Publicerad 1959   Lämna synpunkter
RUCKLIG ruk3lig2, adj.2 -are; adv. -T.
Etymologi
(ngt vard.) som rucklar l. som brukar ruckla l. är begiven på att ruckla; som präglas av ruckel l. rucklande; supig. Rucklig slarfaktighet. Lundgren Res. 124 (1846). Sundén (1888). Harlock (1944).
Avledn.: RUCKLIGHET, sbst.2, r. l. f. (ngt vard.) (Skådespelaren) spelade med vederbörlig rucklighet den traditionelle aristokratslusken. DN(A) 1931, nr 276, s. 26.

 

Spalt R 2744 band 22, 1959

Webbansvarig