Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖR- ssgr (forts.): (II A):
FÖR-RINGRA, v. -ade; -ing (RA 1: 571 (1548), GR 21: 26 (1550)). (-ringera GR 15: 50 (1543), Därs. 21: 50 (1550)) [av t. verringern. Jfr FÖR-RINGA] (†) minska, förminska; förringa; försämra. Skall tu wette, att oss jngelunde .. står tilgörendis, att förhögie gyllenen, och j så motte förringere wårtt egitt mynt. GR 15: 50 (1543); jfr FÖR-RINGA 1 a. Tesligeste motthe thu och förringra noget aff thet annet embetzfolk. Därs. 16: 98 (1544). Att .. Kong:e M:ttz höghett, nampnn och digniteet .. kunde bliffwe förringrett och beskädighett. HH XIII. 1: 126 (1564); jfr FÖRRINGA 2 slutet. Stiernman Com. 1: 183 (1563).
(II 1 b γ) -RINNA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ing (i ssgn BLOD-FÖRRINNING). [efter t. verrinnen]
1) (numera i sht i högre stil) rinna bort, gm bortrinnande försvinna; avrinna; utrinna; särsk. om blod, i denna anv. i sht förr äv. i uttr. blodet förrinner ngn o. d., ngn förblöder; ngn gg med subjektväxling, om det varur ngt rinner, särsk. om sår: blöda (äv. bildl.). Mitt vnge Blodh migh nu förrinner. Messenius Sign. 24 (1612). De voro illa sårade, och af den förrundna bloden afmattade. Chenon Heywood 1: 40 (1772). Floden är förrunnen / och Jorden grön igen. Tegnér (WB) 3: 37 (1817). Vårt timglas är förrunnet. BEMalmström 6: 282 (c. 1850). Den, som har burit henne (dvs. salighetens krona) / Men ej bär henne mer, / låter sitt sår förrinna. Heidenstam i OoB 1894, s. 102. Hallström Skogsl. 114 (1904). särsk.
a) (†) om person, i uttr. förrinna i tårar, försmälta i tårar. Kan den väl tröstord finna, / Som, råd- och tröstlös sielf, i tårar vil förrinna? Kolmodin QvSp. 2: 43 (1750). (Cavallin o.) Lysander 359 (1877).
b) i bild (jfr 2). Förrinna i sanden, rinna ut i sanden, bli till intet, gå spårlöst förbi. I dödsens haf förrinner lustans ström. Kolmodin Dufv. 62 (1734). (Den politiska aktionen hade) hvad Sverige vidkommer förrunnit i sanden. SvH 3: 217 (1903). Den nya guld- och silfverfloden .. förrann .. lika hastigt som den kommit. Vising Span. 10 (1911).
2) (i sht i vitter stil) bildl.: (hastigt) förgå, försvinna, förlora sig; särsk. om tid o. d.: (hastigt) gå förbi, förflyta, förlida. Så förrinner dag efter dag, vecka efter vecka. Castrén Res. 2: 186 (1846). Förrunna tidsåldrar. Fries BotUtfl. 2: 19 (1847, 1852). Jag har bröder, hvilkas lif förrinner i kamp mot nöden. Beskow Pred. 184 (1901). Kraften förrinner, och lyckan förgår. Hallström Sagodr. 73 (1910). (†) När Drottningen såg honom, var all vrede hänne förrunnen. Björner Sorle 57 (1737).
(I 2) -RITNING3~20. tekn. ritning som göres å ett arbetsstycke ss. förberedelse för bearbetningen. Zidbäck (1890). MeddTeknSk. 1895, s. 24.
(I 2) -RITSNING3~20. tekn. jfr -RITNING. 2UB 6: 72 (1904).
-RODER, se FÖR, adv.2 ssgr.
(I 2) -ROMANTIK 3~002. litt.-hist. o. konsth. om sammanfattningen av de litterära o. estetiska strömningar som under upplysningstidevarvet förberedde nyromantikens genombrott. Sylwan SvLit. 180 (1903). Engelsk förromantik. Lamm UpplRom. 1: 37 (1918).
(I 2 d) -ROMANTISK3~020. litt.-hist. o. konsth. som föregår (o. förbereder) nyromantiken; som tillhör l. gäller osv. förromantiken. Den förromantiska, från Bürgers Lenore utgående konstballaden. Fredlund Dahlgren 53 (1903). Lamm Oxenst. 334 (1911).
(I 2 d) -ROMERSK3~20. särsk. arkeol. som föregår det romerska kulturinflytandet i ett land; särsk. i uttr. (den) förromersk(a) järnåldern, i Norden räknad från bronsålderns slut till vår tideräknings början. Alla förromerska monumenter kallas .. (i England) Celtiska. Nilsson Ur. 1: 102 (1866). Under sista delen av den förromerska järnåldern (i Sverge). OAlmgren hos Flodström SvFolk 33 (1918).
(II B) -ROSA. [fsv. forrosa sik] (†) refl.: rosa sig själv, berömma sig, yvas. Schroderus Comenius 840 (1639).
(II 1 a γ, b α) -ROSTA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ning. [jfr d. forruste, t. verrosten] intr., i sht förr äv. i pass. med intr. bet.: (alldeles) täckas av rost, förstöras av rost, rosta sönder; ofta i p. pf. ss. adj.
1) i eg. bem.; förr äv. i utvidgad anv. om beläggning l. sönderfrätning o. d. av annat slag än rost. Idhart gull och sylffuer är förrostat. Jak. 5: 3 (NT 1526). Thet Swärd som brukas ej förrostas uti Skjdan. Spegel GV 279 (1685). Sedan kanonerna (efter kriget) förrostat. Blanche Krön. 36 (1844). 2NF 34: Suppl. 292 (1922: förrostning).
2) (i högre stil, numera mindre br.) mer l. mindre bildl.; ofta: fördärva (ngt) l. göra (ngt) kraftlöst l. odugligt o. d. gm att låta (det) ligga obrukat. (Det finns) ingen kongelig spijra; som icke kan förrostas. Isogæus Segersk. 1305 (c. 1700). Med din sköld förrostades jemväl / ditt fria sinne. Tegnér (WB) 5: 59 (1825). Det är bättre, den grytan (dvs. vår egyptiska köttgryta) rämnar itu, / än att levande hjärtat förrostar. Heidenstam NDikt. 16 (1915). särsk. (†) i p. pf.: förlegad, föråldrad, obruklig. Denne bönen .. är så gammal .. at han är aldeles förrostad. Lagerström Bunyan 2: 48 (1727). Cavallin (1875).
(I 2) -ROSTNING3~20, sbst.1 metall. förberedande rostning, första rostning (av malm). JernkA 1851, s. 187. TT 1892, s. 276.
-ROSTNING, sbst.2, se under FÖR-ROSTA.
(II B) -ROTA. (-rotta) (†) refl.: sammanrota sig. GR 27: 282 (1557).
(II B) -ROTERA. (†) refl.: sammanrota sig. Schmedeman Just. 38 (1560).
-ROTNA, -ROTNELSE, se FÖRRUTTNA, FÖRRUTTNELSE.
-ROTTA, se FÖR-ROTA.
-ROTTNA, -ROTTNELSE, se FÖRRUTTNA, FÖRRUTTNELSE.
(II 1 b α) -RUCKLAD040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), p. adj. (vard.) fördärvad gm ett utsvävande levnadssätt; jfr FÖR-RUMLA 2. Hedenstierna Komm. 174 (1891). Urspårade, förrucklade studenter. Schück AllmLittH 3: 583 (1921).
-RUM, sbst.1, se FÖR, adv.2 ssgr.
(I 1 c α) -RUM3~2, sbst.2 [jfr d. forværelse, t. vorzimmer] yttre rum, beläget framför ett annat l. andra (o. ofta tjänande ss. genomgångsrum till detta l. dessa l. ss. väntrum o. d.); i fråga om högt uppsatta personers våningar: antichambre; i fråga om enklare bostäder ofta övergående i bet.: hall, tambur l. förstuga. Eneman Resa 2: 140 (1712). Kapellets förrum. Rydberg Sägn. 62 (1874). Hällkistan har ofta ett för-rum. NF 7: 266 (1883). Torsdagsmorgonen på slaget sju stod tullnären med sin skyddsling i presidentens förrum. Topelius Planet. 1: 111 (1889). Förrummet (tambur, kapprum) är det rum, som utgör den förmedlande länken mellan lägenheten och husets trappa resp. gatan. Boklund Bost. 42 (1907).
(II 1 a γ, b α) -RUMLA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313).
1) (†) tr.: fördärva ngn gm för mycket festande. (Jag) fruktar .., att man .. (i Uppsala) en tid bortåt förrumlar mig. Atterbom Minn. 643 (1819).
2) (vard.) i p. pf. ss. adj.: förstörd gm rummel; försupen; jfr FÖR-RUCKLAD. Sturzen-Becker 3: 22 (1861). Den förlorade, troligen förrumlade sonen. Strindberg TrOtr. 1: 250 (1890).
-RUSTTJÄNSTA, v. -ade. (med avs. på stavningsformerna jfr RUSTTJÄNST) (†) göra rusttjänst för (förlänat gods). PrivRA 1617—26, s. C 4 b. Godset måste efter Lag och privilegier för rustienstas. RARP 4: 250 (1626). FörordnSkog. 1734, s. C 4 a.
-RUTTEN, p. adj. [fsv. forrutin; jfr FÖR- II 1 b α o. IV samt FÖR-RUTTNA] (†) rutten, förruttnad; uppruttnad, bortruttnad; om blod o. d.: förskämd. En part aff skippenn (äro) somblige gamble somblige forrotne. GR 10: 328 (1535). Förrotet blodh. LPetri SalWijsh. 11: 7 (1561). Förrutna och illa stinkande saker. Palmcron SundhSp. A 4 b (1642). Rääf Ydre 4: 375 (i handl. fr. 1687).
Avledn.: förruttenhet, f. (†) förruttnelse. (Salt) förwarar ifrån Förruttenheet. Palmcron SundhSp. 73 (1642). Bromelius Lup. 60 (1687).

 

Spalt F 3085 band 9, 1927

Webbansvarig