| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PYNT pyn4t, sbst.2, n. (Broman Glys. 2: 18 (c. 1730) osv.), äv. r. l. m. (Lönnberg Holmfr. 288 (1895), Stadener BadTidlV 61 (1947)); best. -et, ss. r. l. m. -en.
1) (†) besvär (som man har med att ställa ngt i ordning l. till rätta), möda, arbete; jfr PYNTA, v.2 1. Alt thet pynt som dagel(igen) infaller, när ungnen faller omkul i huset (dvs. vid barnsbörd); när vaggan bör ansas, Tysslandsresan är å färde (m. m.). Broman Glys. 3: 9 (c. 1730). Varandes och sedermera nog pynt och arbete at malan (dvs. mala havren) til jämna gryner. Därs. 107.
2) (i sht i vitter stil l. vard.) konkret, koll.: prydnader, prydnadsföremål (särsk. på kläder); numera ofta med nedsättande bibet.: bjäfs, krimskrams, grannlåt; jfr PYNTA, v.2 5. Broman Glys. 2: 18 (c. 1730). De förbiskyndande töserna voro roliga, trots sitt moderna pynt med både paraply och parasoll på en gång. Aldén Getapul. 32 (1883). En ceder från Libanon står där (på julafton) i traditionell nordisk pynt och lyser med många ljus. Stadener BadTidlV 61 (1947). — särsk.
a) bildl., i fråga om muntlig l. skriftlig framställning: granna ord l. fraser, utsmyckning, ”blommor”. (J. Nyboms sensualism) framträder .. uppfiffad med åtskilligt svärmiskt pynt och granna fantastiska draperier. Sylwan SvLit. 196 (1903).
b) i utvidgad anv.: utpyntad klädedräkt, fina kläder, bästa kläder, ”stass”. Wester Reymont Bönd. 3: 139 (1924).
Spalt P 2523 band 21, 1955