Publicerad 1963   Lämna synpunkter
SAKTELIG sak3telig2 l. (numera nästan bl. i Finl. men där oftast) SAKTLIG sak3tlig, adj. -are. adv. se SAKTELIGA. Anm. Ngn gg användes i poesi formen sakteliga [gm inflytande från SAKTA, adj.] ss. n. sg. obest. Så glida vi från stranden i sakteliga mak. Sjöberg 2FridaB 13 (1929); jfr SAKTA, adj. I 4 a.
Ordformer
(sachte- 16351739. sagt- 1844. sakt- (sackt-) 1669 osv. sakte- 1734 osv.)
Etymologi
[fsv. sakteliker, sv. dial. sakteli(g); jfr d. sagtelig; sannol. bildat till SAKTELIGA]
1) (numera i sht i vitter stil, företrädesvis i Finl.) sakta (se SAKTA, adj. I 1); ofta med mer l. mindre tydlig anslutning till 5; jfr SAKTELIGA 2. Saktelig eld. Dalin Arg. 2: 261 (1734, 1754). En saktelig krusning månbeglänst spegel sönder slår. Lundegård Tit. 396 (1892). Klockan visar snart ett, den tid på dagen då en saktlig nordväst redan brukar ha mojnat. Hemmer Morgongåv. 233 (1934). — särsk. (†) om död, = SAKTA, adj. I 1 b. Constantius .. är förvthan någen förskräckelse för döden och igenom en sachteligh dödh hädanskild. Schroderus Os. 1: 236 (1635).
2) (†) = SAKTA, adj. I 2; jfr SAKTELIGA 3. Ja wästerhaf ock Östersiön / Skall hälsas åt med saktlig dön. (Stiernhielm o.) Columbus (SVS) 35 (1669). En saktelig suck öfver böljorna for. Ling As. 646 (1833).
3) (i sht i Finl.) stillsam, lugn (se LUGN, adj. 2 a, 4); fridsam, saktmodig; blid; om person l. yttrande l. tanke l. verksamhet o. d.; jfr SAKTA, adj. I 3, SAKTELIGA 4. Laurentius (Petri) .. sökte med den saktliga, dock kraftfulla verksamhet, som var honom egen .., på en gång sprida ljus och främja frid. Franzén Minnest. 3: 525 (1842). (Den sinnessjuka) hade också sedan varit så saktlig och ordentlig, att Holpainen vågat lemna henne ensam. Hertzberg Canth Lifsb. 1: 54 (1886). Modren satt i soffan och stickade på en strumpa — lugn och saktlig. Därs. 2: 3. Som jag alltid varit saktlig och städad och aldrig framfusig, så (osv.). Nervander Bild. 202 (1887). Hemkommen tillfrågades Uhland af sin fru huru det var på festen. ”Åh jo”, svarade den saktlige mannen, ”nog var där ju helt trefligt, men jag höll på att bli utkastad”. Mattsson VSkr. 2: 25 (1912). Expediten var ung, men fick han bara en varning / med några saktliga ord då och då att spara på snören, / hålla förklädet rent och kragdon, händer och naglar, / redde han sig så pass bra, att (osv.). Ljungquist HerrLPlant. 98 (1936). Zilliacus Menandros Skiljed. 16 (1943; om reflexion).
4) [jfr 1, 3] (i Finl., i vitter stil) om plats l. institution o. d.: som ger intryck l. präglas av (ostört) lugn l. fridfullhet; (tyst o.) stillsam. Människorna ha så förtvivlat lätt att glömma, i synnerhet om det gäller så saktliga och tysta ting som ett bibliotek. KalSvFolkskV 1911, s. 92. En liten saktlig byidyll. Procopé Diktarh. 58 (1924).
5) (utom i Finl. samt, bygdemålsfärgat, i vissa trakter av Sv. numera bl. med ålderdomlig l. vitter prägel) sakta (se SAKTA, adj. I 4), långsam; äv. om ngt konkret: som rör sig långsamt; äv. om person l. djur: långsam (se d. o. 5 b) l. maklig l. sävlig. Schenberg (1739). (Erik XIV) kom .. tågandes .. (mot danskarna) liksom i en saktelig ceremonie från Malm-sokn genom Östergötland och Småland, sedan han dragit til sig sin krigshär. Dalin Hist. III. 1: 668 (1761). Den saktliga ån. Franzén Skald. 4: 328 (1832). Han hade alltid varit en saktlig karl, trög i vändningarna och litet lomhörd som brukssmeder i allmänhet. Lindberg FinNov. 35 (1894); jfr 3. Med sakteliga steg kommer han gångande för att taga sin motion. Bendz Piltr. 119 (1918). Jordskiktens saktliga utvecklingshistoria. Kihlman Papini 20 (1924). Det snigelartat sakteliga tempot (vid återbesättande av professurer). Upsala(A) 1928, nr 3, s. 2. Oliv Röst. 29 (1929; om fora). Korna var saktliga och makliga djur, lätta att följa. Selin StrandHenr. 23 (1948).
Avledn.: SAKTLIGHET, r. l. f. (i Finl., mera tillf.) till 3, 5: stillsamhet l. maklighet. I sina seder älskar Svensken rörlighet, Finnen sagtlighet. HforsMorgBl. 1844, nr 57, s. 4.

 

Spalt S 233 band 24, 1963

Webbansvarig