Publicerad 1977   Lämna synpunkter
SLURVA, v.2 -ade.
Etymologi
[jfr nl. slurven, slorven; möjl. av ljudhärmande urspr. o. identiskt med SLURVA, v.1; jfr äv. dan. o. nor. slurfe, sannol. av ä. t. schlurfen, sidoform till schlürfen (se SLURPA, v.)]
(†) sörpla l. slafsa o. d.; anträffat bl. i den särsk. förb. slurva i sig, sörpla l. slafsa i sig (ngt); jfr SLURPA, v. Lind (1738). Nu sitter .. (treåringen) på en pall .. och slurfvar i sig kaffe och skorpor. Wetterbergh SamhKärna 2: 203 (1857).

 

Spalt S 6811 band 27, 1977

Webbansvarig