Publicerad 1959   Lämna synpunkter
ROFFA rof3a2, v.1, äv. (föga br.) RUFFA ruf3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.); -ARE, -ERSKA, se avledn.; jfr ROFF, sbst.1
Ordformer
(roff- (-å-) 1631 (: Rofforskor), 1680 osv. ruff- 1904)
Etymologi
[sannol. av ett lt. roffen, sidoform till ruffen, rycka (till sig), slita, stjäla, stöta, motsv. holl. roffen, rycka, slå; sannol. besläktat med RÖVA. — Jfr ROFFA, v.2, RUFF, fart, RUFFLA, arbeta raskt]
1) på ett olagligt l. ohederligt l. mer l. mindre våldsamt l. girigt sätt tillägna l. tillskansa sig ngns ägodelar; plundra; dels abs., dels med obj. betecknande antingen det som ngn tillägnar sig l. ock den person l. trakt l. lokal o. d. från vilken ngn tillägnar sig ngt; särsk. i uttr. roffa ngn l. ngt på ngt l. roffa ngt av l. från ngn l. ngt; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. — jfr AV-, BORT-ROFFA.
a) i fråga om rov l. plundring i samband med våldshandlingar (i sht krigshandlingar); förr äv. i fråga om stöld (i samband med inbrott o. d.); numera nästan bl. abs. l. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Brask Pufendorf Hist. 307 (1680). Rånare, som roffade annat folks kläder. Palmblad Fornk. 2: 515 (1845). Alltsammans (dvs. kyrkokärlen) bortstals genom inbrott natten till den 16 september 1829; ett försök att å nyo roffa kyrkan gjordes i Maj 1852, men misslyckades. Allvin Mo 76 (1857). Efter slaget vid Svensksund tilläts manskapet den ena dagen att plundra av hjärtans lust; dagen därpå kunde den vara hemfallen åt döden som befanns inneha roffat gods. Molin FrÅdal 130 (c. 1895). Soldaternas roffande händer. Östergren (1936).
b) i annan anv.; särsk. i fråga om försnillning l. bedrägeri l. utpressning l. utsugning l. pungslående l. skinnande o. d.; jfr KLÅ, v. 2 b. Genom mina illistigheter har jag vtaf honom roffad tre hundrade riksdaler. Österling Ter. 3: 205 (1708). Vi sungo Psalmer til Gud, under det vi skinnade och råffade vår nästa. Bergeström IndBref 232 (1770). Kassören vid frimurarebarnhusdirektionens kassakontor .. har .. roffat kassan på en ganska betydlig summa. Ahnfelt HofvLif 3: 102 (i handl. fr. 1799). En kung roffa sitt eget land! bete sig som en schackerjude mot sitt eget folk! Crusenstolpe Mor. 2: 229 (1840). Han begärde .., att mrs Wade skulle lemna honom åter de sexhundra dollars, på hvilka hennes man roffade honom. PT 1901, nr 196 A, s. 3. Alla dessa österrikiska dyrbarheter, roffade med valutans makt från en krossad värld! Siwertz Varuh. 193 (1926). Det har i alla tider varit .. (demagogiens) lösen att roffa och fördela de hopade skatterna. Segerstedt Händ. 259 (1926). — särsk. (tillf.) i uttr. roffa ngn till fattigdom, göra ngn fattig gm att på ett olagligt l. ohederligt osv. sätt tillskansa sig hans ägodelar. Högberg Frib. 389 (1910).
2) i oeg. l. bildl. anv. av 1. Törneros Bref 2: 178 (c. 1830). Men med hjertat bäfvande af lycka, / här i bakhåll roffar jag sekunden, / att den hulda flickans åsyn njuta. Sturzen-Becker 5: 42 (1844, 1862). De oljeförande fröen kanske roffa all kraft, att intet blir öfver till frambringande af lyxen: praktfull färg. Strindberg Blomst. 102 (1888). jfr (†): I skråck och andligt nit begynna Folken yra, / Se’n Munken roffat dem ur Afguds Barbari. Fernow Värmel. 375 (1779).
Särsk. förb.: ROFFA BORT10 4. till 1: roffa åt sig (l. tillägna sig) o. föra bort (ngt). Andersson GrDram. 244 (1885, 1910). jfr bortroffa.
ROFFA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. till 1: gm roffande fråntaga (ngn ngt). Meurman (1847).
ROFFA MED SIG10 4 0. till 1: roffa åt sig o. föra med sig (ngt). ÅbRiksförSvenskhUtl. 1932, s. 72.
ROFFA TILL SIG10 4 0. till 1: roffa åt sig (ngt). Carlén Rosen 263 (1842). Med 1400-talets midt börja främlingar begagna lägliga tillfällen att roffa till sig lämpliga landsdelar (i Italien). Sylwan (o. Bing) 1: 152 (1910).
ROFFA ÅT SIG10 4 0. till 1: (gm roffande) tillskansa l. tillägna sig (ngt), hugga för sig (ngt); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (motsv. roffa, v.1 2). SvTyHlex. (1851). För min del vägrar jag att se livet som ett tillfälle att roffa åt sig bästa möjliga försörjningsmöjlighet. SvD(A) 1932, nr 315, s. 22. Ett centralmuseum i Stockholm varken kan eller bör roffa åt sig allt tänkbart. Dædalus 1944, s. 39.
Avledn.: ROFFARE, sbst.1, m.||ig. till 1: person som roffar åt sig; plundrare; utsugare; förr äv.: person som bedriver röveri ss. näringsfång, rövare, stigman. Serenius (1741). Almqvist Herm. 193 (1833; om stigmän). Blodsugares, kapitalisters, röfvares och roffares onda gärningar. Ahrenberg Infall 135 (1908). De (av tyskarna) utplundrade folken skola .. ej finna sig i att roffarna behålla sitt byte. GHT 1945, nr 26, s. 11. jfr mjugg-roffare.
Ssgr: roffar- l. roffare-anda. jfr ande VIII 3. NatLiv 457 (1928). Ahlgren Veckopr. 33 (1940).
-instinkt. drift l. instinkt (se d. o. 2) som utmärker en roffare. Essén Prill. 106 (1920).
-käring. (roffar-) [möjl. delvis till roffare, sbst.2] (†) i utvidgad anv., om kvinna som bedriver en mer l. mindre ohederlig l. föraktlig värksamhet (tiggeri l. snyltande på andra o. d.); jfr rofferska, sbst.1, o. rofferska, sbst.2 3. Tiggiare, Roffarkiäringar, Månglerskor, och annat gement Folck, måste ey kring i husen löpa; utan de förra få den allmosa hwar och en gifwer efter förmågo, och de senare hållas til at ropa ut sina wahror på Gatorne. UnderrPestilFahrsoot 11 (1710).
-näste, n. (tillf.) tillhåll för roffare; jfr näste, sbst.4 2 b. Fernow Värmel. 272 (1773).
-politik. politik som går ut på att hänsynslöst roffa åt sig fördelar. Spångberg StMän 1: 159 (1917).
-tid. (tillf.) tid som präglas av rofferi. Konkvistadorernas bistra roffartid. Cederschiöld Maghreb 124 (1918).
ROFFERI104, sbst.1, n. (förr äv. -erij(e)) till 1: förhållandet l. handlingen att på ett olagligt l. ohederligt l. mer l. mindre våldsamt l. girigt sätt tillägna l. tillskansa sig ngns ägodelar; roffande; plundring; förr äv.: stöld l. röveri l. bortrövande (av ngt). Berch Hush. 130 (1747). Plundringar och rofferier hör man nästan hvarje afton ha passerat på de högst illa upplysta gatorna (i Sthm). AnderssonBrevväxl. 2: 233 (1835). Under heroiska tiden ströfvade Phöniciernas fartyg vid Hellenernes kuster idkande ömsevis handel, ömsevis rofferi af menniskior och egendom. Palmblad Fornk. 2: 126 (1844). Man kan säga, att rofferiet och eröfringslusten varit de egentliga motiven till de flesta krigsutbrotten och fejderna. VFl. 1912, s. 4. Näsström FornDSv. 2: 49 (1948). särsk. (†) handlingen att locka en annans tjänstefolk att stjäla av sin arbetsgivare (o. köpa det stulna). Verelius 38 (1681). Besuärandes sig öfwer .. Brijta Nilssdotter, och .. Elin Nilsdotter, huilka skohlat drijfwit oloflig handel och rofferije med des Brygerska (dvs. köpt malt som hon undansnillat). VRP 1694, s. 101.
Ssgr: rofferi-begär. begär att roffa, plundringsbegär. Hellström Storm 429 (1935).
-försök. SAOL (1900).
-system. om mer l. mindre systematiskt bedrivet roffande l. plundrande. MosskT 1887, s. 36.
ROFFERSKA, sbst.1, f. (förr äv. -erscha, -orska) [jfr roffare, sbst.1] (numera bl. mera tillf.) till 1: kvinnlig roffare; förr äv. dels: kvinnlig tjuv, dels: kvinna som snyltar på andra, snyltgäst; jfr rofferska, sbst.2 3. Löntiwfwar och Rofforskor. L. Paulinus Gothus ThesCat. 137 (1631). (Det är icke tillbörligt för en änka) at hon inlåter sigh medh allahanda sällskap, eller vplåter en hoop rofferskor till sigh en wijdan port. JPGothus EHeldin B 4 a (1636). Charybdis war .. een behändig Rofferska, hwilken staal bort Herculis Aror etc. Spegel GW Ggg 2 b (1685). När tiufvar, elakt Pack och skälmar sig inställa, / När rofferskor gå fram, bör du (dvs. en hund) rätt ifrigt skälla. Kolmodin QvSp. 2: 287 (1750). Hon slingrar sig, hon blygs, den giriga rofferskan! Lundquist Gontscharow Obl. 409 (1887). Östergren (1936).
ROFFIG, adj. (tillf.) till 1; om person: som har benägenhet att roffa åt sig, som roffar åt sig. Tror han månne att livet blott är en härva av intressen, en serie kap där den ”roffigaste” står sig bäst? IdrBl. 1935, nr 98, s. 6.

 

Spalt R 2366 band 22, 1959

Webbansvarig