Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SIGNORE sinjå4re, äv. 032, m.; best. -en; pl. -er; äv. (o. ss. titel före namn o. d. bl.) SIGNOR sinjå4r (rimmande med flor Bellman), m.; best. -en, äv. -n; pl. -er. Anm. Ngn gg användes den it. pl.-formen signori. Hallström ItBr. 51 (1897, 1901).
Ordformer
(signor 1698 osv. signore 1845 osv.)
Etymologi
[jfr t. o. eng. signor(e); av it. signor(e), av lat. seniorem, ack.-form av senior, äldre (se SENIOR, adj. o. sbst.1). — Jfr SIGNORA, SIGNORIA, SIGNORIL]
1) om man (särsk. förnäm herre) som är italienare l. vistas i Italien; i sht dels ss. titel (före namn o. d.): herr, dels ss. tilltalsord: min herre l. dyl. Jag tahlte .. (i Venedig) wid Signor Erici, en god ährlig tysk, som lät bruka sig att informera uthi italienskan. SvBrIt. 1: 82 (1698). Här odla vi (bönder i Italien) kullar och dalar / åt mäktiga, stolta signorer / som sova i gyllene salar. Taube Sjösalabok. 46 (1942). Barerna! Signore! Barerna!??! Hur skulle man kunna undvara dem? Hommerberg ResIt. 65 (1957).
2) (i sht skämts.) i allmännare anv.: herre resp. herr l. min herre; ngn gg äv. i utvidgad anv., om djur. (Det) behagar .. migh ike ringa att sign(or) härtz (dvs. en jakthund) sigh så well hållit haffuer att han allen Monsieur leporem (dvs. haren) fångat haffuer. Ekeblad BrClEkeblad 49 (1652). (Du skall få smaka:) En blåkål, min bror, / Så tunn som ett flor, / Så saftig och härlig, / Med murklor, signor. Bellman SkrNS 2: 301 (c. 1780).

 

Spalt S 2292 band 25, 1967

Webbansvarig