Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PYCKJA, sbst.1, m.
Ordformer
(pyckia (-kk-) c. 1635—1672. pykka 1672)
Etymologi
[sannol. ombildn. av PYCKARE med anslutning till BYCKA. — Jfr PYCKJA, sbst.2]
(†)
1) = PYCKARE. Schroderus Dict. 11 (c. 1635). Dens. Lex. 16 (1637).
2) bildl., om obetydlig l. okunnig person, klåpare. Thett första Trapsteg är till nardom (dvs. narraktighet) klook Sigh tykka / Fast om En elliest är i konst then wärsta Pykkia. Lucidor (SVS) 257 (1672).

 

Spalt P 2517 band 21, 1955

Webbansvarig