| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RUS rɯ4s, sbst.2, n.; best. -et; pl. =. Anm. Ordet kan i följande språkprov uppfattas som m. l. f. sg. l. som n. pl.: I ährlighe Gäster dricker godh ruus. Sigfridi E 1 b (1619; i vers).
1) tillstånd av alkoholförgiftning, förorsakat av (omåttligt) förtärande av alkoholdryck(er) o. vanl. kännetecknat av uppsluppenhet l. sömnighet, vid svårare berusning äv. av förhöjd nervretlighet o. själsförvirring l. omtöckning o. medvetslöshet; onykterhet, berusning, fylla; stundom äv. med särsk. tanke på den kvantitet rusdryck, som ngn intagit (jfr h); förr äv. övergående i bet.: fest(ande), kalas(ande) o. d. (jfr g o. RUSA, v.2 1). Patologiskt rus, kännetecknat av ångestkänslor, hallucinationer, blint raseri med förstörelsedrift o. d. Schroderus Dict. 129 (c. 1635). Jag önsker, ded dit rws medh Françöseske Ambassadeuren Servien .. motte dig wäl bekomma. AOxenstierna Bref 4: 454 (1648). Visse personer .. (ha) lagt sig på at tractera bönder och hålla dem .. i et stadigt varande ruus. 2RARP 13: 532 (1743); jfr b. O de bekymmer Cesars öden kostat oss / Må dränkas i ett glättigt rus! Adlerbeth HorOd. 187 (1817). Det vettlösa och skamliga tillstånd, som kallas Rus. Alm(Sthm) 1828, s. 40. Det patologiska ruset. HbAlkoholfråg. 63 (1924). Sundström svajade lite för det varma och goda rus som han hade inombords. Kjellgren Smar. 186 (1939). — jfr BAK-, BRÄNNVINS-, CHAMPAGNE-, EFTER-, HALV-, JUL-, KÄMPA-, MÄRG-, NATT-, PINK-, SMÅ-, SPRIT-, STUP-, VIN-, ÖL-RUS m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Rws wijsar sinnet vth. Grubb 694 (1665). Den som dricker med gåsen, blir intet yr af ruset. Rhodin Ordspr. 25 (1807). Rus i mannen sätter mod i märren. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i uttr. som ange att ngn berusar sig l. blir l. är berusad l. går omkring l. (ständigt) lever i ett tillstånd av berusning o. d.; särsk. dels i sådana uttr. som ta(ga) l. få (sig) ett (gott l. litet o. d.) rus, förr äv. ta(ga) (sig) l. få rus, dels i sådana uttr. som gå i ett rus (i sht förr äv. gå i, förr äv. med rus) l. leva i ett rus, äv. leva i rus (i sistnämnda uttr. numera nästan bl., tillf., i sådana förb. som leva i rus och rummel, rumla l. festa o. d.). Lät icke hionen leffua i Rws. Aschaneus HwsRegl. 24 (1614). (De) tagha sigh itt gott Rusz i Wijn. Schroderus Os. 1: 572 (1635). Gå med fullt Rus. Fernander Theatr. 285 (1695). At ta rus är detsamma som göra sig tokot och galen. Linné Diet. 2: 91 (c. 1750). Han börjar få rus. Nordforss (1805). Meurman (1847: taga sig rus). VLitt. 2: 389 (1903: gå i rus). Han kände sig, som om han gick i ett lätt rus. Hallström Halbe Io 99 (1918). (Sergeanten) levde i rus och rummel under regementsmötena. Moberg Rask. 66 (1927). särsk.
α) (†) ss. obj. till verbet dricka (jfr c); särsk. i uttr. dricka (sig) ett rus l. dricka (sig) rus, taga sig ett rus, berusa sig. Dricka itt rws. LPetri Dryck. E 1 b (1557). Alla, som .. / .. om söndagen dricka sigh ruuss. Asteropherus 65 (1609). The .. snackade och drucke ett gott rust (sannol. felaktigt för russ l. rusz) tilhopa. Tegel G1 2: 6 (1622). RP 15: 248 (1651: druckit ruus); jfr Fryxell Ber. 9: 159 (1841). (De) giorde .. hwarannan .. sina visiter, drickandes gode ruus ther wid. HH XXXIV. 2: 122 (c. 1715). Dricka sig ett litet rus. Lindfors (1824). jfr: (Han) drak et Russ öhll. VRP 1626, s. 230; jfr h.
β) (numera knappast br.) ha (sig) ett rus, förr äv. ha rus, vara berusad; jfr g. LPetri Dryck. E 1 b (1557: itt rws haffuer). Han har rus. Nordforss (1805). ÖoL (1852).
γ) (†) vara l. bli vid l. på rus, vara l. bli berusad; äv. vara vid gott l. högt rus, vara ordentligt berusad. Hon var vid rwss. UpplDomb. 7: 158 (1568). (Han) hafuer .. blefued wed ruus. HT 1939, s. 428 (1602). Suarede Matz .. sigh .. warit widh högdt Rwss. ÅngermDomb. 1648, s. 18. De äro wid godt rusz. Rudbeck Atl. 3: 674 (1698). Han är på rus. Möller (1745; under casque). Heinrich (1828).
δ) (numera bl. tillf.) bära ett l. sitt rus väl l. som en (hel) karl o. d., kunna dricka (mycket) sprit utan att bli (märkbart) berusad, tåla sprit. Väl bära ett rus. Nordforss (1805). Bära sitt rus väl. Weste (1807). Han .. bar sitt rus som en karl och talade temligen redigt. Ahrenberg StRätt 161 (1899).
d) (numera bl. mera tillf.) i uttr. giva l. ge rus, om vin o. d.: berusa, vara l. värka berusande. Rosenstein Comp. 310 (1738). SAOB B 1348 (1904).
e) i uttr. som beteckna att ngn tillnyktrar; särsk. i uttr. sova ruset av sig, förr äv. sova av l. ut l. bort ruset l. sitt rus, sova tills berusningen släppt. Gå heem att sofua ruset af sigh. VRP 1653, s. 799. At sofva ruset aff. Rosenfeldt Vitt. 188 (1686). Sofwa ut mit Rus. Österling Ter. 2: 369 (1700). Han tillsades .. att gå hem och sofva bort ruset. Reenstierna Årstadagb. 3: 75 (1827). Ruset hade gått av Nabal. 1Sam. 25: 37 (Bib. 1917). Han blev tagen av polisen, sov ruset av sig i finkan. Martinson BakSvenskv. 104 (1944).
f) (†) i uttr. taga bort (l. av) l. blåsa bort l. förtaga ruset, göra ngn nykter, få ngn att tillnyktra; jfr BLÅSA BORT 1 slutet. Förtaga ruset. Björkegren 877 (1784). Nordforss (1805).
g) (†) i uttr. hålla l. ha rus, övergående i bet.: hålla resp. ha supkalas l. supgille; jfr HÅLLA, v.1 29. Wist hafuer du funnit något hore hwss, / Der wy kunna hålla frögd och Rwss. Asteropherus 16 (1609). Holt migh til goda, att jagh så hastigt skrifuer, jagh hade rus i går (då dottern döptes). OxBr. 11: 15 (1614); möjl. till b β. (Du) täncker i Affton hålla Ruus. Dalius Valet. A 6 a (1681).
h) (numera bl. tillf.) om ngt som åstadkommer berusning. Än tömmas de döfvande rusen. Atterbom SDikt. 2: 182 (1814, 1838).
2) i utvidgad anv., om kortvarig allmän bedövning l. omtöckning l. berusning förorsakad av narkotiska medel (vid operation o. dyl. l. vid begagnande av narkotika ss. njutningsmedel). GT 1787, nr 38, s. 3 (om opiumrus). Stora doser salicylpreparat medföra ”rus” (öronsusning, lomhördhet, svindel, tyngd i hufvudet). 2NF 24: 466 (1916). Sömn (narkos) inträder (vid bedövning med narcylen) vanligen efter ett par minuter utan föregående rus (excitation). Därs. 37: 683 (1925). — jfr ETER-, HASCHISCH-, KLOROFORM-, KOKAIN-, MORFIN-, OPIUM-, REEFER-RUS m. fl.
3) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk.: tillstånd av själsförvirring l. exaltation l. hänförelse l. uppsluppenhet o. d. vilket förorsakas av ngt som starkt invärkar på känslan; stundom äv. om företeelse l. upplevelse o. d. som framkallar sådant själstillstånd. Det rus din känsla tömmer, / Vid en flickas famn. Kellgren (SVS) 2: 275 (c. 1780); jfr 1 h. Ett rus af nöje. Därs. 6: 157 (1786). En mördare, som med fasa vaknar ur sin vredes rus. Rydberg Ath. 225 (1859). Arbetarskarorna .. söka glömska och tröst i det bolsjevikiska ruset. Böök ResaSv. 159 (1924). Fotbollen var ett rus, spelet befriade på samma sätt som tungt arbete kan göra. Johnson Se 79 (1936). Hans upplevelse av staden var ett rus och hans förälskelse i Irene var det också. Heerberger Dag 98 (1939). — jfr GLÄDJE-, KÄNSLO-, KÄRLEKS-, LYCKO-, REVOLUTIONS-, SEGER-, SINNES-, SJÄLA-, SKALDE-, SKRÄCK-, STÄMNINGS-, SÄLLHETS-, VANVETTS-, ÄLSKOGS-RUS m. fl.
-DRICKNING. (†) handlingen att dricka sig berusad; jfr rus, sbst.2 1 b α. Silvius Öfvercons. 55 (1726, 1730). —
-DRUCKEN, p. adj. (numera bl. tillf.) berusad, rusig; särsk. bildl. (jfr rus, sbst.2 3). Den .. af sin tygelfria vildhet rusdruckna lasten. Atterbom Siare 5: 148 (1849). —
-DRYCK, se d. o. —
-FYLLD, p. adj. (mera tillf.) särsk. bildl., om glädje o. d.: som vittnar om l. är ett uttryck för berusning; rusig (se rusig, adj.2 3 a). 2Saml. 36: 178 (1915). —
-FÖRHÄRLIGANDE, p. adj. (tillf.) Drastiska skildringar och rusförhärligande dryckesvisor. 2NF 11: 1014 (1909). —
-GALEN. (numera bl. ngn gg arkaiserande) vild o. våldsam under rusets inflytande. J afftons du så russgahlen war / Din eigen Brudh du bahna gaff. Visb. 2: 311 (c. 1600); jfr Ek SvFolkv. 180 (1924; i referat). —
(2) -GIFT, n. narkotikum. UNT 1934, nr 300, s. 9. Rusgifterna kokain, morfin, heroin och opium. SDS 1952, nr 33, s. 8.
(1, 2) -GIVANDE, p. adj. som förorsakar rus, berusande (jfr rus, sbst.2 1 d); äv. bildl. (jfr rus, sbst.2 3). (Bärsärkarnas) rusgifvande ämne. VetAH 1784, s. 243. Rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel. SFS 1921, s. 955. —
-GLÄDJE. (mera tillf.) glädje som framkallas gm förtäring av rusdryck(er). Hjertglädje och rusglädje. Atterbom Siare VI. 1: 117 (1852). —
-HÄGRING. (tillf.) om (lockande) fantasibild som visar sig för berusad. Strindberg RödaR 188 (1879). —
(1, 2) -MEDEL, n. jfr medel, sbst. 13 b α; äv. bildl. (jfr rus, sbst.2 3). Söker man i det sköna något annat, än ett rusmedel för sin vällustighet och ett glansmedel för sin fåfänga? Atterbom Minnest. 2: 8 (1840). Rusmedel (hos de norra polarfolken) är flugsvampen. Verd. 1887, s. 230. —
-RIK. (†) (starkt) berusande. En stark Humle gifver det rusrikaste Ölet. Retzius FlOec. 455 (1806). —
-RÖD. (tillf.) om ansikte l. näsa o. d.: röd(mosig) på grund av rusdrycksförtäring. Hemmer FattBrud 45 (1926). —
-SALIGHET~002, äv. ~200. (mera tillf.) sällhetskänsla som framkallas av rusdrycksförtäring. De Bellmanska hjeltarnas russalighet. Ljunggren Bellm. 79 (1867). —
-SOVANDE, p. adj. (mera tillf.) som sover ruset av sig. Den rus-sofvande fästmannen i gräset. GHT 1896, nr 115 A, s. 2. —
(1, 2) -TILLSTÅND~02, äv. ~20. tillstånd av berusning; äv. bildl. (jfr rus, sbst.2 3). Wigert PsykSj. 2: 125 (1925). —
-ÅNGA, sbst.1 (sbst.2 se sp. 3075), r. l. f. (†) om spritdoftande andedräkt, spritånga. Pilgren FigBröll. 65 (1785). —
(1, 2) -ÄMNE. ämne som förorsakar rus; äv. bildl. (jfr rus, sbst.2 3). De många, genom vilkas ådror livets rusämnen och eggande essenser flöda. Malmberg Värd. 8 (1937). —
-ÖRT. (†)
1) växten Thymus Serpyllum Lin., som ansågs bota huvudvärk efter rus, backtimjan. Tillandz E 1 a (1683). Juslenius 6 (1745).
2) [benämningen beror möjl. på att växtens starka lukt ansetts berusande l. bedövande] växten Stachys silvatica Lin., stinksyska. Lindestolpe Färg. 52 (1720).
Spalt R 3062 band 23, 1960