Publicerad 1977   Lämna synpunkter
SLUTTA slut3a2, v.2 -ade (Rudbeck Atl. 1: 133 (1679) osv.) ((†) pr. sg. -er Juhlin-Dannfelt 411 (1886)); äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SLUTA slɯ3ta2, v.2 -ade (SamlRönLandtbr. 1: 42 (1775: slutar, pr. sg.) osv.) ((†) pr. sg. -er Rudbeck Atl. 1: 170 (1679), Broocman Hush. 2: 65 (1736)); förr äv. SLUTTAS, v. dep. -ades (Johansson Noraskog 3: 143 (i handl. fr. 1684: sluttas, pr. sg.)). vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
Ordformer
(slut- 1679 osv. slutt- 1679 osv. -a 1679 osv. -as 16841691)
Etymologi
[sv. dial. sluta (ipf. -ade), slutta (ipf. -ade), sv. dial. (Estl.) slutas (ipf. -ades); jfr ä. d. slude, hänga slappt, fvn. slúta, hänga ned (ipf. -aði), nor. dial. sluta, hänga ned, slutta (ipf. slutte l. slaut); i avljudsförh. till SLOTTA, v.1; formen slutta beror sannol. på anslutning till SLUTT, adj. (jfr Lindqvist BjärkSäbOrtn. 1: 292 (1926)). — Jfr SLUTT, sbst.2—3, SLUTTA, sbst.2, -SLUTTEN]
I. intr.: icke vara lodrät l. vågrät, luta (från en punkt l. ett håll o. d. mot l. åt l. till en punkt l. åt ett håll o. d.); dels (o. vanl.) med tanke på avtagande höjd: sänka sig l. stupa (nedåt), dels med tanke på tilltagande höjd: höja sig l. stiga (uppåt); ngn gg äv. om vattendrag: rinna genom terräng som sänker sig nedåt, rinna snabbt l. stritt; äv. opers.; jfr III, IV. Rudbeck Atl. 1: 170 (1679). En mur, som sluttar. Lind (1749). Snart hunno vi höjden, hvarifrån det åter började att slutta till Västerhafvet. Forsström Dagb. 83 (1800). Så länge vägen småningom sluttade uppåt, gick allt väl. Nicander Minn. 1: 176 (1831). Om en stund började det slutta nedåt. Först sakta, sedan allt brantare. Edström Mossgrönt 1: 46 (1950). Bäcken sluttar ohörd sina tretti alnar / mot spången över det rostiga skogsvattnet. Vennberg Synf. 35 (1954). — jfr AV-, NED-SLUTTA. — särsk.
a) i p. pr. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.); jfr c, III. ESwedenborg (1719) i NoraskogArk. 4: 222. Brant är den mark hwars plan afwiker öfwer 20 grader från horizontal-planen, sluttande, då denna skillnad är 10 till 20 grader och afhällig då lutningswinkeln är mindre. SPF 1849, s. 81. En lång, grovt byggd karl med sluttande axlar. Johnson Slutsp. 29 (1937). jfr BRANT-, BRÅD-, JÄMN-, LÅG-, LÅNG-, MOT-, NORD-SLUTTANDE m. fl. särsk. i (det äv. bildl.) uttr. sluttande plan, se PLAN, sbst.1 I 5.
b) (†) i p. pf. (äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.): lutande, sluttande (se a). Schultze Ordb. 4572 (c. 1755). En sluttad (stupande, hängande) kruppa (hos en häst). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 19 (1836). jfr LÅNG-SLUTTAD.
c) mer l. mindre bildl. (jfr a slutet); äv. (motsv. a) i p. pr.; förr äv. i uttr. slutta till ngt, om litterärt verk: närma sig ngt l. tendera mot ngt l. luta åt ngt. Hvad säger du (dvs. A. N. Clewberg) därom (dvs. om dramat Gustaf Adolph och Ebba Brahe)? Är det vers? Är det Prose? Är det intet något sluttande till Thorenianisme? Kellgren (SVS) 6: 175 (1788). Jag får väl aldrig se LyckoPer jag! Fyller i dag 35 år! Alltså — det börjar slutta utför! Strindberg Brev 4: 13 (1884). På mitten av min levnads väg, när krönet / är nått, och stigen sluttar. Gyllander Rytm. 67 (1925).
II. tr.; i ssgn AV-SLUTTA.
III. (†) refl., = I; äv. i p. pr., = I a. Den gambla wallen sluttade sig. Rudbeck Atl. 1: 133 (1679). Kyrkan (i Tuna) .. är belägen på en jämn åkermarck rundt omkring, slutandes sig litet åt södern. Broman Glys. 2: 228 (c. 1730). Hülphers Norrl. 2: 4 (1775).
IV. (†) dep., = I. Heela dhen norra wäggen i Lindesgrufwan .. (är) för dess bräckeligheet skull alldeles förbuden ..; gåendes dhen förbudne sijdan nordan till och sluttas snett vthföre. Johansson Noraskog 3: 143 (i handl. fr. 1684). Rålamb 8: 104 (1691).
Särsk. förb. (till I): SLUTTA AV10 4. (numera föga br.) slutta nedåt. Broman Glys. 3: 27 (c. 1730). Thunberg Resa 2: 31 (1789). jfr avslutta.
SLUTTA NED 10 4 l. NER4, äv. (ålderdomligt) NEDER40. slutta nedåt. Nu börjar marken slutta neder. Creutz Vitt. 54 (1755). jfr nedslutta.
SLUTTA UT10 4. slutta utåt. CVAStrandberg 3: 469 (1856).
Ssgr (till I. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan möjl. äv. hänföras till slutt, adj.): A: SLUTT-AXEL. sluttande axel (se axel, sbst.2 1, 2). Vi 1949, nr 14, s. 7.
-AXLAD, p. adj. om person l. klädesplagg: som har sluttande axlar. Sluttaxlade små åtsittande jackor. Idun 1947, nr 38, s. 30. DN(A) 1960, nr 296, s. 1.
B (†): SLUTTE-VERK. om byggnadsverk med sluttande sida l. sidor. Triewald Förel. 1: 109 (1728, 1735).
-VIS, adv. sluttande, snett. Serenius EngÅkerm. 11 (1727).

 

Spalt S 6941 band 27, 1977

Webbansvarig