Publicerad 1979   Lämna synpunkter
SLÖS, n.
Ordformer
(äv. -öö-)
Etymologi
[sv. dial. slös, i uttr. till slös, i överflöd; jfr ä. d. sløs; vbalsbst. till SLÖSA, v.1]
(†)
1) motsv. SLÖSA, v.1 1: frossande l. svirande l. rucklande. Barn och Barnbarn raden långa, / Plägha gifwa Sorgher mångha, / The öda och nööta titt Hws, / Lefwa ther medh i slös och dus. AOlai Petrarca 24 (1641).
2) motsv. SLÖSA, v.1 2: slösande, slöseri; särsk. i uttr. på slös, slösande, överdådigt. Törnewall E 1 a (1694). Godt Förråd i Huszet för tig wäll tilräker, / När .. tu .. / Hwad godt Gud tig gifwit med slöös ey bortspelar. Dens. E 5 b. Nu är en Giästbods-Tid, det will sig ginest röya / Ty gamla Mohr (dvs. jorden) klädt på sin gröna Helgdags-Tröya, / Hon bäddar Brudesäng åth sina Barn på slös; / Ty hela Kullen går på Frijar-staten lös. Runius (SVS) 1: 147 (1701).
Avledn., se slösa, v. avledn.

 

Spalt S 7400 band 28, 1979

Webbansvarig