Publicerad 1959   Lämna synpunkter
RUCKLA ruk3la2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.); jfr RUCKEL, sbst.2
Ordformer
(ruckl- 1771 osv. rukl- 17691814)
Etymologi
[etymologiskt identiskt med RUCKLA, v.2; jfr sv. dial. (Finl.) ruckla, vackla, vara lös, vara sjuk m. m.]
(ngt vard.) festa, rumla, supa; leva i sus o. dus, föra ett utsvävande liv. I Gröningen, där jag i tvänne dagar ruklade med de skälmske Studenterne. Wallenberg (SVS) 1: 97 (1769). Hvad jag förnämligast önskar af en medarbetare är .. att han är ordentlig i sitt uppförande och icke rucklar. UrKorrCronholm 64 (1863). Och pojkarne spela och skäras med knif / och ruckla hvareviga dag. Fröding Guit. 53 (1891). De manliga lärarna kunde ruckla lite, älska lite, och kunde ändå stå där i katedern som om ingenting hänt. Lo-Johansson Gen. 71 (1947). — jfr FÖR-, GENOM-RUCKLAD. — särsk. i p. pr. med adjektivisk bet.: utsvävande, rucklig (se RUCKLIG, adj.2). Rucklande vanor. Wirsén Krit. 104 (1890, 1901).
Särsk. förb.: RUCKLA BORT10 4. (ngt vard.) gm rucklande förslösa l. förstöra (ngt); förspilla (tid) med rucklande. Nordforss (1805). (Jag har) sofvit bort dagen, och rucklat bort natten. Knorring Cous. 3: 29 (1834). Det talades om .. att doktorn dödsdömt honom, att det var därför han rucklat bort allt sitt. Martinson OsynlÄlsk. 52 (1943).
RUCKLA UPP10 4. (ngt vard.) gm rucklande förslösa (ngt). De hade rucklat upp sina pengar vart efter de förtjänat dem. Hedenvind-Eriksson Hjul. 183 (1928).
Avledn.: RUCKLARE, m.(||ig.). (ngt vard.) person som rucklar l. brukar ruckla, ”rumlare”; utsvävande person, vivör; drinkare, ”suput”. Holmberg 2: 687 (1795). En rucklare utan annat mål, än att förstöra lätt bekomna penningar. Wingård Minn. 7: 31 (1847). En storgodsägare på fallrepet, rucklare och spelare. Martinson OsynlÄlsk. 51 (1943).
Ssgr (ngt vard.): rucklar(e)-broder. supbroder. Östergren (1936).
-liv. jfr liv I 3. Lamm i 3SAH LIII. 2: 75 (1942).
RUCKLIG, adj.2, se d. o.

 

Spalt R 2743 band 22, 1959

Webbansvarig