| Publicerad 1956 | Lämna synpunkter |
REFORMATOR re1forma3tor2 l. ref1-, äv. 1040, m.||ig.; best. -n ((†) -en Fries BotUtfl. 1: 165 (1843)); pl. -er -atω4rer l. 01040.
1) (numera ofta uppfattat ss. utvidgad l. bildl. anv. av 2) person som arbetar för l. som inför l. genomför en (viss) reform l. (vissa) reformer; nydanare, omdanare. Största olyckan är, at hvar Informator i språket, vil tillika blifva en Reformator. Sahlstedt Veckobl. 1767, nr 2, s. 7. Linné, naturkunnighetens store reformator. Odhner G3 1: 581 (1885). Danmark ägde i Nyrop en konstens reformator. Östberg ArkAnt. 137 (1928). — jfr SAMHÄLLS-, SOCIAL-REFORMATOR.
2) [specialanv. av 1] om var o. en av ledarna av den kyrkliga reformationen under 1500-talet. De svenska reformatorerna. Luther var Tysklands reformator. Swedberg Lefv. 302 (i handl. fr. 1714). Reformatorerna, i synnerhet Olavus Petri, började utge en mängd skrifter, afsedda för den stora allmänheten. Schück o. Lundahl Lb. 1: 11 (1901). KyrkohÅ 1942, s. 275. — jfr KYRKO-REFORMATOR.
Spalt R 698 band 21, 1956