Publicerad 1959   Lämna synpunkter
RUFFA ruf3a2, v.4 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se d. o.); jfr RUFF, sbst.5
Etymologi
[av eng. rough, behandla illa (till rough, skrovlig, hårdhänt, rå, våldsam; se RUFF, sbst.5), l. avledn. av RUFF, sbst.5]
sport. om deltagare i idrottstävling: uppträda rått (o. regelvidrigt); spela ojust; äv. refl., i uttr. ruffa sig till ngt, gm rått (o. regelvidrigt) uppträdande (l. ojust spel) tillskansa sig ngt; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om enskild rå (o. regelvidrig) handling. Jonason Fotb. 102 (1917). Förr i världen reagerade folk, när det ruffades på bandyplanen. UNT 1931, nr 10744, s. 7. Portsmouth fightade och ruffade sig till oavgjort. IdrBl. 1935, nr 2, s. 9. Vilda ruffningar. IllSvOrdb. (1955).
Särsk. förb. (sport.): RUFFA BORT10 4. gm ruff avhända motspelare (ngt). En .. god kvitteringschans .. ruffades bort av Götaförsvaret. IdrBl. 1924, nr 26, s. 4. —
RUFFA OMKULL10 04. gm ruff komma (ngn) att falla omkull. IdrBl. 1924, nr 9, s. 6.
Ssgr, se ruff, sbst.5 ssgr.

 

Spalt R 2756 band 22, 1959

Webbansvarig