Publicerad 1956   Lämna synpunkter
RAGATUVA ra3ga~tɯ2va, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. ragatuve, ragatuv; av RAGA, v.1, o. TUVA, sbst.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i myr l. kärr o. d. befintlig (av gyttja o. d. omgiven) tuva (vars undre del bildar en nedåt avsmalnande hals o.) som gungar l. vacklar vid beröring; jfr RAGA, v.1 2. NorrlS 1—6: 50 (c. 1770; från Stöde socken i Medelpad).

 

Spalt R 112 band 21, 1956

Webbansvarig