Publicerad 1965   Lämna synpunkter
SEBASTIN se1basti4n l. seb1-, r. l. m. (TT 1877, s. 8, 2NF 24: 1392 (1916)) l. n. (Lundell (1893), Auerbach (1913)); best. -en resp. -et.
Etymologi
[jfr t. sebastin, eng. sebastine; konstruerad benämning, möjl. bildad till lat. sebum, talg (se SEBACINSYRA)]
ett förr använt sprängämne, som 1872 uppfanns av svensken A. Beckman o. som utgjorde en blandning av nitroglycerin, natronsalpeter o. träkol (tidigast äv. klorsyrat kali). TT 1872, s. 247. Ungefär likadan sprängkraft som dynamiten hafva äfven de mångfaldiga andra nitroglycerinblandningar, som fått olika namn (litofraktör, spränggelatin, sebastin, petrolit, tutonit, forcit etc.) allt efter de ämnen, som indränkts med sprängoljan. Kruhs UndrV 530 (1884). 2NF 24: 1392 (1916). — jfr STJÄRN-SEBASTIN.
Ssgr (förr): SEBASTIN-KRUT. sebastin. TT 1872, s. 247. —
-PATRON. patron (se patron, sbst.2 4) laddad med sebastin. JernkA 1878, s. 45.

 

Spalt S 1531 band 24, 1965

Webbansvarig