Publicerad 1968   Lämna synpunkter
SJADDIG ʃad3ig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(äv. sch-)
Etymologi
[sv. dial. sjaddig, som bär sig fumligt o. dumt åt, ytterst illa klädd, sjaddet, slö, sjaddog, slaskig, smutsig, sv. slang sjaddig, okamratlig (Bergman SkolpSlang 116 (1934; från Gbg)); till sv. dial. (Finl.) sjadda, färdas raskt i slask o. smuts, sidoform till sadda, sudda (se SADDIG), l. sidoform till SADDIG. — Jfr SJADDE]
(i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) sjabbig, sjafsig; simpel. Mannen .. var synnerligen schaddigt klädd. GbgP 1947, nr 227, s. 20. En sjaddig, grådaskig värld som endast spriten kan kasta en ömklig förgyllning över för någon stund. Därs. 1948, nr 242, s. 4. Sjaddig (dvs.) ’simpel’, ofta om klädsel. Björseth Gbgsspr. 41 (1958).

 

Spalt S 2789 band 25, 1968

Webbansvarig