äv. bildl. Slöseri med tid l. arbetskraft. VarRerV 12 b (1579). Skulle .. någon finnas, som genom Slöserij och Försummelse kunde hafwa sitt goda ombracht, och intet mechtar Creditorerne betala, then skal .. medh Kroppen och arbete alfwarligen näpsas och afstraffas. Stiernman Riksd. 1753 (1675). Then för wanwett, slöseri, eller andra orsaker, ej kan wårda gods sitt; warde under förmyndare stäld. ÄB 19: 4 (Lag 1734). Frivola dekorationsmålningar infattade i ett slöseri af förgyldt bildhuggeri. Lundgren MålAnt. 3: 136 (1873). Hans hustru hade så vant sig vid dessa beständiga förluster och slöserier, att (osv.). Hertzberg Päivärinta 3: 108 (1886). Slöseri med statens medel. Langlet Ung. 298 (1934). Sparsamhet, som är medelvägen mellan girighet och slöseri, hör till livsstilen. Zetterström VärldHj. 142 (1942). Dædalus 1959, s. 44. jfr mat-slöseri.
Ssg: slöseri-behov. (mera tillf.) till slöseri 2. Söderhjelm ItRenäss. 233 (1907).
SLÖSERSKA, f. [jfr slösare, sbst.1] till 2: kvinna l. flicka som slösar l. är benägen att slösa, slösaktig kvinna l. flicka; äv. oeg. l. bildl. Schroderus Albert. 1: 129 (1638). Östergren (1941; äv. bildl.).
SLÖSESAM, se slössam.
SLÖSIG, adj. [jfr d. sløsel, nor. dial. sløsug] till 2: slösaktig, slösande; om ngt sakligt äv.: överflödande, riklig. Grubb 140 (1665). En spaarsam Aflare får gemeenligh en slösig Ödare. Dens. 569. Du (dvs. lärkan) vippar på himlens osynliga kvist / och ditt slösiga sångsilver sår. Ossiannilsson Lärk. 4 (1913). Gustaf-Janson GodVänn. 312 (1955).
Avledn.: slösighet, r. l. f. Östergren (1941).
SLÖSSAM, förr äv. SLÖSESAM, adj. (slösesam c. 16351639. slössam 1698 osv.) (numera bl. mera tillf.) slösaktig, slösande. Schroderus Dict. 184 (c. 1635). Uppfinningsrik och slössam / Jag lustbarheter, fester, nöjen / Vill mana fram. Börjesson E14 18 (1846). Östergren (1941; angivet ss. skriftspråkligt o. mindre vanl.).
Avledn. (numera bl. mera tillf.): slössamhet, r. l. f. Östergren (1941).

 

Spalt S 7400 band 28, 1979

Webbansvarig