| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RUSIG rɯ3sig2, adj.2 -are. adv. -T.
1) (i sht i skriftspr.) motsv. RUS, sbst.2 1, RUSA, v.2 1: upprymd l. omtöcknad på grund av förtäring av rusdryck(er); berusad; drucken, full. Rusigt folk. 2Saml. 4: 123 (1629). Hvad? om vi dricke ibland, och rusige ligga på golfven! Runeberg (SVS) 3: 68 (1832). Rusig af bränvin. Hygiea 1842, s. 294. Värden skulle dricka sina gäster rusiga. Bolin VFöda 28 (1933). En skön advokatfru .. höjde rusig sitt glas och skålade. Martinson KärlekKr. 23 (1947). — jfr VIN-RUSIG. — särsk. i utvidgad anv.
a) om ngt sakligt (särsk. uppträdande l. yttrande l. känsla o. d., stundom äv. kroppsdel): som vittnar om l. är ett uttryck för l. karakteriseras av berusning; jfr b. (Han) tumlade med rusig fot / Utför min trappa. Lenngren (SVS) 2: 227 (1798). Med visors rusiga skrål. Adlerbeth HorSat. 21 (1814). Oscar II 3: 88 (1872, 1888). — särsk. om tillstånd: berusad; särsk. i uttr. i (förr äv. under) rusigt tillstånd, i berusat tillstånd, under rusets inflytande. TörngrenMål. 81 (1801). I Fryksdals Nedre Tingslag .. har en mansperson tagit lifvet af sig under rusigt tillstånd. KyrkohÅ 1925, s. 275 (1836). Östergren (1936).
b) (mera tillf.) om tid l. fest o. d.: som tillbringas resp. firas under (omåttligt) förtärande av rusdrycker. En rusig, genomsvärmad natt. Böttiger 3: 293 (1858). Kannibalernas ritualenliga, rusiga fest. Renner Berge o. Lanier 200 (1930).
2) motsv. RUS, sbst.2 1, RUSA, v.2 2 b; om rusdryck, spritånga o. d.: berusande; numera bl. ngn gg med anslutning till 1 a; jfr 3 b. Gier ey hustrun rusit öhl; .. Skal hon nämnas korfver söl (dvs. ”sölkorv”). Broman Glys. 2: 85 (c. 1730; ur staffansvisa). I denna rusiga atmosfer af punsch och rök slogo stora tankar blixtlikt ned i ynglingahjertat. Topelius Vint. I. 1: 334 (1860, 1880); jfr 1 a o. 3 b.
a) i bildl. anv. av 1: hänförd, exalterad, entusiastisk; förvirrad, omtöcknad, bedövad; äv. oeg., om ngt sakligt (jfr slutet). Den af glädje rusige Brudgummen. Lidner (SVS) 2: 185 (1784). Fågeln jublar, och rusig / Mellan hällarne bäcken flyr. Runeberg (SVS) 3: 278 (1844). Ormarna, som .. blifvit .. raglande och rusiga af den öfverväldigande musiken. Lundgren MålAnt. 2: 115 (1872). Liljorna doftade starkt och gjorde honom rusig. Strindberg SvÖ 2: 18 (1883). Jag var som ett barn, rusigt av lycka. Isaksson KvHuset 213 (1952). — jfr GLÄDJE-, SEGER-, SKÖNHETS-RUSIG m. fl. — särsk. i utvidgad anv., motsv. 1 a. Hvad rusig sällhet njöt ej jag! LBÄ 33—35: 2 (1800). Däruppe stod Eva med klappande barm. / Den häfdes så rusig, den glödde så varm. Stagnelius (SVS) 2: 164 (1821). Den rusiga lystnaden att eröfra af andra. Forssell Stud. 1: 325 (1870, 1875). (Han) kände en rusig trivsel med luftens lukt av gräsväta, afton och jord. Martinson Nässl. 24 (1935).
b) (i vitter stil, numera bl. tillf.) övergående i bet.: berusande (se BERUSA 2); jfr 2. Hon hade .. känt hur den första, rusiga kyssen brann. Tavaststjerna NVers 49 (1885). Blommornas rusiga doft. Koch Arb. 242 (1912). Halvöppen myskros, fylld av rusig dagg. Hallström LevDikt 129 (1914).
Spalt R 3082 band 23, 1960