Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÅSK pos4k, sbst.1, r. l. m. l. f. (Schroderus Comenius 779 (1639) osv.) ((†) n. BoupptSthm 1672, s. 68 b, Bil.); best. -en; pl. -ar (SAOL (1923) osv.; jfr anm. nedan) l. (föga br.) -er (LoW (1911), Harlock (1944)); l. (utom i vissa prep.-uttr. (se anm. nedan) numera nästan bl., starkt ålderdomligt l. i vissa trakter bygdemålsfärgat, i uttr. hålla l. fira påska, se 1 slutet, 2 b) PÅSKA pos3ka2, sbst.2, r. l. f. (l. m.) (G1R 8: 363 (1532) osv.) ((†) n. Krook Alm. 1712, s. 29 (i bet. 3), Aurén Tidr. 46 (1800; i bet. 1)); best. (†) -an (HH XI. 1: 45 (1533), Höpken 1: 231 (1745)). Anm. Ordet uppträder i ä. nysv. äv. (liksom i allm. i fsv. o. ännu i vissa sv. dial.) ss. pl. i bet. 1 o. 2, liktydigt med nutida sg. Utom i formen påska (som äv. kan uppfattas ss. sg. f.) är dylik pl. bl. anträffad i best. påskana, t. ex. Joh. 11: 55 (NT 1526), Broman Glys. 1: 370 (1718). Från äldre böjningsformer (gen. o. ack.) av dylik pl. utgår sannol. äv. den i vissa prep.-uttr. (samt i den under 2 d behandlade användningen) förekommande formen påska (förr äv. påske); av dylika prep.-uttr. brukas numera nästan bl. (med ålderdomlig l. skämts. prägel) uttr. till, stundom äv. mot påska. SthmSkotteb. 3: 195 (1521: til poske). G1R 1: 195 (1524: epter paascha). OPetri Kr. 230 (c. 1540: för Påsca). SvD 1908, nr 99, s. 6 (: till påska). GbgMP 1950, nr 22, s. 6 (: mot påska). Beträffande formen påskas (påskes) se nedan o. under 2 e.
1) (sannol. på en förmosaisk herdefest återgående) religiös högtid som israeliterna enl. 2Mos. 12 firade den natt då Gud dödade allt förstfött i Egypten, men gick skonande förbi israeliternas hus (varefter israeliterna fingo utvandra ur landet); religiös högtid som judarna (o. samariterna) fira om våren till minne av denna i 2Mos. 12 omtalade tilldragelse; dels om dylik högtid firad (den fjortonde dagen i månaden abib l. nisan, dvs. ungefär motsv. april) omedelbart före det osyrade brödets högtid (vars firande enl. 3Mos. 23: 6 skulle begynna den femtonde dagen i samma månad), dels (o. i fråga om nutida förh. vanl.) med inbegrepp av båda dessa högtider; stundom äv. om enbart den senare högtiden; äv. bildl. Vid (äv. om) påsken, i sht förr äv. om påsk; förr äv. [jfr 2 d] annan dag påsk, om dagen efter den i 2Mos. 12 omtalade nattliga påskhögtiden. Twå dagha ther effter instundadhe påscha och the sötabrödz daghar. Mark. 14: 1 (NT 1526). Thå tillstundadhe höghtidhen, som kalladhes sötbrödz daghen then och påscha kallas. Luk. 22: 1 (Därs.). J (dvs. judarna) haffuen sidhwenio at iach (dvs. Pilatus) skall giffwa idher en lösz om påschana. Joh. 18: 39 (Därs.; Bib. 1541: om Påscha; Bib. 1917: vid påsken). (Israeliterna) drogho vth jfrå Raemses på femtonde daghen j them första månadhenom, på annan dagh Påsca. 4Mos. 33: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: Dagen efter påskhögtiden). Bælter JesuH 6: 4 (1760; bildl.). Dalgången (utanför Jerusalem) blef full af folk — och det led mot påska. Heidenstam Vallf. 62 (1888). SvUppslB 22: 278 (1935). jfr: Den andra påsken. Whiting SamPåskf. 44 (1917; om högtid som enl. föreskriften i 4Mos. 9: 10, 11 hålles en månad efter den judiska påsken av sådana som varit förhindrade att deltaga i denna). — särsk. i uttr. fira (i sht förr äv. begå l. hålla) påsk, äv. (starkt ålderdomligt) påska, förr äv. påskana; stundom äv. oeg. l. bildl., särsk. i fråga om sammankomst l. högtid i den kristna församlingen; jfr 2 b. När tigh will iach (dvs. Jesus) holla påschana medh mina läryungar. Mat. 26: 18 (NT 1526; Bib. 1541: Påscha). Wij haffue och it påscalamb som är Christus offradher före oss, för then skul låter oss holla wåra påsca .. vthi reenheet och sanning. 1Kor. 5: 8 (NT 1526; Luther: Ostern halten; Bib. 1917: hålla högtid). Brenner Pijn. 59 (1727: begå). Påska blef (hos judarna) hållet på 14:de dagen i Kyrko-årets första Månad Nisan. Aurén Tidr. 46 (1800). Bib. 1917, Ordförkl. s. 434.
2) om kristen högtid som firas till åminnelse av Jesu uppståndelse (i den äldsta kristna kyrkan äv. firad till åminnelse av Jesu död, som ägde rum under den judiska påsken; se 1) o. vars förnämsta högtidsdag sedan kyrkomötet i Nicæa år 325 är fastställd att firas första söndagen efter första fullmåne efter vårdagjämningsdagen (l., om fullmåne infaller på vårdagjämningsdagen, första söndagen efter denna dag); påskhögtid(en); dels om de (helg)dagar (i Sverige numera två, påskdagen o. annandag påsk) tillsammantagna som utgöra denna högtid (stundom särsk. om påskdagen), dels allmännare, med inbegrepp av de närmaste dagarna före (o. efter) dessa dagar, stundom: påsktid(en); äv. närmande sig l. övergående i bet.: påskledighet l. påskferier o. d.; äv. bildl. När kommer påsken i år? Påsk(en) infaller tidigt, sent i år. Åtta da(ga)r före, efter påsk(en). Glad påsk! Han stannade där över påsk(en). Har du varit hemma i påsk l. under påsk(en) l. denna påsk? Han reste alltid hem om påsken (i sht förr äv. om påsk) l. om påskarna. Kommer du hem till påsk l. i påsk? Nästa påsk. Påsken hade gått, och skolan började åter. SthmSkotteb. 3: 195 (1521). Man plägar almenneliga gå til gudz bordh om påschana. OPetri 2: 11 (1528). Pinstdagh (är) widh pasz twå månar effter Påsken. Schroderus Comenius 779 (1639). Påscha, som .. skal fijras i tree dagar. KOF II. 2: 125 (c. 1655); jfr b. Årligen om Michaelis och Påska. PH 2: 1084 (1734). Nu är det Jul igen, och nu är det Jul igen, och Julen varar väl till Påska. Nu är det jul igen 1: 2 (1865). Du har .. lofvat mig något. — Hvad då? .. Jo, en puss i Påsk. SöndN 1871, s. 59; jfr PÅSK-KYSS, -KYSSANDE, -PUSS. Wirsén Sång. 141 (1884; bildl.). Vid påsken kom han på besök. Hedberg Häx. 313 (1950). — jfr KORSFÄSTELSES-PÅSK. — särsk.
a) i ordspråk l. ordspråksliknande talesätt. Thet är gott ware präst om påska. Barn om fasta, bonde om Iwll, fööll om hööst. SvOrds. C 4 a (1604; med anspelning på påskoffret). Grön Juul, gör hwit Påska. Freund Alm. 1659, s. 9; jfr JUL, sbst.2 a. Hwij juul, i påsk fåå wij Ägg. Törning 78 (1677); jfr HUJ, interj. I 2 a. Den fattiges Jul räcker icke til Påsken. Rhodin Ordspr. 26 (1807). Den har en kort fastlag, som skall betala sin skuld till påsk. Wensell Ordspr. 14 (1863).
b) i uttr. fira (i sht förr äv. hålla) påsk(en), äv. (starkt ålderdomligt l. i vissa trakter bygdemålsfärgat) fira l. hålla påska, förr äv. påskana, högtidlighålla påsk(en), särsk. (i religiöst spr.) gm att bevista då anordnad(e) gudstjänst(er) o. gm att gå till nattvarden; ofta med förbleknad innebörd, särsk. övergående i bet.: tillbringa påsk(en) (ngnstädes o. delta i de traditionella bruk som höra påsken till). (Biskoparna) j Asien sade at S. Johannes euangelista hade hallet paschana på then tijd the them hölle. OPetri 1: 200 (1527). Påsk .. (kommer) til at hållas d. 6 Apr. Krook Alm. 1702, s. 33. Påskan tillika med alla deraf följande rörlige fester kommer at firas efter Concilii Nicaeni beslut. Höpken 1: 231 (1745). Allesamman hafva synbar brådska / att komma dit (dvs. till den grekisk-katolska kyrkan på påsknatten), ty det skall firas påska. Jensen FjStig 42 (1893). Påsk(arna), påsken brukade vi fira hos (osv.). Östergren (1935). Hålla, fira påska. Dens.; möjl. till 1 slutet. jfr (tillf.): Döden .. kniper oss lekfullt i magen då vi har druckit jul eller ätit påsk för livligt. DN(B) 1954, nr 333, s. 4; jfr JUL, sbst.2 g.
c) (†) i förb. med prep. om i uttr. som ange den närmast följande påsken; äv. i uttr. åt påska, till påsk. Är lille Suen P[er]s-s[onn] och Boo lyftisme[n] för p[eningerne] till at vtgiffua om påskann. VadstÄTb. 58 (1582). 20 m[ar]k skall hann .. bettala om påska nest kommendis. TbLödöse 172 (1590). Hall KultInt. 16 (i handl. fr. 1630: ååt påska).
d) [jfr fsv. tiil annan dagh paasca, a þriþia dagh paska, fiærþe dagh paskæ] i uttr. som ange viss dag under påsktiden ss. den l. den i ordningen från o. med påskdagen, ss. tredje l. fjärde o. d. dag (l. tredjedag l. fjärdedag o. d.) påsk, förr äv. påska; utom om ä. förh. numera nästan bl. i uttr. annandag påsk (förr äv. annan dag påsk) l. (numera bl. i Finl.) andra dag påsk (i Finl. stundom äv. påsk andra dagen), stundom äv. tredjedag (l. fjärdedag) påsk. Siette dag Pasca. G1R 1: 45 (1523). Annan dagh påscha. OPetri 3: 177 (1530). Femte dag Påsk. 2RARP I. 2: 112 (1720). De fyra helgdagarna (i påsken) qvarstodo .. ända till d. 4 Nov. 1772, då ett k. bref påbjöd afskaffandet af tredje- och fjerdedag påsk. NF 13: 502 (1889). Annand(ag) Påsk. Alm. 1952, s. 7. jfr (†): Natten emellan första och andra dag påsk. NoraskogArk. 4: 238 (i handl. fr. 1724).
e) i uttr. i (i sht förr äv. uti) påskas, i Finl. äv. i sista l. förra påskas, förr äv. i påskas som var, sistlidna påsk; stundom äv. i fjol påskas (förr äv. sedan fjol om påska), under l. vid påsken (resp. sedan påsken) i fjol. Nu ij påskes som war. UrkFinlÖ I. 3: 133 (1594). ÄARäfst 6 (1596: sedhan fiord om Påscha). Därs. 113 (: Vthi påsches). Syster mins väl stora Stina, / Som jag i Påskas lätte gå (dvs. gav avsked ur tjänsten). Lenngren (SVS) 1: 9 (1775). Det fördrag, som Ciano i fjol påskas undertecknade. SvD(A) 1938, nr 112, s. 4.
f) (†) i uttr. far som jul och påska for!, använt ss. uttryck för önskan att det skall gå illa för ngn som tar avsked (så att han aldrig kommer tillbaka). (Häxan Holfredh:) Farer nu well, min k. Broor! / Bonav(entura). Far, som Iull och påscha foor! Asteropherus 40 (1609). Rondeletius 40 (1614).
g) oeg., om den dag då Jesus uppstod från de döda; äv. allmännare, med inbegrepp av dagarna närmast före (o. efter) denna dag (jfr 1). Wirsén Sång. 141 (1884). Omslaget i den första påsken .. då smärtornas vandring till Jerusalem och korsets lidande byttes i uppståndelsetidens segervisshet. Lizell VKyrkoår 19 (1929).
Anm. till 1 o. 2. Formen påska anges av vissa äldre lexikografer ss. bruklig endast i bibliskt språk, varigm denna form blir förbehållen bet. 1. Sahlstedt (1773). Dalin (1855). Stundom användes hos äldre lexikografer formen påska för angivande av bet. 1, medan formen påsk användes för angivande av bet. 2. Serenius Q 2 b, Rr 1 a (1734). Dalin FrSvLex. 2: 224 (1843).
3) (påska) [jfr motsv. anv. i senlat. o. gr.; efter motsv. anv. av hebr. pesach] (†) påskalamm; äv. bildl., = PÅSKA-LAMM 2. Så blef uti Påskahögtiden wårt Påska Christus för osz uppoffrat på Korsens trä. Krook Alm. 1712, s. 29. Hof Förkl. 141 (1765).
4) (påska) [med anslutning till den i 2Mos. 12: 11—13 givna förklaringen av det hebr. pesach, påsk, ss. sammanhörande med pāsach, han har gått förbi l. skonat] (†) om Jesu död o. uppståndelse (”gång till Fadern”), betraktade ss. medel till människornas frälsning. (Passah) Heter en gong, ther före at Herren gick om nattena genom Egypten, och slogh alla förstfödhingar j hiäl, Men thet betydher Christi dödh och vpstondilse, med huilko han gången är aff thenna werldenne, och haffuer .. vthfördt oss aff then retta Egypten til fadhren, Thet är wår Passah eller Påsca. Gl2Mos. 12: 43 (Bib. 1541; Luther: Ostern). PErici Musæus 5: 4 b (1582).
Anm. I bet. 1 användes i äldre bibelöversättningar (i anslutning till Luthers tyska bibelöversättning) o. fortfarande i utpräglat fackspr. formen passah (äv. skrivet passa, pasah) [möjl. utgående från hebr. pāsach, framför paus använd form av pesach], stundom (i fackspr.) äv. den från hebr. lånade formen pesach, ngn gg äv. den från gr. l. lat. lånade formen pascha. I ä. tid användes (liksom i t.) formen passah äv. i bet. 2—4. 2Mos. 12: 11 (Bib. 1541; Luther: Passah; i bet. 1). Tagher fåår, huar och en för sitt hwszfolk, och slachter Herranom Passah. Därs. 21 (Luther: Passah; i bet. 3). Gl2Mos. 12: 43 (Därs.; Luther: Passah; i bet. 4). Intet Passah war så hållet såsom thetta. 2Kon. 23: 22 (Därs.; Luther: keine Passah; i bet. 1). Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 252 (1834; i bet. 2, om förh. under senantiken o. den äldre medeltiden). Ekbohrn (1904; i bet. 1). Formerna passah o. pesach ingå äv. ss. förled i ssgr (hörande till bet. 1), t. ex. 2Mos. 12: 27 (Bib. 1541: Passah offer; Luther: Passah opffer; om påskoffer (i bet. 1)). 4Mos. 9: 12 (Därs.: Passah sett; Luther: weise des Passah; om det sätt att fira påsk som föreskrives av de mosaiska stadgarna). 2Krön. 30: 18 (Därs.: Passahlambet; om påskalamm (i bet. 1)). Wikner Pred. 541 (1884: passamåltiden). 2NF 22: 706 (1915: passafirandet). SvUppslB 22: 278 (1935: pesach- (passah-)festen; om påskfest (i bet. 1)). jfr (bildl.): Då (Jesus) .. med sina lärjungar skall dricka passafestens, uppståndelsefestens, vin nytt i sin faders rike. Wikner Pred. 542 (1884); jfr PÅSK-FEST 2.
1) till 1: om var särskild av de båda första kvällarna under den judiska påskhögtiden, sederafton; särsk. om den första av dessa kvällar. NF 13: 501 (1889). Gordon JudHögt. 25 (1910; om den första aftonen).
2) till 2: dagen före påskdagen (i bet. 3), stundom särsk. om kvällen denna dag. Han brukade besöka oss påskafton(en) l. på (i sht förr äv. om) påskafton(en). SthmSkotteb. 3: 212 (1523). Påsk-afton skal man göra kors öfver fähusdörren för Trollkäringar. Fernow Värmel. 259 (1773). Hellerström Liturg. 69 (1932). särsk. (i vissa trakter) i uttr. lilla påskafton, om (kvällen på) torsdagen före skärtorsdagen. Upsala(A) 1923, nr 66, s. 2.
Ssgr (till -afton 2): påskafton- l. (vanl.) påskaftons-kväll. (-afton- 1929. -aftons- 1933 osv.) Lizell VKyrkoår 22 (1929).
-ANDAKT~02 l. ~20. (numera bl. mera tillf.) jfr andakt 4; förr särsk. med tanke på nattvardsgång (jfr andakt 4 b). (Sv.) Begå sin påskandakt, (fr.) faire ses pâques. Weste (1807). Björkman (1889). —
-BERÄKNING. beräkning (se d. o. 1) av datum för påskens infallande. Nilsson FestdVard. 208 (1925). —
-BLOMMA, r. l. f. (mera tillf.) blomma (se blomma, sbst. 2) som (användes l.) traditionellt brukar användas ss. prydnad (i hemmen o. d.) vid påsken; äv.: blomma som står i blom vid påsken; jfr -lilja 1. SD 1905, nr 110, s. 3. Posse Fång. 148 (1931). —
-BLOMSTER. (påska- 1906—1953) (tillf., i vitter stil) = -blomma; äv. bildl. Karlfeldt FlPom. 24 (1906). Laxness SalkaValka 195 (1953; bildl.). —
-BO, n. (mera tillf.) till påsk(en) framställd konditorivara bestående av värprede av choklad l. marsipan o. d. med ägg (o. höna) av socker l. marsipan o. d. Hallström Erot. 10 (1908). —
(1, 2) -BOK; pl. -böcker. särsk. (förr) till 2: bok som av prästerskapet i stad kringsändes till församlingsborna o. vari givare av påskpänningar antecknade sina namn o. bidrag. CFDahlgren 2: 102 (1839). Jag ger i påskboken sexton skillingar banko till presten. Kullberg SBer. 3: 136 (1848). NF 13: 505 (1889; om ä. förh.). —
-BOKSTAV ~02 l. ~20. (i fackspr.) bokstav som i (äldre) påsktabell anger på vilken dag i ordningen (räknat från den 21 mars) påskdagen infaller under olika år. KyrkohÅ 1912, s. 84 (om medeltida förh.). —
(1, 2) -BORD. till måltid under påsken (festligt) dukat bord; särsk. till 2. Ett dekoreradt påskbord. RådgHusHem 22: 54 (1906). —
-BREV. särsk. om brev med ritade l. målade bilder (föreställande påskkäringar, påskgubbar, troll o. d.) o. skrivna skämtverser, som barn o. ungdom i vissa trakter bruka sända l. kasta in till varandra vid påsken (på påskaftonen). Topelius Dagb. 3: 363 (1838; bet. oviss). ”Påskbrefven” .. skickade man hvarandra på påskaftonen, och det vanliga sättet var att hastigt och hemlighetsfullt inkasta dem genom dörrarne. Ödman VårD 1: 63 (1884, 1887). Påskbreven börjades vanligen så: Sopa, raka, smörjehorn / sänder jag till resedon (för färd till Blåkulla). Landsm. VIII. 3: 331 (c. 1900; fr. Närke). DN(B) 1952, nr 97, s. 8. —
-BRUD. (i sht förr; jfr anm. sp. 2893) till brud utklädd flicka som i vissa trakter går omkring vid påsken tillsammans med andra barn o. tigger ägg l. godsaker, som de sedan hålla kalas på. VästsvHembSt. 188 (1928; fr. norra Bohuslän). —
-BRÖD. [sv. dial. påskebröd (i bet. 2)]
1) till 1: osyrat bröd (som judarna äta vid påskhögtiden); dels ss. ämnesnamn, dels om kaka o. d. av dylikt bröd. Påskbrödens beredning. NF 19: 276 (1895). Judiskt Påskbröd (osyrat) har i dag inkommit. SvD(A) 1927, nr 99, s. 9 (i annons).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (jfr anm. sp. 2893) till 2: till påsken bakat l. för förtäring under påsken avsett bröd (se d. o. 2), vanl. av bättre beskaffenhet än det annars brukade o. ofta utformat på speciellt sätt; jfr -duva, -kaka. Påskbröd från Södermanland. Hagberg Påskhögt. 95 (1920). —
-BUDSKAP~02 l. ~20. (påsk- 1920 osv. påska- 1894) särsk.
1) (i högre stil) om budskap l. förkunnelse om Jesu uppståndelse; särsk. om dylikt budskap l. dylik förkunnelse som framföres på påskdagen l. påskdagsmorgonen. Hb. 1894, s. 6. Enckell VHjärt. 79 (1933).
2) [efter t. osterbotschaft] hist. om ett av kejsar Vilhelm II vid påsktiden (7 april) 1917 utfärdat manifest, vari tillkännagavs att förberedelser till en preussisk rösträttsreform omedelbart skulle göras. DN(A) 1917, nr 95, s. 12. 3NF 16: 110 (1932). —
-BÅL, n. (påsk- 1888 osv. påska- 1920) (jfr anm. sp. 2893) jfr -eld 1. Strindberg Skärk. 4 (1888). —
-CYKEL. [jfr t. osterzyklus, ä. t. ostercykel, eng. paschal cycle, fr. cycle pascal, mlat. cyclus paschalis (alla i bet. 1)]
1) astr. om cykel (se cykel, sbst.1 2) efter vars förlopp påsken åter i tur o. ordning infaller (l. beräknats skola infalla) på samma data som under föregående cykel; särsk. om dylik cykel bestående av 532 år (ofta kallad (den) stora påskcykeln). Aurén Tidr. 178 (1800). Brate NordTidräkn. 7 (1908).
2) (i fackspr.) om den (till avgränsningen icke fullt bestämda) del av kyrkoåret som innesluter påsken o. tiden närmast före o. efter denna helg; vanl. räknad ss. omfattande tiden mellan septuagesima (l. fastlagssöndagen) o. fjärde söndagen efter påsk. NF 9: 365 (1885). —
-DAG. (påsk- 1639 osv. påska- 1528—1774. påske- 1569—1864, 1947) [fsv. paska dagher (i bet. 3)] Linc. Fff 3 a (1640).
1) (numera bl. mera tillf.) till 1: dag under den judiska påsken; stundom särsk. om den fjortonde (förr äv. den femtonde) dagen i månaden abib l. nisan (ungefär motsv. april); äv. i pl. best., om den judiska påskhögtiden l. det osyrade brödets högtid. Wij segldom aff Philippis effter Paschadaghanar. Apg. 20: 6 (Bib. 1541). (Judarna) begåå förvthan Påsk- och Pinstdag, och så Löffhyddohögtijden. Schroderus Comenius 648 (1639). (Den femtonde dagen i månaden nisan) var .. (judarnas) store Påskdag. Hof Förkl. 141 (1765); jfr Därs. 142. Andra påskdagen på aftonen. Gordon JudHögt. 31 (1910).
2) till 2, om var o. en av de (i Sverige numera två) dagar varav den kristna påskhögtiden består; numera nästan bl. i pl. best., om dessa dagar, stundom äv. med inbegrepp av de närmaste dagarna före (o. efter); i sht förr äv. i uttr. första l. andra påskdagen, förr äv. tredje o. d. påskdag, om påskdagen (i bet. 3) resp. annandag l. tredjedag osv. påsk. 2. Påskad(ag). Herlicius Alm. 1642, s. 10. 3 Påskedagh. Freund Alm. 1667, s. 10. Fordom finge inga klockor ringas, nest för Påskedagarna. Rudbeck Atl. 2: 51 (1689). Första .. påskdagen. Auerbach (1913). En av .. påskdagarna. Östergren (1935).
3) till 2, om dag för firande av Jesu uppståndelse (i den äldsta kristna kyrkan äv. för firande av Jesu död); stundom äv. om den dag då Jesus enligt Bibelns berättelse uppstod från de döda, dvs. den tredje dagen efter hans död (jfr påsk 2 g); i fråga om nutida förh. om söndagen i den kristna påskhögtiden. Han brukar alltid besöka mig påskdagen l. på (äv. om) påskdagen, förr äv. om l. på påskdag. Han besökte mig senast (på) påskdagen, förr äv. (på) påskdag. En predican påå pascha dagh. OPetri 2: 4 (1528). Ceremonier, som hallas om .. påscha dagh. RA I. 1: 121 (1529). Påskedagh stodh .. (Jesus) op aff dödhe. 2Saml. 9: 157 (1569). (Ottesången) begynnes .. om Juhl- Påsk- och Pingesdagen, så bittijda, at then kan wara ändad wid pasz Klockan Otta om Morgonen. Kyrkol. 2: 4 (1686). Påskdagen firas till minne af Christi uppståndelse från de döda. Berlin Lsb. 415 (1852). NF 13: 501 (1889; om förh. i den äldsta kristna kyrkan). Fatab. 1906, s. 137.
Ssgr (i allm. till -dag 3): påskdags-afton. 1) (numera bl. tillf.) till -dag 1, om kvällen den fjortonde dagen i månaden abib l. nisan (ungefär motsv. april). Swedberg SabbRo 1379 (1687, 1712). 2) (numera bl. mera tillf.) till -dag 3, om påskdagens kväll. På påskdagsaftonen, i sht förr äv. om påskdagsafton. Om Påskadagz affton. ConsAcAboP 2: 160 (1659).
-morgon. påskdagens morgon; äv. bildl. Han kom hem (på, äv. om) påskdagsmorgonen, äv. påskdagsmorgon. ÅngermDomb. 1647, s. 136. På flera ställen samlas hexorna omkring socknens kyrka påskdagsmorgon innan solen upprinner. Wigström Folkd. 1: 143 (1880). (Påskäggen) åtos .. (i Solberga i Västergötl.) påskdagsmorgonen. 4GbgVSH V—VI. 4: 85 (1903). Ps. 1937, 572: 4 (bildl.).
-präst. (tillf.) om präst i full ornat vid gudstjänst på påskdagen. Hon (dvs. skogsrået) var grannlåtsklädd som en påskdagspräst. Fröding Guit. 27 (1891). —
-DRAMA.
1) litt.-hist. liturgiskt drama l. bibeldrama som uppfördes vid påsken; jfr -spel. Schück SvLitH 593 (1890).
2) (mera tillf.) (uppseendeväckande o. skakande) tragisk händelse o. d. vid påsken; jfr dram, sbst.2 3. DN(B) 1953, nr 93, s. 1 (om olyckshändelse). —
-DRICKA, n. (förr) svagdricka bryggt för att drickas under påsken; jfr -brännvin. Hülphers Norrl. 1: 99 (1771). —
-DUVA, f. l. r. (jfr anm. sp. 2893) till påsk bakat bröd i form av en fågel med näbb av mandel o. ögon av korinter o. med fyllning av torkad frukt o. d.; äv. i utvidgad anv., om enklare, till påsk bakat bröd av limpdeg. Hagberg Påskhögt. 107 (1920). —
-DYNA, r. l. f. (i vissa trakter) i påskbrev inlagd liten dyna av tyg varpå påskredskap (kvast o. raka) i miniatyr anbragts; i fråga om moderna förh. bl. om (rund) kaka av karamellmassa med prydnader av spunnet socker o. d., tillvärkad o. saluförd vid påsktiden; jfr -kaka. Hembygden(Dalsl.) 1934, s. 84. —
-ELD.
1) (jfr anm. sp. 2893) eld som i vissa trakter årligen tändes ute i det fria vid påsken (vanl. på påskaftonskvällen); jfr -bål, -fyr. Beslöts at eho som hädan efter uptänder och samlar sig till så kallade Påskeldar skall till kyrckan plickta 16 sk. Bergstrand Kulturb. 3: 114 (i handl. fr. 1790). (Vi) måste .. beträffande påskeldarna förutsätta att de ha inkommit till vårt land från kontinenten. Ejdestam Årseld. 193 (1944).
2) (om grekisk-ortodoxa förh.) om helig eld varmed de ljus tändas som kyrkobesökarna vid gudstjänsten på påsknatten medföra till kyrkan. Nilsson FolklFest. 110 (1915). —
-FERIE. i sg. l. pl.: ferie(r) som omfatta(r) tiden omkring påsken; särsk. (i fråga om skolor o. d.): påsklov. GT 1788, nr 40, s. 2. Vid alla Elementar-Läroverk bör årligen undervisas i 8 Calendermånader .., 8 dagars Påskferier inberäknade. BerRevElLärov. 1832, s. 71. Under påskferien. Östergren (1935). Påskferierna (i hovrätten infalla) under tiden från och med onsdagen före till och med lördagen efter påsk. SFS 1936, s. 728. —
-FEST. [jfr t. osterfest]
1) till 1, om den judiska påskhögtiden. NF 13: 500 (1889). Samaritanernas påskfest. Whiting (1917; boktitel).
2) till 2, om den kristna påskhögtiden; numera företrädesvis om katolsk kyrkofest vid påsken. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 79 (1834). Clemens .. krönte Henrik vid Påskfesten till Kejsare. Därs. 2: 179 (1835).
3) fest (se d. o. 2) som hålles vid l. under påsken; jfr -festlighet. Påskfästen i Blåkulla. Landsm. VIII. 3: 331 (c. 1900). —
(1, 2) -FIRANDE, n. (påsk- 1889 osv. påska- 1754) äv. bildl. (jfr påsk 1 slutet). Büchner Conc. 983 (1754; bildl.). De kristnes påskfirande. NF 13: 501 (1889). Påskfirandet i det judiska hemmet. Böök i 3SAH LIV. 2: 217 (1943). —
-FRED l. -FRID. (påsk- 1840 osv. påska- 1834) [fsv. paska friþer; jfr isl. páskafriðr] (om ä. förh.) fred (se d. o. 4 c) som var lagligen påbjuden under påsktiden (från onsdagen före påsk till påskdagen om aftonen l. till åttonde dagen efter påskdagen om aftonen). Strinnholm Hist. 1: 611 (1834; isl. orig.: páskafrið). Minnesskr1734Lag 2: 1133 (1934; om medeltida förh.). —
-FRÖJD. (påsk- 1750 osv. påska- 1536—1937) (numera bl. tillf.)
1) (i högre l. vitter stil) fröjd som ngn känner l. får erfara vid påsken; äv. konkretare, om yttringar av dylik fröjd.
b) till 2. Nw är kommen wor påsca frögd, / ty loffuom Christ j himmels högd. Ps. 1536, s. 61; jfr Ps. 1937, 104: 1. Den 16 och 17 (april) var intet annat at se och höra, än Grækernas Påskfrögd, på gator och gränder. Hasselquist Resa 56 (1750).
2) (starkt vard.) till 2: förlustelse under påsken; jfr fröjd 2 c. Anstaltpågar stal två bilar för påskfröjd. SDS 1955, nr 98, s. 16. —
(1, 2) -FULLMÅNAD. (påsk- 1795. påska- 1705. påske- 1705) (†) = -fylle; jfr -fullmåne. Krook Alm. 1705, s. 9 (om judiska förh.). Melanderhjelm Astr. 2: 257 (1795).
-FULLMÅNE~020. (påsk- 1738 osv. påske- 1738—1741) om den (värkliga l., vanl., den enligt vissa cykliska beräkningar fastställda) fullmåne som infaller närmast efter (l. på) vårdagjämningsdagen o. varefter tiden för påskens firande bestämmes; i fråga om ä. förh. äv. om (vanl. efter vissa cykliska beräkningar fastställd) fullmåne som inföll närmast efter (l. på) den 21 mars (som enl. gamla stilen icke var fix vårdagjämningsdag); äv. om dag då dylik fullmåne infaller, påsktermin. Hofcal. 1738, s. 2. I Sverige bestämdes påskfullmånen på rent astronomisk väg under åren 1740—1844. NF 13: 503 (1889). Man .. fastställde (efter mötet i Nicæa) som påskfullmåne den fullmåne, som inträffar 21 mars (enligt gamla stilen) eller närmast efter detta datum. 2NF 22: 706 (1915). Fatab. 1932, s. 120 (om påsktermin). —
(1, 2) -FYLLE. (mera tillf.) = -fullmåne; ngn gg äv. om den fullmåne som infaller vid den judiska påskhögtiden (o. som vanl. är densamma som infaller närmast före den kristna påsken). Rudbeck Atl. 2: 610 (1689; om judiska förh.). —
-FYR, r. l. m. (påsk- 1931 osv. påska- 1920 osv. påske- 1929 osv.) [jfr holl. paaschvuur, lt. posfür, poschfür, poskefür m. m. samt t. osterfeuer] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat; jfr anm. sp. 2893) = -eld 1. Hagberg Påskhögt. 41 (1920). Påskfyrarna förlades till de högsta höjderna. Ejdestam Årseld. 196 (i handl. fr. 1931). —
-FÄRD. (påsk- 1929 osv. påska- 1866—1879) särsk. (i fråga om ä. folktro) om (påskkärings) färd till Blåkulla vid påsken. Afzelius Sag. X. 2: 152 (1866). —
-GILLE. (påsk- 1880 osv. påska- 1924) (utom om ä. förh. numera i sht i folkligt spr.) jfr gille 2. Förr brukade trollen alltid samlas till påskgille i ”Trollehåla”. Wigström Folkd. 1: 132 (1880). —
(1, 2) -GLÄDJE. (påsk- 1888 osv. påska- 1857) [fsv. paska glädhi] (i sht i högre l. vitter stil) jfr glädje 1, 2 samt -fröjd 1. Runeberg 4: 51 (1857). VästsvHembSt. 193 (1928). —
-GRIS. (påsk- 1827 osv. påska- c. 1645—1888. påske- 1690—c. 1880) [sv. dial. påskegris] (i folkligt spr.) vid påsken född gris. Jula-Kalff och Påska-Grijs, / Gör Bonden rijk, och Hustrun wijs. IErici Colerus 2: 205 (c. 1645); jfr: Jule-kalf å påska-gris, dä’ ä’ just på käravis .. (karlavis). Sundblad GBruk 164 (1888). VexiöBl. 1827, nr 16, s. 4. —
-GRÖT. (påsk- 1923 osv. påska- 1920) (jfr anm. sp. 2893) på olika sätt anrättad gröt som i vissa trakter traditionellt ätes på påskaftonen l. påskdagen. Hagberg Påskhögt. 108 (1920; i Dalsl.). Påskgröt, bestående av fläskstycken och korngryn i mjölk, åts varm påskdagen. SkrGbgJub. 15: 23 (1923). —
-GUBBE. särsk. (jfr anm. sp. 2893) om figur (se d. o. 4, 5) utgörande en manlig motsvarighet till påskkäring; dels om dylik figur framställd av utklädd person som i vissa trakter uppträder i upptåg vid påsken (på påskaftonen) bärande en stång med kvast o. raka o. d., dels om ritad l. målad dylik figur i påskbrev; äv. (i adresser på påskbrev) använt ss. skämtsamt öknamn. Stundom målades ”påskgubbar” (i påskbreven), och detta var särskildt fallet, när brefven skulle sändas till flickor. Ödman VårD 1: 64 (1884, 1887). Pojkar utklädda till ”påskgubbar”. Dens. Reseb. 146 (1907; fr. Åmål). Hagberg Påskhögt. 101 (1920; i adress på påskbrev). —
-GUMMA, f. (jfr anm. sp. 2893) = -käring 1; dels i fråga om person utklädd till påskkäring, dels (i adresser på påskbrev) använt ss. skämtsamt öknamn. Hagberg Påskhögt. 101 (1920; i adress på påskbrev). Rig 1932, s. 35 (fr. Karlstad). —
-GÅVA. (påsk- 1884 osv. påske- 1542) gåva som ges till påsk; äv. (om ä. förh.) om skatt som erlades till påsk. FolklEtnSt. 1: 265 (i handl. fr. 1542; om skatt). Langlet Husm. 1023 (1884). —
-GÄSTABUD~002, äv. ~200. (påsk- 1915 osv. påska- 1687, 1712. påske- 1561) (nästan bl. om ä. förh.) gästabud vid påsken. Swedberg SabbRo 1379 (1687, 1712). Nilsson FolklFest. 155 (1915; om ä. förh.). särsk. (†) i uttr. dricka påskgästabud, hålla gästabud vid påsken; anträffat bl. bildl., i fråga om utkämpande av strid. Effter .. (Sören Norby) hade drucket Jule gestebodh medh .. (svenskarna), badh han att the skulle wara wehlkomne till Calmarne och dricka ther Påsche gestebodh medh honom. Svart G1 51 (1561). —
-HARE. [efter t. osterhase] hare (sagodjur) om vilken det (i sht i Tyskland) berättas, att han lägger (de målade) påskäggen; äv. om figur föreställande dylik hare, tillvärkad av tyg l. marsipan o. d. till påsken l. framställd på påskkort o. d. SDS 1901, nr 96, s. 3. 3NF 16: 314 (1932). —
-HELG. (påsk- 1639 osv. påska- 1525—1757. påske- 1541—1688. -helg (-ä-) 1525 osv. -helgien, sg. best. 1639. -heligen, sg. best. 1635. -hällien, sg. best. c. 1740) [fsv. paska hälgh (i bet. 2)] Lind (1738).
1) (mera tillf.) till 1, om (den tid som upptages av) den judiska påsken. Bælter JesuH 4: 542 (1757). Gordon JudHögt. 24 (1910).
2) till 2, om (den tid som upptages av) den kristna påsken (i inskränktare l. allmännare bet.); stundom äv. (i sg. best.) i adverbiell anv.: på (helgdagarna under) påsken. I, under påskhelgen. G1R 2: 66 (1525). Bewilliades den fremmande musicanten, som i kyrckian påskehelgen blåss i basunen .. 30 d(ale)r kopp(a)r m(yn)t. BtÅboH I. 5: 59 (1688). KyrkohÅ 1940, s. 56. —
-HELGD. (påsk- 1733—1790. påska- 1582—1635. påske- 1555—1768) [fsv. paska hälgþ] (†) = -helg 2; äv. övergående i bet.: påskfirande (anträffat bl. bildl.). G1R 25: 221 (1555). (Hjälp oss, o Jesus) tigh medh een Christeligh Påschahelgd, ähra så länge wij leffue j reenhetennes och sanningennes söta degh. PErici Musæus 5: 9 b (1582). VDAkt. 1790, nr 141. —
-HELGDAG~02, äv. ~20. (påsk- 1716 osv. påska- 1557—1682. påske- 1548. -helgie- 1642. — Se för övr. helgdag, sbst.1) (numera bl. mera tillf.) om var o. en av påskens helgdagar; i sht i pl. G1R 19: 125 (1548). Dalin (1855). (†) En herredagh är beråmmed i Kiöpnehampn strax effter påscha helgedager. G1R 27: 274 (1557). —
-HORN. (jfr anm. sp. 2893) till påskkärings (l. påskgubbes) utrustning hörande smörjhorn för förvaring av olja l. trollsmörja för smörjning av hennes (resp. hans) fortskaffningsmedel (kvast, käpp, raka o. d.). Sundblad GBruk 170 (1888). —
-HÄLSNING. jfr hälsning 1, 2; i fråga om nutida sv. förh. företrädesvis (mera tillf.) om skriftlig hälsning som sändes ngn till påsk. NF 13: 504 (1889). —
-HÖGTID~02, äv. ~20. (påsk- 1670 osv. påska- 1526—1841. påske- 1526—1740) [fsv. paska höghtidh]
1) (om judiska förh.) till 1, = påsk, sbst.1 1. Thå tilstundadhe Judhanas påska högtijdh. Joh. 6: 4 (NT 1526). Gordon JudHögt. 22 (1910).
3) (†) till 2: fest (se d. o. 2) l. gästabud som hålles under påsken; jfr högtid 2 o. -fest 3. Korndrengerne och skred(der)skann till poske högtid 27 martij (dvs. annandag påsk) kiöth .. Lax. HovförtärSthm 1592 B, s. 161.
Ssg (till -högtid 2): påskhögtids-predikning. (mera tillf.) i sht i pl. Swedberg SabbRo 1604 (1689, 1712). —
(1, 2) -HÖGTIDS-DAG. (påska- 1765) [fsv. paska höghtidhis dagher] (numera bl. tillf.) särsk. till 1, om dag under den judiska påskhögtiden. Hof Förkl. 141, 142 (1765). —
-KAKA. (påsk- 1749 osv. påska- 1658. påske- 1658—1700) [sv. dial. påskkaka, påskekage; jfr d. påskekage, ävensom t. osterkuchen] (jfr anm. sp. 2893) (bröd)kaka utgörande l. tillhörande påskbröd (se d. o. 2); i fråga om nutida förh. nästan bl. (i vissa trakter) om liten kaka (av karamellmassa o. d.) som ges ss. påskgåva; jfr -dyna. Lind 1: 1207 (1749). SkrGbgJub. 15: 23 (1923). Hembygden(Dalsl.) 1934, s. 81 (fr. Åmål). särsk.
a) (förr) om påskbröd (i bet. 2) som gavs ss. påskoffer (se d. o. 2); jfr kaka, sbst. 1 b. Cavallin Herdam. 3: 411 (cit. fr. 1700).
b) (†) bildl., i fråga om bakslag som ngn vid påsktiden lider i strid; jfr -gästabud slutet. Wij hafwe förnummit, at man thet Pohlniske Folcket widh Lissow medh suure och förmyckit saltade Påskakakur affspijsat hafwer. NAv. 19/5 1658, s. 8. —
-KAR. (†) under påsken använt kar l. skrin för hostia? Et Påskkaar förgylt, wog tuå lödig mark itt halft lod. G1R 17: 418 (1545); jfr Källström MedeltKyrksilvSvFinl. 134 f. (1939). —
-KORT, n. kort med (skriven l. tryckt) tillönskan om en glad påsk o. d.; särsk. om dylikt för postbefordran avsett kort, på ena sidan vanl. försett med en (färglagd) bild (ofta anknytande sig till påskhögtiden). SDS 1901, nr 96, s. 3 (om tyska förh.). Fatab. 1906, s. 141. —
-KRETS. [jfr t. osterkreis] (i fackspr., mindre br.) = -cykel 2. Ullman Liturg. 1: 98 (1874). Linderoth o. Norbrink SvKyrk. 213 (1943). —
(1, 2) -KVÄLL. särsk. (i sht i vissa trakter) till 2: påskaftonskväll. Ejdestam Årseld. 195 (i handl. fr. 1940). —
-KYCKLING. till påsken framställd djurfigur i form av en kyckling, tillvärkad av snilj l. marsipan o. dyl. o. använd till bordsdekoration m. m. VaruhbTulltaxa 1: 568 (1931). —
-KYSS. särsk.: kyss varmed man (numera bl. inom den grekisk-katolska kyrkan) hälsar varandra på påskdagen. NF 13: 504 (1889). —
-KYSSANDE, n. (mera tillf.) jfr -kyss, -puss. SöndN 1863, nr 15, s. 2 (om förh. i grekisk-ortodoxa länder). —
-KÄRING. (påsk- 1807 osv. påska- 1864—1944)
1) (gammal) kvinna som enl. ä. folktro vid påsken (särsk. på skärtorsdagsnatten l. påsknatten) reste (ridande på en kvast l. en käpp l. en raka o. d.) till Blåkulla för att hålla gästabud med Satan; äv. om bild l. figur föreställande dylik kvinna, särsk. i påskbrev l. på påskkort o. d. (jfr 2); äv. (jfr anm. sp. 2893) om person (särsk. ung flicka) som (i vissa trakter uppträder utklädd vid påsken, särsk. på påskaftonen, o.) föreställer en påskkäring (i ovan angivna bet.); äv. övergående i anv. ss. nedsättande l. (i sht i adresser på påskbrev) skämtsamt öknamn. Weste (1807). Ifrån alla byar hörde man skjutas .. efter de hemfarande påskkäringarne. Afzelius Sag. X. 2: 148 (1866). ”Påskkäring” var (sedan man icke längre trodde på blåkullafärder) ett gemensamt öknamn, under hvilket mindre välkända qvinnor, såsom tjufmjölkerskor .. (m. fl.) gingo och gälde. Sundblad GBruk 171 (1888). Vid påsk klär man ut sig i Värmland .. till påskakäringar. FoF 1916, s. 56. Hagberg Påskhögt. 101 (1920; i adress på påskbrev). Lagerlöf BarnM 180 (1930; om figur i påskbrev; om förh. c. 1870). Sedan s. k. påskkäringar i form av miniatyrfigurer börjat saluföras i städer ock andra samhällen. Landsm. B 40: 29 (1940).
2) (jfr anm. sp. 2893) i vissa trakter på påskaftonen iordningställd (o. senare på kvällen uppbränd) större, människoliknande docka föreställande en påskkäring (i bet. 1) o. bestående av kläder o. d. som uppstoppats med halm samt utrustad med kvast, raka, väska med påskbrev o. d. Lagerlöf Berl. 2: 3 (1891). Dens. BarnM 177 (1930; om förh. c. 1870). —
-LAMM, se B. —
-LAV. (†) bot. påskrislav; äv. allmännare, om (individ l. art av) släktet Stereocaulon Schreb. Retzius FlOec. 405 (1806). Fries Ordb. 68 (c. 1870; om släktet). Lundell (1893). —
-LEIS ~läj2s, r.; best. -en; pl. -er. [jfr t. osterleis; senare leden av t. leis, av mht. leis, leise, förkortat av kirleis(e), av kirjelēison, använt ss. refrängartat bönerop i litanian, av gr. κύριε ἐλέησον (se kyrie)] (i fackspr., om ä. förh.) vid påskgudstjänst sjungen leis (dvs. kyrklig, urspr. enstrofig sång som under medeltiden uppstod i Tyskland ur litanians refrängartade bönerop ”Kyrie eleison”, dvs. Herre förbarma dig). Ek SvFolkv. 49 (1924). Hellerström Liturg. 226 (1932). —
-LEK, r. l. m. (jfr anm. sp. 2893) lek som brukar lekas vid påsken; särsk. om sånglek varvid i den sjungna texten ett frieri på påskdagen skildras o. som tillgår så, att en pojke står inuti en ring av flickor bland vilka han skall välja ut en som han skall fria till, friaredans. SvKulturb. 9—10: 153 (1931; om friaredans). DN(B) 1953, nr 83, s. 18 (om äggrullning). —
-LILJA. (påsk- 1730 osv. påska- 1912) [jfr d. påskelilje (i bet. 1)]
1) (den hos oss ofta odlade, stundom äv. förvildade) narcissen Narcissus pseudonarcissus Lin. (vanl. med gul kalk), som i södra Sverige kan blomma (o. i sydligare länder ofta blommar) ute i det fria vid påsktiden o. som hos oss traditionellt användes ss. prydnad (i hemmen o. d.) vid påsken; äv. om bild av dylik narciss; jfr -narciss samt mars-lilja 1. Linné HortUps. E 5 b (1748). Sylwan Ryor 106 (1934; i rya).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växten Gagea lutea (Lin.) Ker., som blommar vid påsktiden, vårlök. Lyttkens Växtn. 1313 (1912; fr. Hall.). —
-LJUS, n. (påsk- 1749 osv. påska- 1530—1760) [fsv. paska lius; jfr mlt. pāschelicht, mlat. cereus paschalis] särsk. (om katolska förh. samt om luterska förh. närmast efter reformationen) om stort vaxljus som viges på påskaftonen o. sedan får brinna vid gudstjänsterna t. o. m. Kristi himmelsfärdsdag (stundom tänt redan före påskaftonen o. utgörande det enda brinnande ljuset i kyrkan på långfredagen); stundom äv. om vart särskilt av de (utsirade) mindre ljus som kyrkobesökare i katolska länder medföra till o. låta brinna vid påskgudstjänsten. OPetri 3: 170 (1530). (Askonsdagen) upprestes till höger om storaltaret (i Sevilla) ett så kalladt påskljus, af en ofantlig storlek. Agrell Maroco 2: 322 (1800, 1807). Påskljus .. (dvs.) Utsirade vaxljus, som katolikerne bränna vid påskgudstjensten. Dalin (1855). Det kolossala påskljuset, som ensamt brinner under långfredagen. Nilsson FolklFest. 111 (1915).
-LOSK ~los2k, m.; best. -en. [sv. dial. påsklåsk; till losk, adj. (se lådisk)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) öknamn på person som (inom en familj o. d.) kommer sist upp ur sängen på långfredagen l. på ngn annan dag under påsken. SvUppslB 22: 282 (1935). —
-LOSKA ~los2ka, f.; best. -an. [sv. dial. påsklåska; jfr -losk] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -losk. Hagberg Påskhögt. 132 (1920). —
-LOV, n. skollov som omfattar tiden omkring påsken; stundom allmännare: påskferier, påskledighet. ÅbSvUndH 60: 212 (1813). SFS 1933, s. 592. —
-LÄNGD. (förr) längd (se d. o. 8) upptagande erlagda påskpänningar; jfr -bok. Rudbeck Bref 108 (1675). —
-LÖRDAG~20, äv. ~02. (påsk- 1674 osv. påska- 1527) påskafton (i bet. 2). Han kom (på) påsklördagen, stundom äv. påsklördag, förr äv. om en påsklördag. OPetri 1: 217 (1527). Om en Påsklördagh. FolklEtnSt. 1: 262 (1674). Påsklördag skulle de gräfva (efter skatten). MeddNordM 1890, s. 22. Mörne ÄventV 23 (1929). jfr Landsm. B 40: 17 (1940). —
-MARKNAD. [jfr t. ostermarkt] (mera tillf.) = -mässa 2. Lind (1749). Sista påskmarknaden i Leipsig. LBÄ 44—50: 350 (1801). —
(1, 2) -MAT, r. l. m. [jfr ä. d. påskemad (i bet. 1)] (påsk- 1832 osv. påska- 1880—1953. påske- 1686—1832) särsk. till 2; särsk.
1) (förr) om matvaror som i vissa trakter erlades vid påsken av församlingsborna till präst (l. klockare o. d.) ss. offer (se d. o. 2 a) l. ss. ett slags löneförmån; äv. om ersättning i pängar l. spannmål för dylika matvaror; jfr -mål 1, -offer 2, -pänningar. BL 1: 292 (i handl. fr. 1686; i Skåne). Veberödsboarne äro (av klockaren) lagsökta för påskmat för en tid af 10 år med 50 öre pr 1/8 mantal. NDA 1896, nr 42, s. 4.
2) (förr; jfr anm. sp. 2893) om matvaror (i sht ägg o. bröd) som tjänstfolk i vissa trakter tiggde ihop i byalaget l. fick utdelade till sig av husbondfolket vid påsken. Landsm. VIII. 2: 17 (1880, 1891; fr. Skåne). (Det) var .. brukligt, att tjänstfolket gick omkring i byalaget ock tiggde påskmat. Därs. 3: 329 (c. 1900; fr. Skåne).
Ssg (till -mat 1): påskmats-ersättning. (förr) ersättning (i pängar o. d.) för ”påskmat”. NDA 1896, nr 42, s. 4. —
-MORGON. (påsk- 1676 osv. påska- 1664—c. 1735. påske- 1615—1764) [fsv. paska morghon (i bet. 2)] påskdags morgon.
2) till 2, om påskdagens (se -dag 3) morgon. Han kom (på, äv. om) påskmorgonen. ÅkerDomb. 23/5 1615. Om påske Morgonen. Därs. 28/1 1631. Hagberg Påskhögt. 66 (1920).
Ssg (till -morgon 2): påskmorgon-psalm. (mera tillf.) psalm avsedd att sjungas på påskdagsmorgonen. Böök i 3SAH LVIII. 1: 15 (1947). —
-MUSIK. (påsk- 1888 osv. påska- c. 1780) (numera bl. tillf.) särsk.: musik som utföres vid påskgudstjänst; förr äv. om musik hörande till påskspel som av elever i lärdomsskola uppfördes vid påsktiden. Arcadius VexjöL 19 (cit. fr. c. 1780). Heidenstam Vallf. 170 (1888). —
-MÅL ~må2l, n.; best. -et; äv. -MÅLE ~må2le, r. l. m.; best. -en; äv. -MÅLA ~må2la, r. l. m. l. f. (påsk- c. 1635—1849 (: Påskmålspenningar). påska- c. 1608—1739. påske- 1538—1902 (: Påskemålspenningarne). -mål (-åå-) 1593 (: Påschemålet, sg. best.), 1614—1811, 1902 (: Påskemålspenningarne). -måla c. 1655 (ss. ack.-obj. samt efter prep.), 1790—1828. -måle 1538—1682. -måll 1612 —c. 1635. -mååll c. 1608) [fsv. paska male; till måle, sbst.1]
1) (numera bl. ngn gg om ä. förh.) om avgift l. offer (i varor l. pängar) som erlades till prästerskapet (l. klockare o. d.) vid påsken; jfr -mat 1, -pänningar. G1R 12: 52 (1538). Rudbeckius KonReg. 81 (1614). På landet skal hwart hion, som går till Gudz bord, gifwa för sigh itt hwitt rundstycke i påskemåla. KOF II. 2: 332 (c. 1655). Capellanernes påskemål af brukzfolck och factoriebetiente. 2RARP 6: 498 (1731). Modin GTåsjö 358 (cit. fr. 1811).
2) [med avs. på bet.-utvecklingen jfr -kaka a] (†) i utvidgad anv., = -kaka. Jwlekakan blijr intet Påskemåål. Grubb 404 (1665). Lind (1749). Heinrich (1828).
Ssg (till -mål 1): påskmåls-pänningar, pl. (numera bl. ngn gg om ä. förh.) i pänningar erlagd l. utgående avgift till präst vid påsken; jfr påsk-pänningar, -öre. Widmark Helsingl. 2: 22 (1849). Huss FolkmVästerb. 53 (1902; om ä. förh.). —
(1, 2) -MÅLTID~02, äv. ~20. (påsk- 1915 osv. påska- 1760) måltid vid påsken; särsk. om måltid varmed den judiska påsken firas; äv. (i sht om förh. i den äldsta kristna kyrkan) om kärleksmåltid under den kristna påsken. Bælter JesuH 6: 125 (1760). 2NF 22: 706 (1915). —
-MÅNDAG~20, äv. ~02. (påsk- 1714—1905. påska- 1623 (: Påsch. m.)—1681) [jfr t. ostermontag] (numera föga br.) annandag påsk. Herlicius Alm. 1623, s. 10. Wulff Petrarcab. 229 (1905). —
1) (i sht om katolska förh.) jfr mässa, sbst. 1, o. -gudstjänst. (T.) Oster-Messe .. (sv.) Påsk-marknad; it(em) Påsk-mässa. Lind 1: 1207 (1749); möjl. till 2. Wall Männ. 119 (1926; om romersk-katolska förh.).
2) (mera tillf.) jfr mässa, sbst. 5; särsk. i utvidgad anv., om arrangemang (med samling av stånd o. d.) för försäljning av artiklar som höra samman med påsken o. d. JournLTh. 1812, nr 298, s. 3. SDS 1953, nr 85, s. 7. —
-NATT. (påsk- 1749 osv. påska- 1596—1760. påske- 1607—1743) [fsv. paska nat (i bet. 1 o. 2)]
2) till 2, om natten mellan påskaftonen o. påskdagen; stundom äv. (i sht i pl.) allmännare, om natt under påsken. Detta inträffade (på l. om) påsknatten, förr äv. om påsknatt. (Hon) är skylt, att hon skulle hafua 3 resor om Pasha natt warit vthe mz brinnande lius. ÄARäfst 108 (1596). (Häxan sätter) lijar eller skäror öfwer dörarne på booskaps huusen om påskanatten. BtFinlH 2: 282 (1666). Hembygden(Hfors) 1913, s. 71 (i pl., allmännare). Går man påsknatten baklänges och motsols tre varv runt kyrkan .., så får man skåda samtliga trollkäringar i byn. Hagberg Påskhögt. 81 (1920). —
(1, 2) -NY, n. (numera bl. tillf.) om den nymåne som infaller närmast före påsk. Wahlström Alm. 1744, s. 2. —
(1, 2) -NYMÅNAD. (†) om de fyra kvarteren (se kvarter 9) närmast efter nymånen före påsk. Melanderhjelm Astr. 2: 257 (1795). —
-OFFER. (påsk- 1791 osv. påska- 1612—1760)
1) till 1: åt Gud helgat offer (se d. o. 1 a) som frambäres under den judiska påsken (numera bl. hos samariterna); påskalamm (se d. o. 1); äv. abstraktare, om själva offrandet (jfr offer 1 b). Bælter JesuH 1: 210 (1755). 2Mos. 12: 27 (Bib. 1917; abstraktare). Whiting SamPåskf. 46 (1917).
2) (förr) till 2, om bidrag till prästerskapets (l. klockares o. d.) avlöning som erlades ss. offer (se d. o. 2 a) vid påsktiden; äv. i utvidgad l. bildl. anv., om påskgåva; jfr -pänningar. Påska offrett skall pastor icke om Påskedaghen, vthan antingen för heller effter helghen vpkräfia. SynodA 2: 65 (1612). Polyfem V. 30: 4 (1812; om påskgåva). Fatab. 1936, s. 100. —
-OTTA. [fsv. paska otta] särsk. (mera tillf.): ottesångsgudstjänst på påskdagens morgon. Söderwall 2: 200 (1892). Linderoth o. Norbrink SvKyrk. 218 (1943). —
-PREDIKAN, förr äv. -PREDIKA, r. l. f. predikan vid påskgudstjänst. Wallenberg (SVS) 2: 96 (1764). —
-PSALM. (påsk- 1819 osv. påska- 1694—1753) psalm som sjunges l. är avsedd att sjungas vid påsken. Swedberg Ps. 1694, s. 271. —
-PUSS. (vard.) puss som ges vid påsken (enl. en stundom förekommande, skämtsam påsksed); jfr -kyss. Viksten Idyll 90 (1927). —
-PÄNNINGAR, pl., äv. -PÄNGAR, pl. (påsk- 1670 osv. påska- 1599—1729. påske- 1631—1727) [fsv. paska pänningar, pl.] (förr) avgift l. offer (i pängar, stundom äv. i varor) som vid påsktiden erlades till prästerskapet (l. till klockare l. skollärare o. d.); jfr -kaka a, -mat 1, -mål 1, -offer 2, -ränta, -öre samt påska-altare. 3SthmTb. 2: 247 (1599). Allmogen beswärade sig öfwer H:r Gabriell Tuderus, att han tager 6 stycken gråskin, 3 stycker i påskpeninger och 3 i näst. HFinLappm. 3: 17 (1674). Prästerne skole och hafwa vthi Påskepenningar ett öre S.Mynt om åhret för hwart Hion som går til Aflösning och Herrans Nattward. FörordnPrästVpb. 1681, s. 4. Klockare, hvilka upbära så kallade Påskpen[n]ingar af Församlingarne. ÅbSvUndH 60: 24 (1753). Skolmästaren (i Trosa) har nu 25 tun. Spanmål årligen .. samt Påskpengar i Staden. Hülphers SvStäd. 2: 115 (1783). SFS 1862, nr 43, s. 6. SvKyrkH 5: 86 (1935; om ä. förh.). Anm. Ngn gg förekommer ordet äv. i sg. (i formen -pänning, äv. -päng) i samma bet. Hülphers Norrl. V. 3: 133 (1797: Påskpeng). Strindberg SvÖ 1: 351 (1883: påskpenningen). —
-PÄRON. [jfr d. påskepære samt eng. easter beurré, fr. beurré de pâques] trädg. medelstort vinterpäron av rundat kägellik form o. ofta med röd färg på gulgrön botten samt utmärkt av stor hållbarhet (stundom hållande sig ända till påsktiden); äv. abstraktare, om denna päronsort. Eneroth Pom. 2: 245 (1866). Sonesson HbTrädg. 329 (1926). —
-REDSKAP~02 l. ~20. (tillf.) om redskap (särsk. kvast, raka o. d.) tillhörande påskkärings l. påskgubbes utrustning; jfr -doning, -tyg. KLilljebjörn Hågk. 27 (1838). —
-RIS. (påsk- 1885 osv. påska- 1928—1955) ris (vanl. av färska björkkvistar, stundom i ändarna prydda med granna, naturliga l. färgade fjädrar l. med band o. d.) varmed (i sht förr; jfr anm. sp. 2893) risbastu utdela(de)s (i sht på lek) på morgonen vissa (för olika trakter växlande) dagar vid påsktiden (i sht långfredagen, påskaftonen l. påskdagen); äv. övergående i bet.: risbastu l. slag utdelad(e) med dylikt ris; äv. oeg. l. bildl.; äv. (o. numera ofta) om (björk)ris (ofta prytt med fjädrar l. band o. d.) som tas in o. sättes i vatten för att fås att grönska till påsk; jfr fastlags-ris 1, 2 samt -skräcka. Schulthess (1885). Strindberg Fagerv. 196 (1902). Påskaris. (1928; titel på tidning). Seden att pryda påskriset är ny. FoF 1940, s. 73.
Ssg: påskris-lav. bot. laven Stereocaulon paschale (Lin.) Hoffm., vars rikt förgrenade bål är besatt med talrika grynliknande utväxter som ge växten en viss likhet med påskris; jfr -lav o. fastlags-ris 3. Krok o. Almquist Fl. 2: 127 (1907). —
-RÄNTA, r. l. f. (påsk- 1860—1934. påska- 1525—1566. påske- 1557—1628. påsko- 1557) (numera bl. ngn gg om ä. förh.) påskpänningar (som utgingo till prästerskapet o. dyl. l. som indragits till kronan); stundom äv. med inbegrepp av vissa andra till prästerskapet erlagda avgifter. G1R 2: 87 (1525). Därs. 27: 188 (1557; om påskpänningar som indragits till kronan). Till ”påskräntan” föras icke blott de vanliga duk- och offerpenningarna, utan även inlednings-, brud- och likstolspenningarna. Cederlöf FinlPrästEkon. 142 (1934; om förh. 1564).
Ssg: påskränte-pänningar, pl. (†) om påskpänningar som indragits till kronan. NorrlS 1—6: 339 (1557). —
-SALLAD. kok. sallad tillredd av sardiner, potatis, selleri, morötter m. m. med majonnässås o. garnering av ägg m. m., avsedd att ätas vid påsken. Högstedt KokB 406 (1920). —
(1, 2) -SED. [fsv. paska sidher] särsk. till 2; jfr -bruk. (Lundin o.) Strindberg GSthm 45 (1880). —
-SEKVENS. (om romersk-katolska förh.) sekvens sjungen (l. avsedd att sjungas) vid påskgudstjänst. Peters GregSång. 9 (1930). —
-SKATT. (påsk- 1914 osv. påska- 1530) [fsv. paska skatter] (om ä. förh.) kam. (statlig l. kommunal) skatt som uppbars vid påsktiden. HH XI. 1: 79 (1530). Enghoff Kristianst. 480 (1914; om kommunal skatt i Kristianstad i början av 1800-talet). —
-SKJUTANDE, n. (påske- 1752) (numera bl. tillf.) om avskjutande av påskskott. Bergstrand Kulturb. 3: 113 (i handl. fr. 1752). —
-SKOTT. (påsk- c. 1888 osv. påska- 1898—1928) om bösskott (l. sprängskott o. d.) som i sht i vissa trakter avfyras vid påsken (särsk. på påskaftonen), urspr. i avsikt att fälla l. skrämma påskkäringar o. d.; jfr -smäll. Landsm. XI. 10: 28 (c. 1888; fr. Västergötl.). Olofsson Folkl. 1: 79 (1928). —
-SKRÄCK. (påsk- 1934 osv. påske- 1733, 1754) [sv. dial. påskskräck] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat; jfr anm. sp. 2893)
1) = -skräcka; äv. bildl., om skarp tillrättavisning som ges vid påsktiden. Dalin Arg. 1: 99 (1733, 1754; bildl.). GbgP 1953, nr 91, s. 14.
2) (på Gotl.) utklädd person som går omkring o. begär påskägg (av barn) under hot att ge ris. FoF 1940, s. 55 (1934). —
-SKRÄCKA ~skräk2a, r. l. f.; best. -an. (påsk- 1678 osv. påska- 1648. -skräcka 1760 osv. -skräckia 1648—1703) [sv. dial. påskskräcka; senare leden till skräcka, v., förskräcka, skrämma; jfr skräcka, sbst., rädsla, motvilja, samt -skräck] (jfr anm. sp. 2893) risning med påskris (i senare tid i sht på påskdagens morgon); ngn gg äv. allmännare l. bildl.: risbastu o. d.; jfr -ris. Lät osz nu honom öfwerända läggia, / Och gifwan een godan Påskaskräckia. Brasck Apg. L 4 b (1648; allmännare). En gammal seed haar .. warit här j Swerige, at föräldrar och huusbönder hafwa om .. (långfredagsmorgonen) medh Rijs slagit sina barn och huusfolck, uppå deras sängiar. .. Och detta kallas Påsk skräckia. Dijkman AntEccl. 117 (1678, 1703). Ödman VårD 1: 62 (1884, 1887; om risning på påskdagens morgon; fr. Uppl.). Hagberg Påskhögt. 92 (1920). Anm. I vissa trakter brukas i samma bet. ordet påsk-räcka, r. l. f. [utvecklat ur påsk-skräcka, stundom möjl. med anslutning till sv. dial. räcka, spö, käpp, piska (sammanhörande med räcke)]. Schulthess (1885). jfr FoF 1940, s. 79 f. —
-SKRÄLLE. (påsk- 1916. påska- 1915) [sv. dial. påskaskrälle] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat; jfr anm. sp. 2893) påskris (jfr påska-skräll); äv. i utvidgad anv., om skämtsam påskgåva. Nilsson FolklFest. 202, 304 (1915; i utvidgad anv.). —
-SMÄLL, r. l. m. [sv. dial. påskasmäll] (påsk- c. 1888 osv. påska- 1920—1945) smäll av skott l. smällare o. d. som i sht i vissa trakter avfyras vid påsken (särsk. på påskaftonen), urspr. i avsikt att fälla l. skrämma påskkäringar o. d.; ofta om själva skottet l. explosionen, stundom äv. om smällare o. d. varmed dylik explosion åstadkommes; äv. oeg. l. bildl.; jfr -skott. Landsm. XI. 10: 28 (c. 1888; fr. Västergötl.). Att lyssna till påsksmällarna, som genljödo i hela nejden. SD(L) 1905, nr 123, s. 2. SvD(B) 1945, nr 80, s. 4 (bildl.). Det lär ha hänt att även fruktaffärer nu säljer påsksmällar. GbgP 1947, nr 90, s. 6. —
-SPEL. [jfr t. osterspiel, fr. jeu pascal, jeu de pâques] litt.-hist. = -drama 1. Schück SvLitH 594 (1890). —
-STRID, r. l. m. [jfr t. osterstreit, eng. easter l. paschal controversy, fr. controverse pascale] särsk. kyrkoh. (menings)strid rörande tiden för det kristna påskfirandet; särsk. om den strid rörande denna fråga som avgjordes gm beslutet på kyrkomötet i Nicæa år 325. Nielsen Kyrkoh. 1: 223 (1905). —
-STÄMNING. (i sht i vitter stil) (fest)stämning som påsken väcker l. som är knuten till påsken. Wulff Koralb. 11 (1912). —
-SYSSLA, r. l. f. (påska- 1863) särsk. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i pl., om påskkäringars enl. ä. folktro vid påsken bedrivna trolldom(skonster). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 179 (1863; fr. Värend). —
-SÅNG. (påsk- 1853 osv. påska- 1921) sång som sjunges l. är avsedd att sjungas vid påsken (jfr -psalm); äv. abstraktare, om sjungande av påsksånger (i ovan angivna bet.). Claëson 2: 297 (1853). Där (dvs. i kyrkan) vi vår jul- och påskasång / Med våra fäders förenat. NPs. 1921, 528: 5. —
-SÖNDAG~20, äv. ~02. (påsk- 1738 osv. påska- 1621. påske- 1559)
2) (numera föga br.) om var o. en av de sex söndagarna närmast efter påsk. SKL (1848). Björkman (1889). —
-TABELL. (påsk- 1889 osv. påska- 1705) (i fackspr.) tabell som anger datum för påskens l. påskterminens inträffande under en följd av år, särsk. under en påskcykel (i bet. 1); jfr -tavla. Krook Alm. 1705, s. 19. Fornv. 1942, s. 303 (i runkalender). —
-TAVLA. [jfr t. ostertafel] (i fackspr., mindre br.) = -tabell. Liljegren Runurk. 269 (1833). Brate NordTidräkn. 7 (1908). —
-TERMIN. (påsk- 1790 osv. påska- 1621—1760. påske- 1649—1739) [jfr t. ostertermin, eng. paschal term, mlat. terminus paschalis (alla i bet. 1)] A. om dag som utgör viss tidsgräns.
1) (i fackspr.) till 2, om dagen för (den värkliga l., vanl., den efter vissa cykliska beräkningar fastställda) påskfullmånens inträffande (vilken dag sedan år 325 utgör den tidsgräns efter vilken påsken firas på närmast följande söndag). Rudbeckius Diar. 44 (1621). Påske fullmånaden (dvs. den astronomiska påskfullmånen) och Påske terminen (dvs. dagen för den efter vissa cykliska beräkningar fastställda påskfullmånens inträffande) falla i år in vti en wecka. Krook Alm. 1705, s. 28. KSkrifvCalend. 30/1 1739, s. A 3 a (om dagen för den astronomiska påskfullmånens inträffande). Nilsson FestdVard. 202 (1925). B. allmännare, om viss tidpunkt l. tidsavsnitt.
2) (†) till 1, 2, om den tid då påsken infaller l. firas. Bliberg Acerra 217 (1737; i fråga om den kristna påsken). (Jesu lärjungars) kundskap om Påska-terminen var grundad på Judarnas tänkesätt. Bælter JesuH 6: 136 (1760).
3) [jfr motsv. anv. av fr. temps pascal] (†) till 2, om tid (omfattande en l. flera dagar) vid påsken varunder nattvardsgång anordnas. Thorsåhs Communion Längd (visar), att Bengt med sin hustru begådt Nattvarden Påskterminen 1788. VDAkt. 1790, nr 398.
4) (†) till 2, om den del av ett läsår som omfattar tiden från påsklovets slut till sommarlovets början. Schück VittA 1: 159 (i handl. fr. 1649). Arcadius VexjöL 34 (1889; om förh. 1671—1693).
5) (†) till 2, om tidsperiod för vilken hyra erlägges o. som omfattar kalenderårets första hälft. SthmStadsord. 2: 130 (1697).
Ssgr (till -termin 1; i fackspr., numera bl. tillf.): påsktermins-dag. = påsk-termin 1. Aurén Tidr. 192 (1800).
(1, 2) -TID. (påsk- 1749 osv. påska- c. 1540—1947. påske- 1523—1941) [fsv. paska tidh] om tiden för påskhögtiden l. tiden omkring påsk(en); särsk. till 2. Påsktiden (förr äv. påsketid) l. vid (äv. i) påsktiden, äv. vid påsktid, äv. (numera bl. ngn gg arkaiserande) om l. i l. vid påskatid l. påsketid bruka(de) de alltid besöka oss. Om posketid. SthmSkotteb. 3: 212 (1523). Påske tid tildrog det sig uti Lifland, at (osv.). Tegel E14 159 (1612). Aldenstund ny- och fullmånaderna icke årligen inträffa på samma dagar af vårt solår och dess månader; är klart, hvarföre Påsktiden är omskiftelig. Hof Förkl. 142 (1765). Flera vittnen intygade, .. att de sett .. hexorna påsktiden rida genom luften. Topelius Fält. 2: 206 (1856). I Påsketid. Karbasen 1902, nr 13, s. 4. Om påskatid. Ek SvFolkv. 47 (1924). Vid påsktid. Östergren (1935). Vid påskatid. Thorén Oriml. 156 (1947). —
-TRAFIK. om den (ökade) trafik som råder (särsk. på järnvägarna) närmast före (o. under) påsken; jfr helg-, jul-trafik. DN(A) 1916, nr 111, s. 4. —
-TROLL. (påsk- 1913 osv. påska- 1928) (i sht i vissa trakter) om troll l. häxa o. d. som enl. ä. folktro var i värksamhet vid påsken; äv. (i adresser på påskbrev) använt ss. skämtsamt öknamn. Hembygden- (Hfors) 1913, s. 71 (fr. Österbotten). BygdFolk 1: 125 (1927; i adress på påskbrev). —
-TULPAN. (tillf., i poesi) i bild, om gul, vid en tulpan liknad månskiva under påsken. Men stjärnbeblänkt / hon (dvs. häxans unga lärling) styr sin ban / mot månens gula påsktulpan. Karlfeldt FlBell. 79 (1918). —
-TUPPOR, pl. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) benämning på växten Caltha palustris Lin. (som stundom kan blomma redan vid påsktiden), kabbeleka. Kröningssvärd FlDal. 59 (1843; fr. Leksand). Wiström VäxtnDal. 6 (1907). —
-TYG. (påsk- 1920 osv. påska- 1927) (jfr anm. sp. 2893) koll., om redskap tillhörande påskkärings l. påskgubbes utrustning; äv. om bilder av dylik utrustning vilka utklippts i papper o. dyl. o. som man enl. en skämtsam sedvänja (i sht bland ungdom) på onsdagen l. torsdagen före påsk brukar oförmärkt fästa (baktill) på andra personer. Hagberg Påskhögt. 71, 85 (1920). Dymmelonsdagen plägade de yngre av vitt papper klippa ”påskatyg” och smussla på varandra. Aldén Hemma 87 (1927). —
-TÖ. (påska- 1883) (numera bl. tillf. l. bygdemålsfärgat) töväder vid påsk. Julasnö — påskatö. AntT VII. 2: 55 (1883; fr. Västergötl.). —
-UPPROR(ET)~02(0). [jfr eng. easter rising] hist. benämning på det av irländska nationalister igångsatta (o. av engelsmännen kvävda) upproret på Irland vid påsktiden 1916. Wester Hambro IrlStrövt. 129 (1921). —
-VAKA, r. l. f. (påsk- c. 1888 osv. påske- 1863) [sv. dial. påskevaka, påskavaga, påskevaga] (i vissa trakter; jfr anm. sp. 2893) nattlig fest vid påskeld (i bet. 1); äv. om själva elden. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 181 (1863; fr. Bohuslän). Fatab. 1913, s. 48 (om elden; fr. Västergötl.). —
-VANDRING. (jfr anm. sp. 2893) vandring från påskeld (i bet. 1) till korsväg l. källa o. dyl. o. tillbaka igen, företagen (under tystnad o.) i avsikt att vid återkomsten få se av eldflammornas form vad som skall hända en under det följande året. FoF 1928, s. 28 (fr. Västergötl.). —
(1, 2) -VECKA, r. l. f. (påsk- 1734 osv. påska- 1556—c. 1750. påske- 1541—1781) [fsv. paska vika (i bet. 1)] särsk. till 2.
1) (numera nästan bl. om äldre l. romersk-katolska förh.) om den vecka som börjar med påskdagen. UpplDomb. 3: 107 (1541). Christi Pijnas Historia, skal begynnas uppå Fastelagz Söndagen at predikas, in til Påskeweckan. Kyrkol. 2: 8 (1686). 2NF (1915).
2) om veckan närmast före påsk (räknad fr. o. m. palmsöndagen t. o. m. påskaftonen, stundom fr. o. m. måndagen före påsk t. o. m. påskdagen); stilla veckan; stundom med inskränktare innebörd, om dagarna i denna vecka fr. o. m. onsdagen; jfr dymmel-vecka(n). Livin Kyrk. 21 (1781). Påskvecka .. (dvs.) Den vecka, som slutas med påskdagen. Dalin (1855). Allra mest brått har det naturligtvis varit i påskveckan. Lagerlöf BarnM 182 (1930). Påskveckan .. (betecknar) stundom dagarna fr. o. m. onsdagen (i veckan före påsk). 3NF (1932).
3) (mera tillf.) om den vecka som påsklovet (vid skolor o. d.) omfattar o. som utgöres av påskhelgen med närmast föregående o. efterföljande dagar. Lidman Lågan 34 (1952). —
-VIGILIE. [jfr t. ostervigilie, mlat. vigilia paschæ] (i sht om romersk-katolska förh.) vigilie på påsknatten l. påskaftonen; ngn gg äv. (om ä. förh.) om vaka med religiös karaktär (med psalmsång o. d.) vid påskeld l. i hemmen på påsknatten (jfr -vaka). Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 149 (1835; om medeltida förh.). Landsm. XI. 10: 28 (c. 1888; om vaka med religiös karaktär i Västergötl. på 1700-talet). 2NF 32: 364 (1921). —
-VINTER. (påska- c. 1645—1894. påske- c. 1880) (numera bl. tillf. l. bygdemålsfärgat) vinterväder vid påsk. Ordspråket: Jula Sommar, Påska Winter. IErici Colerus 1: 32 (c. 1645). Julesommar och fåglasång — Ger Påskavinter och slädagång. HeimdFolkskr. 12: 3 (1894). —
-VÄCKA ~väk2a, r. l. f.; best. -an. [senare leden vbalsbst. till väcka, v.] (†) risning med påskris på morgonen tisdagen före påsk. Björkman (1889). —
-ÄGG, n. [jfr d. påskeæg, lt. paaschei, poskei, holl. paaschei, t. osterei, eng. easter egg, fr. œuf de pâques] om vart o. ett av de (kokta, i vissa trakter ofta färgade l. målade l. med inskrifter o. d. försedda) ägg som traditionellt ätas under påsken, i sht på påskaftonen l. påskdagen (o. som i vissa trakter användas i olika lekar); äv. (numera företrädesvis om äldre l. utländska förh.) om dylikt ägg använt ss. påskgåva; äv. om ägg av choklad l. socker o. d. (l. om ägg av papp, fyllt med konfekt o. d.) som tillvärkas (o. säljes) till påsken; äv. bildl. HovförtärSthm 1736, s. 704. Ihre 1: 390 (1769; angivet ss. använt till påskgåvor i ä. tid o. bland ryssarna). Liljecrona RiksdKul. 538 (1841; bildl.). Nu är det påskafton! Nu går solen snart opp, och så skrifver vi på påskäggen! Strindberg Påsk 89 (1901). Det gamla bruket att färga påskäggen och spela med dem. Hagberg Påskhögt. 123 (1920). StKokb. 97 (1940; om ägg av socker o. d.). jfr: Påskäggen voro mera närande än andra ägg, men då måste det också vara påskägg, d. v. s. ägg, som hönorna värpt under påskveckan. FoF 1928, s. 28.
Ssg: påskäggs- l. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) påskägga-färg. (-ägga- 1880, 1891) (numera bl. tillf.) färg (se färg, sbst.1 2) använd för färgning av påskägg; äv. i utvidgad anv., om avkok på bresilja (bl. a. använt till dylikt ändamål). Landsm. VIII. 2: 25 (1880, 1891; fr. Skåne). —
-ÖL. öl som brygges för att drickas under påsken; jfr -brännvin. Viksten Idyll 90 (1927). SDS 1952, nr 95, s. 32. särsk. (mindre br.) bildl., i förb. med verbet brygga, i uttr. som ange att man ställer till ngt obehagligt för ngn l. sig o. d.; jfr brygga, v.1 3, 3 b, samt -skräcka. Man ville brygga deras påsköl (dvs. ge dem en minnesbeta). Högberg Fåg. 46 (1912). Hur ofta hade jag inte bryggt mitt eländes påsköl (dvs. skaffat mig mitt elände på halsen) med en stark känsla av fördärv över mitt huvud. Fridegård Här 194 (1942). —
-ÖRE. (förr) i pl., ngn gg äv. i sg., om påskpänningar; särsk. om dylik avgift som erlades med bestämt belopp (enligt kungl. förordning av den 8/2 1681 ett öre silvermynt) för varje konfirmerad person. Verelius 65 (1681; i sg.). Påskören betalas merendels lika, Nämligen tre öre Silfvermynt för hvar person, som nyttjar den Helga Nattvarden. Åhstrand Öl. 33 (1768). Hvar och en stadsbo har, under namn af påsköron, julgång, oxpenningar m. fl., gifvit som en nådepänning (åt prästen) hvad han behagat. KyrkohÅ 1908, s. 221 (c. 1777). Linde Kam. 145 (1867).
B (utom i ssgn -lamm samt i vissa trakter i bygdemålsfärgat spr. numera bl. med ålderdomlig prägel i vitter l. högre stil): PÅSKA-AFTON, se A. —
-BLOMSTER, -BUDSKAP, -BÅL, -DAG, -FIRANDE, sbst., se A. —
-FIRUM ~fi2rum, n.; i best. anv. utan slutart. [jfr sv. dial. firom, roliga upptåg o. d., till fira, v.1] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) påskfirning, påskfirande. Högberg Jim 297 (1909). —
-FRED, -FRÖJD, -FULLMÅNAD, -FYR, -FÄRD, -GILLE, -GLÄDJE, -GRIS, -GRÖT, se A. —
-GYMMER ~jym2er l. -GÖMMER ~jöm2er l. -JUMMER ~jum2er, f. l. r. l. n.; best. -n resp. -gymret (-gömret osv.); pl. -gymrar (-gömrar osv.) resp. =; äv. -GYMRA ~jym2ra, f. l. r.; best. -an; äv. (om fest l. måltid) -GÖMMA ~jöm2a, r. l. f.; best. -an. (påska- 1863 osv. påske- 1923 osv. -gymmer 1927 osv. -gymra 1928. -gömma 1929 osv. -gömmer 1929 osv. -gömmor, pl. 1863. -jummer 1923 osv.) [sv. dial. påskejymmer, -jömmer, -jummer, -jömme; till gimmer; med hänsyn till formen -gymra jfr Janzén SbstBohusl. 248 (1936); formen -gömmor, pl., beror på missuppfattning o. anslutning till gömma, sbst.; formen -gömma torde vara bildad till -gömmer, som uppfattats ss. pl.] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat; jfr anm. sp. 2893) om får som vid påsken släppes ut på bete för första gången på året; äv. i utvidgad anv., särsk. om fest som firas vid detta tillfälle l. (allmännare) vid påskeld (se d. o. 1) l. om matvaror som medtagas till l. måltid som ätes vid dylik fest. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 181 (1863). Tidigt påskdagsmorgonen skulle barnen ut med fåren. Då åt de påskejummer ute i bergen. SkrGbgJub. 15: 24 (1923). Om påsk skulle man alltid ut och gäta påskegymmer. Ejdestam Årseld. 199 (i handl. fr. 1927; fr. Dalsl.). Annandag påsk samlades ungdomen att fira påskegömma. Därs. 198 (i handl. fr. 1929; fr. Bohuslän). —
-GÄSTABUD, se A. —
-HELG, -HELGD, -HELGDAG, -HÖGTID, -HÖGTIDS-DAG, se A. —
-KAKA, se A. —
-KLÄDNING. (påska- 1565. påske- 1560—1565) (†) (i avlöningsförmåner ingående) dräkt l. kostym som utdelades vid påsken; jfr klänning 1. KlädkamRSthm 1560 G, s. 27 a. Därs. 1565 A, s. 21 b. —
-KÄRING, se A. —
-LAMM. (påsk- 1711—1910. påska- 1526 osv. påske- 1561—1569) [fsv. paska lamb; jfr mlt. pasche(n)lam, mlat. agnus paschalis]
1) till 1: lamm som offras (slaktas o. ätes) under den judiska påskhögtiden (numera bl. hos samariterna); i sht förr äv. abstraktare, om (det ss. sakrament betraktade) offrandet o. ätandet av dylikt lamm, stundom: påskmåltid; äv. bildl. (jfr 2). Hwar är gästa huseth, ther iach medh minom läryungom kan äta påschalambith? Mark. 14: 14 (NT 1526). Hwilka woro Gambla Testamentzens Sacrament? Omskiärelsen och Påskalambet. Swebilius Cat. 2: 77 (1689). At ock fotatvagning varit brukelig vid Påskalambet, finnes icke hos de Judiska Scribenter. Bælter JesuH 6: 125 (1760). Högberg Vred. 3: 378 (1906; bildl.). SvUppslB 22: 278 (1935).
2) (i religiöst spr.) i bildl. anv. av 1, om Kristus; jfr påsk, sbst.1 2, 3. För ty wij haffue och it påscalamb som är Christus offradher före oss. 1Kor. 5: 7 (NT 1526). Wort påscalamb är Jesus Christ, / meenlös vtan all fläck och brist. Ps. 1536, s. 62. SvUppslB 22: 278 (1935). särsk. (numera bl. tillf.) om bild av ett lamm (med en fana) ss. symbol för Kristus, agnus dei; särsk. dels om (i romerskkatolska länder använd) amulett o. d. av vax l. silver o. d. med dylik bild, dels om figur av socker l. bomull o. d. som föreställer ett lamm (med en fana) o. som i vissa länder ges ss. påskgåva till barn; jfr 3 c. Gotlandz wapen, nemligen ett påschelamb medh een faane. Svart G1 77 (1561). Troels-Lund DaglLiv 7: 214, 217 (1932).
3) till 2.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) lamm utgörande en i ä. tid (urspr. vid påsken) erlagd skatt. HH XI. 1: 50 (1530).
b) (utom om utländska förh. bl. i vissa trakter) om (maträtt av) lamm som traditionellt ätes vid den kristna påsken; äv. (jfr anm. sp. 2893) i utvidgad anv., om vissa andra maträtter l. matvaror som traditionellt förtäras (vid festligheter l. kalas, stundom ute i det fria) vid påsken; äv. = -gymmer; jfr c. Keyland Allmogekost 1: 58 (1919; om svinmage stoppad med korngryn som åts på påskdagen i Värml.). Hagberg Påskhögt. 108 (1920; i Dalsl. o. Värml.). Neander Nilsson GrekVard. 64 (1928; om grekiska förh.). VästsvHembSt. 188 (1928; i Bohuslän, om ”påskagymmer”).
c) (numera bl. tillf.) om figur föreställande ett lamm o. tillvärkad av socker l. marsipan o. dyl. l. gräddad av kakdeg o. d. till påsken; äv. (om utländska förh.) om dylik figur modellerad i smör o. uppställd på bordet vid påsken; jfr 2 slutet. GHT 1897, nr 87 A, s. 1 (om konditorivara). Cederström Minn. 137 (1913).
Ssgr (till -lamm 1; om judiska förh., mera tillf.): påskalamms-fest. fest varvid påskalamm (offras o.) ätes. Waldenström Österl. 106 (1895).
-LILJA, -LJUS, se A. —
-LÄRFT. (†) (i avlöningsförmåner ingående) lärft som utdelades vid påsken; jfr -klädning. KlädkamRSthm 1565 A, s. 14 a. —
-LÄXA, r. l. f. (†) om ramsa som lästes till skydd mot påskkäringar o. för att häva deras trolldom; jfr läxa, sbst. 6. Livin Kyrk. 21 (1781). —
-LÖRDAG, -MAT, -MORGON, -MUSIK, -MÅL, -MÅLTID, -MÅNDAG, -NATT, -OFFER, se A. —
-ONSDAG. (†) om onsdagen närmast efter påsk (som var helgdag i Sverige till 1772). VDAkt. 1675, nr 10. —
-PREDIKNING, -PSALM, -PÄNNINGAR, se A. —
-REDA, f. [fsv. paska redha] (†) om nattvard (se d. o. 2) meddelad vid påsken. G1R 5: 42 (1528). Därs. 60. —
-RIS, se A. —
-RO, f. (†) påskglädje; anträffat bl. i utvidgad anv., om ngn som ger anledning till dylik glädje. Låt tå Jesum vpståndnan nu wara tin Påskaro, titt tal och tina wiso. Swedberg SabbRo 1282 (1691, 1712). —
-RÄNTA, -SKATT, -SKOTT, -SKRÄCKA, se A. —
-SKRÄLL. [jfr d. påskeskrald] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat; jfr anm. sp. 2893) risning på påskdagsmorgonen (jfr påsk-skräcka); påskris; stundom äv. i utvidgad anv., ss. benämning på påskdagen. Hagberg Påskhögt. 92 (1920; om påskdagen). FoF 1940, s. 81 (fr. Skåne). —
-SKRÄLLE, -SMÄLL, se A. —
-SYSSLA, -SÅNG, -SÖNDAG, -TABELL, -TERMIN, -TID, se A. —
(1) -TILLREDELSEDAG. (om judiska förh., †) om den fjortonde dagen i månaden nisan (dvs. ungefär motsv. april), dagen före det osyrade brödets högtid. Joh. 19: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: tillredelsedagen före påsken). —
-TISDAG. (†) om tisdagen närmast efter påsk (som var helgdag i Sverige till 1772). Herlicius Alm. 1623, s. 10. Därs. 1627, s. 9. —
-TROLL, -TYG, -TÖ, -VECKA, -VINTER, -VÄDER, se A. —
C (utom i vissa trakter i starkt bygdemålsfärgat spr. numera bl. ngn gg med ålderdomlig prägel i vitter l. högre stil): PÅSKE-AFTON, -DAG, se A. —
-DEPUTAT. (†) (i avlöningsförmåner ingående) underhåll(smedel) som utdelades vid påsken. HovförtärSthm 1684, s. 88. —
-FULLMÅNAD, -FULLMÅNE, -FYR, se A. —
-GRIS, se A. —
-GYMMER, -GYMRA, se B. —
-GÅVA, -GÄSTABUD, se A. —
-HELG, -HELGD, -HELGDAG, -HÖGTID, se A. —
-KAKA, se A. —
-KLÄDNING, se B. —
-KOST. [jfr fsv. paska koster, måltid l. gästabud vid påsken] (†) om livsmedel som utdelades (ss. gåva l. vederlag) till tjänsteman l. anställd o. d. vid påsken; jfr -deputat samt jul-kost 2. HovförtärSthm 1619—20 B, s. 35 (: Påsche kosther, pl.). —
-KVARTAL. (†) kvartalslön avseende årets andra kvartal o. utbetalad vid påsktiden. HovlönSthm 1552 A. —
-LAMM, se B. —
-MAT, -MORGON, -MÅL, -NATT, -PÄNNINGAR, -RÄNTA, se A. —
-RÄTT, m. (†) om påskpänningar. (Kyrkoherde) Canut(us) krafde af them (dvs. vissa församlingsbor) påskeretten, och wille hafua meer .. än som the tilförende wore wana. VästeråsDP 8/2 1621. Anm. Möjl. är dock ordet påskeretten i ovan anförda språkprov felaktigt för påskerentten (se påsk-ränta). —
-SKJUTANDE, -SKRÄCK, -SÖNDAG, -TERMIN, -TID, -VAKA, -VECKA, se A. —
-VIN. (†) om vin (o. öl) som utdelades (ss. gåva l. vederlag) vid påsktiden till hovpredikant o. klockare vid slottskyrka; jfr -kost samt påsk-mål 1. HovförtärSthm 1665 A, s. 39. —
-VINTER, se A.
D (†): PÅSKO-RÄNTA, se A.
1) (ngt vard.) fira påsk(en); tillbringa påsken (ngnstädes); äv. (föga br.) refl.: fira påsk l. ha påsklov. SvMerc. 1: 537 (1756). Påska sej .. (dvs.) fira påsk, ha påsklov. Landsm. XVIII. 8: 33 (1900; skolpojksuttryck fr. Uppsala). Danska folkhögskoliter påskade i Ljungskile. GbgP 1947, nr 94, s. 7.
2) [anv. sannol. utgående från 1 med tanke på skämtsamma upptåg o. d. vid påsken (jfr påsk-brev, -gubbe, -käring 1, 2)] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) övergående i bet.: skämta l. skoja l. gm skoj o. d. utmana ödet; i nedan anförda talesätt. Du skall inte påska, för då kunde bli pingst. Landsm. XI. 2: 15 (1896; fr. Värml.; använt ss. tillrättavisande uppmaning till ngn att han icke skall skämta med ngt l. i förtrytelse yttra ngt som han icke menar o. d., emedan detta då värkligen kan inträffa).
3) (tillf., skämts.) i förb. påska till sig10 4 0, opers.: se ut att bli l. likna l. arta sig till påsk. GbgMP 1947, nr 49, s. 6. —
PÅSKAS, v. dep. (mera tillf) opers.: bli påsk. Denna .. danska iver att få resa till Sverige så snart det påskas. DN(A) 1954, nr 105, s. 11.
Spalt P 2889 band 21, 1955