Publicerad 1977   Lämna synpunkter
SLURPA slur3pa2, förr äv. SLORPA, v. -ade (Schultze osv.), i ipf. äv. -te (Schultze, SvD). vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(slorpa c. 1755. slurpa c. 1755 osv. slårpa c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. slurpa, slorpa, slyrpa; jfr dan. o. nor. slurpe, nor. dial. slurpa, söla, plaska, mlt. slorpen (lt. slorpen), mnl. slorpen (nl. slorpen, slurpen), ä. t. schlurfen, t. schlürfen; av ljudhärmande urspr. (jfr SLURKA, v.). — Jfr SLORP, sbst.1, SLURP, SLURPA, sbst., SLURVA, v.2]
(i sht i vissa trakter) sörpla; äv. med obj. betecknande dryck; jfr SLURKA, v. Slårpa varma drikker. Schultze Ordb. 4528 (c. 1755). SvD(A) 1929, nr 342, s. 12.
Särsk. förb. (i sht i vissa trakter): SLURPA IN10 4. låta (ngt) glida in (i munnen) med ett sörplande ljud. HördeNi 1951, s. 875.
SLURPA I SIG10 4 0. sörpla i sig (dryck). De båda arbetarna slurpade i sig sitt kaffe. SvD(A) 1929, nr 342, s. 12.
Avledn. (i sht i vissa trakter): SLURPARE, m.||ig. [jfr nl. slorper, slurper, t. schlürfer] person (man) som sörplar. Schultze Ordb. 4528 (c. 1755).

 

Spalt S 6809 band 27, 1977

Webbansvarig