Publicerad 1959   Lämna synpunkter
RUFFIG ruf3ig2, adj.2 -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. ruffug, rask; jfr nor. dial. ruffut, stor o. grov o. vårdslös, lt. ruffig, som stjäl, tjuvaktig; sannol. väsentligen till RUFF, sbst.1, 3, l. (det med dessa sbst. sammanhörande) sv. dial. ruffa (i uttr. ruffa sig fram, arbeta raskt), nor. dial. ruffa, göra ifrån sig ngt hastigt l. slarvigt (av lt. ruffen, rycka (till sig), stjäla, arbeta hastigt l. slarvigt; se ROFFA, v.1); delvis möjl. dock av (l. med avs. på bet. anslutet till) RUFFIG, adj.1, l. eng. rough, skrovlig, hårdhänt, rå, våldsam, som saknar kultur o. förfining m. m. (se RUG, adj.)]
(vard.)
I. motsv. RUFF, sbst.1
1) om person l. sak: ovårdad, förfallen, sjaskig, osnygg; äv.: som gör ett obehagligt l. otrevligt l. skrämmande intryck, obehaglig, otrevlig, hemsk, kuslig, ruskig; jfr RUGGIG VI 2. Man får ej gå klädd i för ruffiga kläder / Att ej ibland hopen bli ansedd betryckt. Wallmark Vis. 3: 33 (1884). ”Fäderneslandet” försvinner. .. På affischtavlan satt inte längre den ruffiga löpsedeln, som utlovade de saftigaste avslöjanden om folk, om vilka det egentligen inte fanns något att avslöja. SvD(A) 1926, nr 293, s. 8. Trakten kring Nybroviken, där jag åkte skridsko, var ganska ruffig. Laurin Minn. 1: 229 (1929). Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg .. som i många år sett förfärligt ruffigt ut, håller nu äntligen på att fiffas upp. SvD(A) 1929, nr 180, s. 6. Kockums plåtslagare ansågs vara det ruffigaste folk som fanns. Hammar Minn. 1: 92 (1937; om förh. 1883). En cementerad ruffig liten gård. UrDNHist. 1: 244 (1952).
2) i utvidgad l. bildl. anv. av 1.
a) [jfr motsv. anv. av eng. dial. rough] om person: krasslig, opasslig, ruggig (se d. o. VI 1); särsk. i uttr. känna sig ruffig. Han kände sig ruffig. DrufklasFikonkv. 2: 365 (1910).
b) [jfr motsv. anv. av eng. rough] om väder o. d.: gråkall, ruskig, kulen, ruggig (se d. o. V). Somliga kallade vädret ”ruffigt”. DN(A) 1930, nr 526, s. 10. Ruffigt väder och växlande vindar. Barthel Harstena 116 (1933). Sjöman Lekt. 37 (1948).
II. (numera föga br.) motsv. RUFF, sbst.3
1) om person: energisk, driftig. Sundén (1888). Auerbach (1913).
2) om musik: hård l. skramlande o. klatschig l. schvungfull. Teatern utvecklade (i operetten ”Bal på Savoy”) en orgie av färger, rytmer, ruffig musik och spralliga baletter. NArgus 1933, s. 246.
Avledn.: RUFFIGHET, sbst.2, r. l. f. (vard.) till I: förhållandet l. egenskapen att vara ruffig; särsk. till I 1 (äv. övergående i konkret anv., om ngt som är ruffigt). Östergren (1936).

 

Spalt R 2757 band 22, 1959

Webbansvarig