Publicerad 1966   Lämna synpunkter
SEJSING säj3siŋ2, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar (Sjöregl. 1741, 4: A 4 b, osv.) ((†) -er Rosenfeldt Tourville 3 (1698)).
Ordformer
(sejs- (seis-, seys-, seÿs-, säjs-, säys(s)-) 1698 osv. ses- 17411754)
Etymologi
[liksom d. sejsing o. nor. seising sannol. av lt. seising l. holl. seizing (motsv. eng. seizing), avledn. av lt. seisen resp. holl. seizen (se SEJSA). — Jfr SEJSNING]
om längd av smäckert tåg(virke) l. (kabel)garn l. snöre (stundom med ögla i ena ändan) som användes till att fastgöra l. surra ngt, t. ex. till sejsning av tåg l. beslagning av segel; äv. = SEJSNING 2. Seysa Cablarium wed Tåget med Seysinger. Rosenfeldt Tourville 3 (1698). Beslå segel. .. (Sjökadetten går) ned till förkanten af märsen, för att se efter, det slätduken blir ordentlig och seisingarne riktigt pålagde. Platen Glascock 1: 41 (1836). Det ena seglet efter det andra börjar sakta fladdra för den svaga brisen, sedan sejsingar och gårdingar kastats loss. GHT 1905, nr 197 B, s. 3. En tillfällig bändsel benämnes vanligen sejsing. Hägg Flagga 70 (1937). — jfr BESLAGS-, KABELLARIE-, NOCK-, REV-, RÅ-SEJSING m. fl.

 

Spalt S 1742 band 25, 1966

Webbansvarig