Publicerad 1977   Lämna synpunkter
SLICK slik4, sbst.4, r. l. m. (Hiärne 2Anl. 328 (1706) osv.), äv. (numera föga br.) n. (Tranæus Medewij 53 (1690), Hirvensalo o. Hedlund (1963)); best. -en, ss. n. -et.
Ordformer
(schlich 1679. schlick 17641907. sleck 17871807. slek 17871807. slich 1706. slicht 1690. slick 1706 osv.)
Etymologi
[liksom d. slik o. t. schlick av lt. slick (mlt. slik, m. o. n.) l. nl. slik (mnl. slic, m. o. n.); till det svaga avljudsstadiet av den stam som föreligger i mlt. slīken, smyga (se SLIKA); formerna schlich o. slich av t. schlich (mht. slich, m.), motsv. lt. slick (se ovan); formen slicht av t. schlicht, m., av schlich (jfr t. habicht, hök, av ä. t. habich); sannol. urspr. om ngt slemmigt l. glatt (i lt. betecknar ordet bl. a. slem på fisks hud); jfr med avs. på bet. (de avljudande) fvn. slíkr, slem (på fisk), nor. dial. slikia, vara glatt, glätta, feng. nīwslīcod, nyss glättad. — Jfr SLICKER, sbst.1, SLIG, sbst.]
1) (i fackspr.) slam l. mudder l. gyttja l. sediment; särsk. på havsbotten: av organiskt l. oorganiskt material bildat sediment som företrädesvis består av korn med en diameter mellan 0,005 o. 0,05 mm. (Det finns trakter där vårfloden) medh sin fruchtsamma slich och feta gyttia marcken betäcker. Hiärne 2Anl. 328 (1706). Slick är sådan lös botten at den intet fastnar wid lodet. Dalman 51 (1765). Slick (som uppmuddras ur kanaler) användes .. i betydande mängd (ss. jordförbättringsmedel) i Ostfriesland. LAHT 1883, s. 143. Slick, (dvs.) (bottenlag) gyttja, betecknas i sjökortet med Sl. Stenfelt (1920). Avlagringarna i nära land liggande djuphav .. består av slick. BonnierLex. 6: 900 (1963). jfr RÖD-SLICK. särsk. i utvidgad anv. (jfr 2, 3).
a) (†) om kalciumhydroxid som vid gjutning av betong under vatten avskiljer sig från betongen. TT 1885, s. 13.
b) (numera föga br.) = SLICKER, sbst.1 Dalin FrSvLex. 1: 103 (1842). För att under arbetet (vid drejningen) hålla händerna slippriga doppas de allt emellanåt i ett ämbar med så kallad slick, d. v. s. i vatten uppslammad lera. ArbB 223 (1887).
2) (†) om rost (se ROST, sbst.2 1 d); särsk. om rost i form av hinna (av blåskiftande färg) på ytan av källa med järnhaltigt vatten. Hiärne Suurbr. 13 (1679; om hinna). (En kvinna med bensår) drack (brunn), badade flitigt, twättade Sååren wäl och them med det röda Slichtet Affton och Morgon så länge förbant, til desz Sååren .. begynte läkias. Tranæus Medewij 53 (1690). Källor, som .. stå .. med en fet, blå och färgskiftande hinna, eller schlick, öfwerdragne. Lenæus Delsbo 34 (1764).
3) om vissa brunalger o. rödalger (särsk. brunalgen Pylaiella litoralis (Lin.) Kjellm., trådsblick); utom i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter bl. ss. senare led i ssgr. Pylaiella, som af fiskarena benämnes ”slick”, är dem till stort besvär, emedan den fastnar på redskapen. Lönnberg ÖresDjurl. 21 (1899). jfr REP-, RÖD-, TRÅD-SLICK m. fl.
Ssgr (till 1; i fackspr.): SLICK-BILDNING. [jfr t. schlickbildung] jfr bildning 4. Lovén ÅrsbVetA 1843—44, s. 227.
-BOTTEN. [jfr t. schlickboden] botten som består av l. innehåller slick. Jungberg (1873).
-GRUND. [jfr t. schlickgrund] (numera föga br.) = -botten; jfr grund, sbst.1 I 1. Röding 1: 671 (1794). ÖoL (1852).

 

Spalt S 6541 band 27, 1977

Webbansvarig