Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRYNKA skryŋ3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(skrynka 1689 (: skrynckachtig), 1697 (: skrynkor, pl.) osv. skrynkja (-ia) 1541 (: skrynckio, ss. obj.)1755)
Etymologi
[sv. dial. skrynka, skrynkja; till SKRYNKA, v. — Jfr SKRYNKLA, sbst.]
1) (utom i c numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) rynka (se RYNKA, sbst.2); jfr SKRYNKLA, sbst. 1. Schroderus Dict. 13 (c. 1635).
a) = RYNKA, sbst.2 a. Ålderdomen hafwer skrynckior (rynckior) och gråå håår medh sigh. Schroderus Comenius 233 (1639). Hwem ansar en Soldat som bögd och luta går? / Ell’ Qwinnan, sen hon man den minsta skrynckia får. Brenner Dikt. 1: 108 (1690, 1713). En s. k. kännare torde kallt beväpna sitt öga, framkalla skrynkor på pannan och (finna fel i en viss dikt). PDAAtterbom (1809) hos Ljunggren SVH 4: 191. VetAH 1812, s. 4 (på svamp). Anletets skrynkor / Jämnades ut. Evers Fosterj. 81 (1909). Glada skrynkor i ögonvrårna. Östergren (1940). — särsk.
α) (numera bl. tillf.) i pl., om veckformade bildningar l. mönster på horn hos djur. Gravander Buffon 1: 124 (1806; fr. orig.: rides).
β) mer l. mindre bildl.
α’) i pl., mer l. mindre klart metonymiskt för dels: ålderdom, dels: gammal (o. rynkig) person. Wallenberg (SVS) 2: 42 (1775). Ofta .. pröfwat wett i gamla skrynkor bor. Livin Kyrk. 55 (1781).
β’) [jfr RYNKA, sbst.2 a ζ] i uttr. ngt gör gott i någon skrynka, betecknande att ngt ”gör gott någonstans” l. är till någon glädje för ngn; jfr SKRYNKLA, sbst. 1 a γ β’. Larsson Solsid. 4 (1910).
b) = RYNKA, sbst.2 b. Än sitter möszan jämt förvtan någon skrynka, / Än fogar man der til en eller annan rynka. SvNitet 1738, nr 2, s. 5. Bättre blåsa på foten, än skrynka på skon. Wensell Ordspr. (1863). Klint (1906). — jfr VATTEN-SKRYNKA. — särsk. i sådana uttr. som ligga i skrynkor, ligga i rynkor; förr äv. slå skrynkor, bilda rynkor. Serenius Xx 1 a (1734: ligga). ÖoL (1852: slå).
c) [jfr a, b] (numera bl. i vitter l. högre stil) bildl., ss. beteckning för ngt som skämmer l. utgör ett fel; i sht i förb. med fläck, förr äv. (i fråga om församling) smitta, särsk. i uttr. utan fläck (förr äv. smitta) och skrynka, utan vank, felfri; jfr SKRYNKLA, sbst. 1 c. (En) Församling then herligh är, then ingen fleck eller skrynckio haffuer. Ef. 5: 27 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917; NT 1526: rynckio). Schroderus Os. 1: 616 (1635: vthan Smitto och Skrynkio). Säll den i stadig bön, och Herrans fruktan, grånar, / På nya menn’skan ut den gamlas skrynko plånar. Kolmodin QvSp. 2: 67 (1750). Den bild (av E. Schröderheim), hvilken äreminnen gifva, är utan fläck och skrynka. BL 14: 92 (1847). En dikt utan skrynka och fläck. Östergren (1940).
2) (†) skrymsle, vrå o. d.; äv. bildl.; jfr SKRYNKLA, sbst. 2. (Studentnationskassan blir) så bultad och skakad, at hwarken märg eller must är qwar i någon desz skrynka. Hwalström SpecPaid. 139 (1773). Lindfors (1824).
Ssgr: A: (1 a, b) SKRYNK-FULL. (numera bl. tillf.) full av rynkor. Johansson HomOd. 13: 432 (1845; om hud på människa).
(1 a) -LAV. (†) laven Opegrapha vulgata Ach. (som har rynkig bål). Acharius Lich. 21 (1798). Retzius FlOec. 362 (1806).
(1 a, b) -LÖS. (numera bl. tillf.) fri från rynkor. Kullberg SBer. 2: 107 (1848; om ansiktsdrag).
B (†): (1 a) SKRYNKO-ÄNNE. rynkig l. fårad panna. Westhius Vitt. 11 (1675: skrymkio-ännet, sannol. felaktigt för skrynkio-ännet).
Avledn.: SKRYNKAKTIG, adj. (†) till 1 a: som liknar l. påminner om ngt rynkigt l. skrynkligt. Rudbeck Atl. 2: 503 (1689).
SKRYNKIG, se d. o.

 

Spalt S 5087 band 26, 1973

Webbansvarig