Publicerad 1966   Lämna synpunkter
SEJSNING säj3sniŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(förr äv. seiss-)
Etymologi
[vbalsbst. till SEJSA; delvis (åtminstone i bet. 3) efter lt. seising l. holl. (l. eng.) seizing (se SEJSING)]
sjöt.
1) handlingen att sejsa, sejsande. Sejsning .. (dvs.) Göromålet att sejsa. Weste FörslSAOB (c. 1815). 2SvUppslB (1953).
2) konkretare: (tillfällig, lös) bindning l. bändsel (vanl. med rundtörn, utan kryssning) använd vid sejsning (i bet. 1). Man slog starka sejsningar på båda Ankartågen. Fréville Söderh. 2: 203 (1776). Som en tillfällig bändsel begagnas ofta rundtörnarne utan kryssning, och kallas då sejsning. TIdr. 1882, s. 200. Klint (1906).
3) (föga br.) konkret, om tåg l. garn o. d. använt till sejsning (i bet. 1); anträffat bl. ss. senare ssgsled. jfr: Seglen bärgas medelst gigtåg .., hvarefter de fastgöras medelst smala tåg, beslags- och refsejsningar. 2UB 9: 599 (1906). jfr REV-SEJSNING.

 

Spalt S 1743 band 25, 1966

Webbansvarig