Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKUBB skub4, i bet. 1, 3 o. 5 n., i bet. 2 r. l. m., i bet. 4 n. l. m.||(ig.), i bet. 6 r. l. m. (Rallarminn. osv.) l. n. (Carlsson osv.); best. -et resp. -en; pl. (ss. n.) =, i bet. 4 (ss. m.||(ig.)) äv. -ar.
Etymologi
[till SKUBBA; jfr d. skub, nor. skubb]
eg.: skubbning l. skubbande person(er). Aurivillius Gr. 43 (1684; utan angiven bet.).
1) (i vissa trakter, vard.) i uttr. vara (ute) på skubb, vara ute o. springa l. gå; jfr SKUBBA 4. Jag är ute på skubb för att se om jag (blir inkallad). Larsson i By Logen 306 (1916). Små ökenrävar är på skubb, dromedarer på drift. Gyllensten Pal. 68 (1970).
2) (i vissa trakter, vard.) i uttr. ta på l. till skubben, ”ta till benen”, springa sin väg. (Jag) ryckte .. åt mej mössan å sparka omkull lyktan å tog på skubben. Engström 5Bok 20 (1910). Hedenvind-Eriksson Hjul. 70 (1928).
3) (vard.) ärende l. bud som springpojke (l. springflicka) l. person anställd (ss. bud) i expressbyrå o. d. uträttar i sin tjänst; särsk. i fråga om utbärning l. forslande (på cykel o. d.) av varor från en affär till dess kunder. Köra, kuta skubb. SvD(B) 1943, nr 92, s. 3. Han fick pengarna innan han körde ut för dagens sista skubb. Fogelström Somm. 43 (1951).
4) (vard.) springpojke (l. springflicka), bud. Nyblom Kvinna 332 (1948). jfr Thesleff Förbrytarspr. 88 (1912).
5) (i vissa trakter, vard.) busfrö; förr särsk. använt (av läroverksungdom) ss. nedsättande benämning på folkskolepojke. Schånberg KalOdb. 86 (1968). jfr Bergman SkolpSlang 117 (1934).
6) (i vissa trakter, vard.) koll.: slödder, mobb, lösdrivare o. d. Carlsson HelaSthm 98 (1911). Det var så många luffare och annan skubb som gick efter banan och tiggde pengar (av rallarna). Rallarminn. 226 (1949).

 

Spalt S 5219 band 27, 1974

Webbansvarig