Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRAGG skrag4, r. l. m.; best. -en; förr äv. SKRAGGE, r. l. m.
Ordformer
(skragg 1859 osv. skragg- i ssg o. avledn. 1758 (: Skraggmalm) osv. skragge 1734. skragge- i ssg 1772 (: Skragge malmer)—1891 (: skraggemalm))
Etymologi
[sannol. sammanhörande med sv. dial. skragger, person som har svårt att gå, svag gammal man, skragga, gå med svårighet, skragge, djävul, skragga, flatlus, nor. dial. skragg, torr stenig fläck, skrogg, ulv, fvn. skrǫggr, räv, nyisl. skröggur, gammal man, mht. schrawaz(e), skogsdjävul, schröuwel, schrowel, schrewel, djävul, möjl. rotbesläktat med SKRÅ, hantverkarsammanslutning o. d. — Jfr -SKRAGGA]
(i sht i fackspr.) av spröda, lätt söndervittrande, slaggliknande, oregelbundna kakor bestående sjömalm. Linné PlutoSv. 41 (1734). Utanför blockområdet på 1—2 meters djup är bottnen (av sjön Stråken) täckt av dygyttja med penningmalm och skragg. FoFl. 1941, s. 126.
Ssg (i sht i fackspr.): A: SKRAGG-MALM. (skragg- 1758 osv. skragge- 1772—1891) skragg. Cronstedt Min. 178 (1758). Gertz o. Grönwall Min. 56 (1923).
B (†): SKRAGGE-MALM, se A.
Avledn.: SKRAGGIG, adj. (numera bl. tillf.) som har skraggmalmens form. JernkA 1849, s. 177 (om slagg).

 

Spalt S 4734 band 26, 1973

Webbansvarig