| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRALL skral4, r. l. m. (Lind (1749), CFDahlgren 1: 191 (1815)) l. n. (Phrygius, Fatab.); best. -en resp. -et; pl. =.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skräll l. skrällande l. dån l. brak(ande) l. knall. (De fallande träden) gifwa itt stoort skral, buller och bratande ifrån sigh. Phrygius MRosengren B 4 a (1608). Det talt’ han (dvs. djävulen) med en röst, som gaf et skrall tilbaka, / Från afgrunds håla bärg, at bärgen hördes knaka. Kolmodin QvSp. 2: 207 (1750). Atterbom Minn. 577 (1819; om åskknall). Fatab. 1906, s. 161 (i c. 1900 upptecknad folkvisa).
Spalt S 4737 band 26, 1973