Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRALLA skral3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr SKRALL.
Etymologi
[sv. dial. skralla; jfr d. skralde, nor. skralle, nor. dial. skralla, skratta högt, skrälla, ä. t. schrallen, om hund: skälla högt; möjl. i avljudsförh. till SKRÄLLA, v.1 — Jfr SKRALLA, sbst., SKRALLIG, adj.1—2, SKRALTA, v.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skrälla, braka. I ett tvärbrant berg .. var (nära vattenbrynet) ett litet djupt hål .. som sades gifva ett långt genljud eller skrallande när man ditfäller penningar eller dylikt. Linnerhielm 1Br. 45 (1787, 1797).

 

Spalt S 4738 band 26, 1973

Webbansvarig