| Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÄMTA ʃäm3ta2, v. -ade; förr äv. SKÄMTAS, v. dep.; vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -NING (†, Warnmark Epigr. E 2 b (1688), Ekblad 169 (1764)); -ARE, -ERSKA (se avledn.); jfr SKÄMT.
1) intr., förr äv. ss. dep. (se c): (förkorta l. fördriva tiden gm att) tala l. yttra sig l. uttala sig (äv. allmännare: handla l. uppträda) i avsikt att roa (se ROA, v. III 1) l. underhålla l. väcka munterhet o. glädje gm att vädja till känslan för det komiska l. till humorn, skoja (se d. o. 4); säga roligheter l. kvickheter; motsatt: tala (resp. handla osv.) allvarligt l. med allvarligt syfte; ofta i fråga om sådant tal osv. varigm man (numera i sht milt l. godmodigt) gycklar l. driver med l. gör spe av ngn l. ngt; äv. i opers. passivkonstruktion; förr särsk. i fråga om (roande) underhållning i form av skådespelarkonst. Jag tror min herre behagar skämta! Skämtar du, eller menar du allvar? Bli inte arg — jag skämtade ju bara! (Att människan bör vara full av kärlek o. mildhet mot sin nästa) är icke aleena jtt rådh .. vtan jtt strengt budh, Christus skemtar här jntit, tu moste wist görat, elles bliffuer tu fördömd. OPetri 2: 300 (1528); jfr b. SalOrdspr. 26: 19 (öv. 1536). (Lat.) Ars histrionica .. (dvs.) sådana konst at en kan wel skemta och herma en annan. VarRerV 33 (1538). Han kan .. skämpta, och göra sigh gladh medh Folck. Bondepract. D 8 b (1662). Sotarn svart i skorsten står, / Hvisslar, sjunger, skämtar. Bellman (BellmS) 1: 161 (c. 1772, 1790). Så skämtades i salen / och dracks till dager ljus, / men gyllne vinpokalen / gaf glädje blott, ej rus. Tegnér (WB) 5: 87 (1825). I glädtigt samqväm (en afton hos Lenngrens) ilar stunden bort, / Man ömsom skämtar, ömsom allvar språkar. Snoilsky 4: 74 (1887). Det hela hade varit ett skämt, som tagits på allvar, och jag fick en tankeställare hur jag togs på allvar, när jag menade skämt … Om jag i fortsättningen ville verka allvarlig, kunde jag skämta. Lo-Johansson Förf. 70 (1957). — jfr BORT-SKÄMTA o. O-SKÄMTAT. — särsk.
a) i ordspr. o. ordstäv; äv. motsv. b o. c. Skempta icke medh helgone, the göra iernteekn. SvOrds. C 2 b (1604); jfr c. Skämta i tid är stor klokhet. Wensell Ordspr. 68 (1863). Guds ord och pengar är ingenting att skämta med. Holm Ordspr. 295 (1964); jfr b.
b) i uttr. (ofta i litotes) betecknande att ngn menar allvar (med ngt) l. att ngn bör l. måste tas på allvar (o. icke bör l. får behandlas med lättsinne l. nonchalans o. d.) l. att ngn icke tycker om skämt l. icke tål att man skämtar med honom o. d.; äv. dels i uttr. betecknande att ngt bör l. måste tas på allvar osv., dels motsv. c, d, särsk. i uttr. icke vara att skämta med, äv.: icke vara att leka med, icke låta skämta med sig, icke låta leka med sig (se LEKA, v. 3 b); jfr 2 e o. SKÄMT d. (Den mäktige) skemtar icke med straff och fengilse. Syr. 13: 12 (öv. 1536). (I statssaker) måste intet skämptas, ingen .. (misskund) vara. RP 4: 39 (1634). (Av det förut sagda framgår att) med thetta Herrans bod, om Sabbats helgandet icke är at skemta. Sahlstedt Hoffart. 150 (1720). Jag är icke at skiämta med uti penninge-saker. Lagerström Holberg Jeppe 45 (1735). Jag skämtar stundom, men jag är icke alltid att skämta med. Tegnér (WB) 5: 303 (1825). De ä inget att skämta med. Östergren (1940). Han låter inte skämta med sig. SvHandordb. (1966). — särsk. (†) i p. pr. i gerundivisk anv., i uttr. med ngt är icke till skämtande, ngt är icke att skämta med. Medh Gudz ord är icke til skemtande, thet finner sigh doch på sidstonne. 2Mack. 4: 17 (Bib. 1541).
c) i uttr. skämta med ngn (jfr d, 2 b, d), förr äv. ss. dep., i uttr. skämtas med ngn, dels: skämtande samtala med ngn l. roa sig tillsammans med ngn o. d., dels: göra ngn till föremål för skämtande, utsätta ngn för skämt, gyckla l. skoja med ngn; förr äv. i uttr. skämta åt ngn (om ngt), skämtande yttra (sig) till ngn (om ngt), skämta åt ngn ngt, skämtsamt yttra ngt till ngn. Skemta icke med honom (dvs. din son) at tu icke framdeles med honom söria scalt. Syr. 30: 10 (öv. 1536; Bib. 1917: glamma ej). Schück Wivallius 1: 61 (i handl. fr. 1632: skämpta ått dottrenn thet samma). Hermelin BrBarck 75 (1703: jag skämtade åt denna mannen). Carl Gyllenstierna (hade) en och annan gång .. skämtat åt mig der om (dvs. att Bark icke var adelsman). Bark Bref 2: 67 (1705). Herr Christopher bara skiämtas med mig, när han säger at jag skall föra Process med honom om hans dotter. Modée Dår. 29 (1741). Jag har tagit min fröjd, där jag fann den — / Och får sota nu för min fröjd, / Ty ju mer du har skämtat med andra, / Dess mindre med en är du nöjd. Tengström Kipling Sold. 20 (1899). Skämtade baron med mig eller är det sant, att baron är i penningknipa? Marcus-Fall Baum MännHot. 203 (1930). Han kan skämta obarmhärtigt med de enfaldiga. Östergren (1940).
d) i uttr. skämta med ngt (jfr b, e) l. om l. över ngn l. ngt, tala l. yttra sig skämtsamt l. gycklande om ngn l. ngt, göra sig lustig över ngn l. ngt; i uttr. skämta med ngt äv. övergående i bet.: ta lätt l. lättsinnigt l. nonchalant på ngt o. d. (jfr b). Thet är fast farligt ath skempte medt sådane ärender (dvs. giftermålsangelägenheter), ty ther aff motthe tilleffventyrs myckin ovillie förorsakes. G1R 27: 78 (1557). The som skämpta om Gud och hans h(eliga) ordh, slijte rijs i skriftelaget eller böthe tre m(arke)r. KyrkohÅ 1911, MoA, s. 102 (i handl. fr. c. 1640). En Turkisk Bel-Esprit var dristig nog en gång / At något fritt om Åsnan Borac skämta. Kellgren (SVS) 2: 219 (1785). Man skämtade icke så litet öfver denne frodige Josef (dvs. C. F. Lundqvist) som vid sin sida hade en ännu frodigare förtrogen i Karl Johan Uddman (i operan Josef i Egypten). Hedberg SvOperasång. 268 (1885). Någon hjälte var .. (Horatius) inte, men han hade mod att efteråt skämta med denna föga ärorika episod i sitt liv (då han ömkligt flydde i slaget vid Filippi). Grimberg VärldH 4: 324 (1930). Det som inte tål att skämtas med, det förtjänar sällan att tas på allvar. Lindström Sag. 136 (1948).
e) (†) i fråga om idrottslig vapenövning, i uttr. skämta med mordgevär l. mordvapen, leka (se LEKA, v. 1 e) l. roa sig med (övningar i bruket av) vapen. Hel naken at skämta med mord-gevär, at giöra halsbrytande språng .. war (fordomdags) ungdomens förnämsta ro. Dalin Hist. 1: 268 (1747). Fischerström PVetA 1794, s. 6 (: mordvapen).
2) i utvidgad l. oeg. l. bildl. anv. av 1, i sht med sakligt huvudord.
a) i p. pr., om ton(läge) l. samtal l. text o. d.: skämtsam; förr äv. i uttr. taga ngt på en skämtande sida, taga ngt från den skämtsamma sidan. Kan hända skolen I .. dömma mig brottslig, at i slutet af mitt Poem hafva höjt mig ur Satirens skämtande ton. Kellgren (SVS) 5: 145 (1787). Det fägnar mig att Du funnit Fredriks lilla skämtande bit om Tupp-litteraturen rolig. Järta (1835) i 3SAH XLI. 2: 90. Långt ifrån att wredgas tog .. (G. I) allt denna dagen (på Uppsala högar 1526) på en glad och skämtande sida. Afzelius Sag. 6: 38 (1851). Böttiger 5: 53 (1867, 1874; om samtal). Cannelin (1939; om ton).
b) (i sht i vitter stil) om ngns hjärta l. om årstid o. d.; äv. motsv. 1 c, i uttr. skämta med ngn, särsk. om solen: skämtsamt l. lekfullt (med fladdrande sken) belysa (ngn; jfr LEKA, v. 6 g). Solen skämtade nere ur vestern med de allvarsamma, betänkliga, ljusgrå, tunna skygestalterna. Almqvist Går an 156 (1839). Jag har min tro: att englar / I skaror lyssna gladt, När goda hjertan skämta / Och brista ut i skratt. Gellerstedt 2Dikt. 153 (1881). Vintern behagar skämta elakt med oss och kallar skämtet vår (muttrar den gamle). Bergman JoH 19 (1926).
c) (†) med pluralt subj.: glatt o. hastigt framträda o. röra sig av o. an l. avlösa varandra; jfr LEKA, v. 6. Alla qvällens norrsken flämta der i skyn; / Alla sälla minnen skämta för min syn. Topelius Ljungbl. 48 (1842, 1860).
d) (†) med subj. betecknande vintern l. döden, övergående i bet.: driva sitt spel l. utöva sin verkan l. agera o. d.; äv. motsv. 1 c. Thet är nu tijdh wijndruffuor vphemta / Wintren begynnar ock medh ibland skemta / Ty faller nu löff bådhe aff quist och green. Ps. 1549, Kal. s. 16 a; jfr IErici Colerus 1: 337 (c. 1645). Skämptar döden .. altijdh iblandh mitt folk, så att jagh mistar denn ena effter denn andra. OxBr. 3: 66 (1623). Döödhen will mäd oss skämpta, / och klappar vppå wår döör. Visb. 1: 248 (c. 1640).
e) (numera bl. tillf.) motsv. 1 b, i litotes, i uttr. betecknande att ngt måste tas på allvar (o. icke får behandlas med lättsinne o. d.). Wij see för öghonen, at Pestilentzien icke skempter. Berchelt PestOrs. C 3 a (1589). (Jag måste påminna er) att I så laga, att icke förfallodagen (för flera växlar) kommer på en tijdh och öfvertynger mig eller Spiring, alldenstundh vexlarne inted latha skempta medh sig. AOxenstierna 6: 329 (1631). Mars är grym, och örlig skämtar inte. Stiernhielm Fred. 11 (1649, 1668).
3) tr.
a) (†) utsätta (ngn) för skämt. Men will du bruka skiämt, så laga då som nu, / At den, som skiämtad blir, kan le så wäl som du. Dalin Arg. 2: 437 (1734, 1754).
b) (†) med avs. på skämtsam dikt (jfr SKÄMT e α): (på skämt) författa. Bröllops Skiämt .. Skämtat Aff En som haer bekymmer. Lucidor (SVS) 259 (1672).
c) (†) i uttr. skämta (bara) sanningen, säga (rena rama) sanningen på ett skämtsamt l. skämtande sätt. Mången skiämptar Sanningen. Grubb 557 (1665). Mången skiämptar bara sanningen. Törning 5 (1677).
d) (mera tillf.) med personobj. o. objektiv predikatsfyllnad: gm att skämta (i bet. 1) göra (ngn sådan l. sådan). Hon hade försökt skämta honom glad. Oliv Röst. 63 (1929).
e) (†) skämtsamt nyttja (viss betydelse av ett ord). Stenhuggare i den mening professorskan skämtar, kommer han ej att bliva. ZTopelius (1864) i Konstnärsbrev 1: 89.
f) ss. anföringsverb: skämtsamt yttra (ngt). (På ett gille) skall ett fruntimmer på lek hafva burit en fana och skämtat, att hon vore en krigshöfvidsman. Svedelius i 2SAH 51: 243 (1875). ”Nå, gossar! Nu ska ni håva guld,” skämtade han. Didring Malm 1: 201 (1914).
g) [jfr fvn. o. nyisl. skemta sér, nor. dial. skjemte sig] (numera bl. ngn gg i skildring av förh. på Island) refl.: roa sig (se ROA, v. III 2). Imedlertid skjämtade han sig ofta i Jungfru kamaren med den härliga Kongadottren. Björner Grym 3 (1737). Arv 1958, s. 29.
SKÄMTA FÖRE. (†) i fråga om dans utförd efter sång: i roande l. underhållande syfte sjunga före (se sjunga före 1) o. därigm leda dansen; anträffat bl. bildl., i fråga om att få ngn att ”dansa efter sin pipa.” En Edel Först är Kongen wår, / Han älskar then, som nogot hämptar, / Och dantzar, som han före skämptar. Forsius Fosz. 330 (1621; lt. orig.: alse hê voresinget). —
SKÄMTA SIG FRAM10 0 4. ta sig fram l. klara sig fram gm att skämta. Adlerbeth HorSat. 3 (1814). De vuxna skämtar sig fram. Lo-Johansson Gen. 236 (1947).
a) [fsv. skämtans ordh] i uttr. ett skämtans ord, ett skämtsamt l. muntert ord (se ord, sbst.2 1) l. yttrande. Han står där (dvs. på krogen) och byter ett skämtans ord / Med stojande lag kring söligt bord. Bååth Dikt. 92 (1879). (Mannen i trädet) tappade .. yxan, den föll ned och högg svansen af räfven (som satt under trädet). ”Nå,” sade Mickel, ”nu kan man inte en gång säga ett skämtans ord i skogen, utan rumpan ryker af ända intill roten!” Wigström Folkd. 1: 284 (1880).
b) i sådana uttr. som ha skämtan med ngn, driva (sin) skämtan (med ngn), föra skämtan med ngn, hålla skämtan, skämta (med ngn) resp. skämta l. förströ sig (med skämtsam underhållning o. d.). Åthskillige af jungfrurne talte och hade skiämtan medh henne (dvs. den förmenta tiggerskan). Peringskiöld Wilk. 318 (1715; isl. orig.: hentu sier gaman at henni). För några dagar sedan drefs stor skämtan vid bordet. CJLivijn (1809) hos Hjärne DagDrabbn. 329. Jag är / Det rå som håller nattlig skämtan här. Hagberg Shaksp. 1: 20 (1847). Dock har jag för mig (svarade Sancho), att de där, som drefvo sin skämtan med mig, icke voro några spöken eller förtrollade menniskor. Lidforss DQ 1: 167 (1888). Vare sig Tor Hedberg i lustspel fört skämtan med sina landsmän eller hans lyrik tolkat den sena lyckan eller hans drama det höga offret — överallt ger hans dikt en bild av livet, som (osv.). SvD(A) 1931, nr 191, s. 5.
c) (numera föga br.) i uttr. på skämtan l. för skämtans skull, på skämt, på skoj; äv. i uttr. för skämtan, för skojs skull, såsom tidsfördriv. Fryxell Ber. 3: 132 (1828: för skämtans skull; jfr Svart G1 151 (1561: i skemptewijss)). (De klerikala författarna i Frankrike på medeltiden skrevo bl. a. episka poem som hämtade sitt material) ur den närvarande verklighet, som utgjorde deras egen omgifning, och hvilken de sökte återspegla i alla dess rigtningar, både på allvar och skämtan. Atterbom PoesH 4: 94 (1848). Man tycker sig (i ”Guitarr och dragharmonika”) se miner till publiken, som vilja säga, att .. (Fröding) målar bara för skämtan. NordT 1894, s. 519.
d) (†) i utvidgad anv., i uttr. ha skämtan av ngt, ha nöje (se nöje 4 a) av ngt. Bonden sade sig vara bäst till freds, om man sloge i hjäl dem alle, en efter en. Bondesonen menade, att det nu vore så nattmörkt, att man ingen skämtan hade af att pina dem. Bååth EgilS 93 (1883; isl. orig.: mátti enga skemmtan af hafa, at kvelja þá). —
SKÄMTARE, m.||(ig.). person som (gärna l. ofta) skämtar, skämtsam person (jfr skojare 4); i sht förr särsk. om narr (se d. o. 3) l. gycklare (se d. o. 1). Han är en oförbätterlig skämtare. Hur har du det, gamle skämtare? (i skämts. tilltal till gamla vänner o. d.). Löse skämtare, Sqwallrare, Hoffnarrar (etc.) .. äre Herregålars anhang. Schroderus Comenius 680 (1639). Skämt kan blandas i tal; men skryt en skämtare skämmer. Nicander GSann. 88 (1767). Wamba är det Sachsiska hushållets skämtare eller, såsom det då förtiden brukliga namnet lydde, narr. Hwasser VSkr. 2: 175 (c. 1850). På en sann skämtare skrattar hela ansigtet, med undantag af munnen. ÖgGazett. 1854, nr 15, s. 2. Siwertz Androm. 6 (1964).
Ssgr (mera tillf.): skämtar-, äv. skämtare-dag. dag då man skämtar mycket; särsk. i uttr. stora skämtardagen, om den l. april (jfr april e o. april-skämt). DN 1970, nr 88, s. 10.
-mask. jfr mask, sbst.2 7. Dikten Pajazzos ensamhet, där .. (G. L. Silverstolpe) skildrat tragiken bakom skämtarmasken. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 96 (1916). —
SKÄMTSAM, adj. (skämt- 1637 osv. skämte- c. 1635) om person: som gärna l. ofta skämtar, fallen för skämt; om ngt sakligt: som innehåller l. utmärkes av skämt(ande) l. är uttryck för skämtlynne (särsk.: avsedd ss. skämt, icke allvarligt menad); äv. oeg. l. bildl.; jfr humoristisk, skämtaktig, skämt-full, skämtelig, skämtig. Tonen var skämtsam, men ansiktet allvarligt. Ta ngn l. ngt från (förr äv. på) den skämtsamma sidan; jfr sida, sbst. 22 e γ. Schroderus Dict. 184 (c. 1635). Dalin Hist. III. 1: 185 (1761; om samtal). (Tintomaras) elastiska fötter gåfvo hennes hopp och språng en fart, som täflade med blåstens skämtsamma kast mellan buskarne. Almqvist DrJ 283 (1834). De Geer Minn. 1: 262 (1892: på). I hemmet var prosten alltid glad och skämtsam. MinnGPrästh. 1: 79 (1924). ”Gentlemen, where are your hands!” ropades under skratt för att skämtsamt antyda, att damerna voro utsatta för herrarnas närgångenhet. Lagergren Minn. 8: 64 (1929). Siwertz Tråd. 35 (1957; om gräl ingående i sketch).
Avledn.: skämtsamhet, r. l. f. om egenskapen att vara skämtsam l. benägenhet l. fallenhet för att skämta (jfr humor, sbst.2); äv. konkret(are), om ngt som är skämtsamt (menat), särsk.: skämt. Sahlstedt (1773). (En författare) besvär vänner och bekanta att köpa .. (hans bok), liksom han fruktade att icke blifva ett nog allmänt ämne för löjet och skämtsamheten. Leopold 6: 213 (c. 1785). Arvprinsen var .. gladlynt och full av skämtsamheter och upptåg, men skrattade aldrig. Hedin Front. 615 (1915).
Spalt S 5841 band 27, 1975