Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PUFFA puf3a2, v. -ade; o. (i bet. III 2) PUFFAS puf3as2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (mera tillf., i sht till V, Frey 1846, s. 28, LoW (1911)); jfr PUFF, sbst.
Ordformer
(poff- 1705. puf- 1648. puff- 1573 osv.)
Etymologi
[jfr d. puffe, holl. poffen, t. puffen, buffen, eng. puff, buff, fr. pouffer; avledn. av PUFF, sbst. — Jfr BUFFA, v., BUFFERT, PUFFERT, sbst.2]
I. (ut)blåsa (rök o. d.) i puffar; jfr PUFF, sbst. I 2.
1) tr., med avs. på rökmoln, särsk. från pipa l. cigarr o. d. Crusenstolpe Mor. 4: 311 (1841). Han blossade på en stark cigarr … puffande tjocka rökmoln ur mun och näsa. Karlén FinNov. 38 (1930). jfr: Maskrosorna puffar sin vita rök / över de flagnande träkorsen (på kyrkogården). Aspenström Lit. 10 (1952).
2) intr.; särsk.
a) om rökare: utstöta rökmoln (av tobaksrök o. d.), bolma; särsk. i sådana uttr. som puffa på en cigarr o. d., blossa på l. röka en cigarr (o. utsända rökmoln). Björkman (1889). Han satt och puffade på en lång, smal cigarr. Grebst Året 64 (1913).
b) om kamin l. spis o. d.: gm invärkan av vinden o. d. blåsa ut rök o. eld i ett rum o. d. (i stället för gm rökgången). Elden uppstod genom att en kamin ”puffade”. SvD(B) 1944, nr 23, s. 3.
II. avge ett dovt ljud l. en knall o. d.; jfr PUFF, sbst. II.
1) låta dovt l. ihåligt, avge ett dovt ljud, bulta, dunka; jfr PUFF, sbst. II 1. En bleff slag[e]n, att th[et] puffede lÿke som ma[n] hade slaget på en säck. 2SthmTb. 4: 280 (1573). Mitt håårtförfärade hiärta / Puffad’ och bulltade tätt. Hiärne (SvNatL) 192 (1665). Basfiolens dova puffande .. lät som (kon) Stjärnas råmande hemma i ladugården. Krusenstjerna Pahlen 4: 122 (1933). Motorn (i slupen) började puffa. Siwertz Jord. 173 (1936).
2) avge en knall l. knallar; smälla, knalla; särsk. i fråga om det dova l. svaga ljudet vid detonation l. förpuffning; äv.: förpuffa. (Fyrvärkeriet) hwjner, puffar, sprakar. Spegel GW 67 (1685). Luften .. brann med ljusblå låga, samt puffade med en liten smäll. VetAH 1785, s. 149. En i luften med svagt puffande ljud genast exploderande vätska. 2NF 13: 143 (1910). — jfr FÖR-PUFFA.
3) (†) om person: (med skjutvapen) åstadkomma en knall l. knallar; skjuta. (Med nyckelbössor) kanoneras och puffas förfärligt vid alla de Gossarnas många lekar som förebilda krig. SvLekar(GAAkad.) 1: 194 (c. 1860). Det var träff det skottet, / Nu puffar aldrig mera den som fått’et. Runeberg 5: 52 (1860).
III. knuffa o. d.; jfr PUFF, sbst. III 1.
1) (med handen l. armbågen l. axeln l. knäet l. foten o. d.) ge (ngn) en puff l. knuff l. stöt (l. puffar osv.), knuffa (ngn), stöta till (ngn); äv. med sakobj.; äv. intr., dels i a, c, dels i förb. puffa på ngt, stöta till ngt, knuffa på ngt (så att det rubbas ur sitt läge). Puffa ngn i magen. Hon puffade försiktigt på stolen. Kolmodin QvSp. 1: 19 (1732). Macklean blef vid uppgången ur sin vagn .. klämd och puffad. AnderssonBrevväxl. 1: 75 (1845). En stol, som puffats åt sidan. Krusenstjerna Pahlen 4: 312 (1933). Siwertz Fribilj. 124 (1943). — särsk.
a) (†) i uttr. puffa i ngn, puffa till ngn. Topelius Läsn. 7: 214 (1891).
b) (†) i uttr. puffa pannan emot väggen, köra (se KÖRA, v. 4 c γ) huvudet i väggen. Meurman (1847).
c) (†) bildl., om motgång o. d.; i uttr. puffa på ngn, träffa ngn. Den ena anstöten effter ten andra, som har poffat på mig. VDAkt. 1705, nr 57.
2) dep.: knuffas (se KNUFFA 2), skuffas. Holmberg 1: 646 (1795). Packet trängdes och trampades; knuffades puffades, grälade och slogs. Topelius Dagb. 4: 384 (1840). (Hönsen) knuffas, de puffas och slitas. Snoilsky Goethe Vis. 20 (1901). Björck MännRöst 74 (1928).
IV. pösa l. göra (ngt) pösigt o. d.; jfr PUFF, sbst. IV.
1) (†) intr.: svälla, pösa. Half-bare brösten, / Gilliand’ i lönliga wijs, och puffandde, pyste til älskog. Stiernhielm Herc. 27 (1648, 1668).
2) [efter eng. puff] (tillf.) tr.: göra (ngt) uppblåst l. pösigt l. poröst; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv. Cornflakes, ”puffat” vete och ris m. m., som kan serveras direkt ur paketen. Vi 1950, nr 41, s. 30.
3) tr.: förse (ett klädesplagg l. en ärm o. d.) med puff l. puffar (se PUFF, sbst. IV 1); särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare. Stoore och puffade Skiortte kraghor. SUFinlH 5: 192 (1617). I underkanten (av ärmen) skall den största puffningen dirigeras efter armbågen. Sömnadsb. 115 (1915). Lifrocken var .. ofta stoppad och puffad. Schück Shaksp. 1: 29 (1916).
V. (i tal l. i sht i skrift) framföra överdrivet l. okritiskt beröm l. överdriven l. (avsiktligt) vilseledande reklam o. d., reklamera; särsk. i uttr. puffa för ngn l. ngt, göra stark l. överdriven (o. intensiv) reklam för ngn l. ngt (för att väcka allmänhetens intresse o. d.), reklamera för ngn l. ngt; jfr PUFF, sbst. VI. AB 1839, nr 8, s. 2. Tidningen får låna mitt namn för att puffa med i sin prenumerationsanmälan. SöndN 1866, nr 47, s. 3. Storartade, puffande annonser. Ramsay Barnaår 7: 4 (1906). Palmqvist (hade) en sällspord talang att puffa för sig själv. Schück SvFörlBokhH 2: 190 (1923). — särsk.
a) (†) tr.: göra reklam l. puffa för (ngn l. ngt); skrytsamt framhäva (ngn l. ngt); äv.: uppreklamera (ngt). AB 1847, nr 139, s. 2. (Svensken) har ett slags .. gudomlig oförmåga .. att puffa sig och sitt. Bremer 2: 153 (1852). LoW (1889).
b) (knappast br.) skryta. LoW (1911).
Särsk. förb.: PUFFA AV. (†) till II 2: explodera, förpuffa. Krut gijr en smäll med röök, men när det puffadt af / Må ingen hvar thet är, ell blef, mehr effterfråga. TRudeen Vitt. 153 (1696).
PUFFA EMOT10 04 l. MOT4. till II 1, III 1: stöta emot (ngt) (med ett dovt ljud). (Kulorna) endast puffade emot skeppet. Trolle Sjöoff. 2: 202 (1870). Topelius Läsn. 5: 204 (1880).
PUFFA FRAM10 4.
1) till I 2, om rökmoln o. d.: strömma ut stötvis. Rökmoln .. som rytmiskt puffa fram ur piporna i valsvärkens väggar. Steffen BrittStröft. 172 (1895).
2) till III 1.
a) knuffa fram (ngn l. ngt); äv. refl. Han puffade fram henne på golvet. NWallin (1841) i KyrkohÅ 1909, s. 120 (refl.). Stiernstedt MestSann. 122 (1948).
b) bildl.: förhjälpa (ngn) till ett anseende l. en befattning o. d. varav han icke är l. anses vara (fullt) förtjänt, framknuffa, framskuffa. Thorell .. vill puffa fram hela sin odugliga släkt. Edgren Lyck. 97 (1887). jfr frampuffa.
PUFFA IFRÅN SIG. (†) till I: blåsa ut (ett rökmoln o. d.). Palmær Eldbr. 201 (c. 1840; uppl. 1886).
PUFFA IN10 4. (tillf.) till III 1: knuffa in (ngn l. ngt). Strindberg Skärk. 66 (1888).
PUFFA MOT, se puffa emot.
PUFFA NED10 4 l. NER4. till III 1: knuffa ned (ngn l. ngt). AB(L) 1895, nr 290, s. 7. Min .. farmor var .. den första, som resolut puffade ner mig i Mälarens böljor. Laurin 1Minn. 22 (1929).
PUFFA OMKULL10 04. till III 1: knuffa omkull (ngn l. ngt). Cavallin (1876).
PUFFA OPP, se puffa upp.
PUFFA PÅ10 4. (vard.) till III 1; särsk. bildl.: driva på (ngn), köra på (ngn); äv. absolut. Gurli var glad att se det vi blefvo vänner, och hon riktigt puffade på. Strindberg Giftas 1: 277 (1884). Johnson Här 50 (1935).
PUFFA TILL10 4. till III 1: ge (ngn l. ngt) en puff, knuffa till; äv. intr. Weste (1807). Ni .. puffar till med stafven för att åka fortare. Schröder Skid. 56 (1900). Krusenstjerna Fatt. 1: 229 (1935).
PUFFA UPP10 4 l. OPP4.
1) till III 1: gm en puff l. knuff få (en dörr o. d.) att gå upp. Wachtmeister Tur. 278 (1882, 1885).
2) till IV 3: förse (ett tygstycke o. d.) med ett pösigt veck l. en puff. Idun 1888, s. 26. Puffa .. upp vecken (i servetten). StKokb. 664 (1940).
PUFFA UT10 4.
1) till I: blåsa l. stöta ut (ett rökmoln o. d.). (Vesuvius) puffade ut en sista rökballong. Bergdahl Antip. 135 (1906).
2) till III 1: knuffa ut (ngn l. ngt). Wetterbergh Penning. 421 (1847). Baktråget .. låg uppdraget på sanden för att torka, men Gunnar lyckades puffa ut det i vattnet igen. Hofsten Barnh. 2: 67 (1885).
3) till IV 3: förse (ett tygstycke o. d.) med en puff. Idun 1888, s. 26.
Ssgr (jfr puff, sbst. ssgr): A: (IV 2) PUFF-ADDER ~ad2er, m. l. r.; best. -n; pl. -addrar. [jfr t. puffotter, eng. puff-adder; av holl. pofadder, till adder, huggorm (motsv. lt. adder, t. otter, eng. adder), av mnl. adder, adre, av mnl. nadre med bortfall av n i uddljud efter föregående obest. artikel, etymologiskt identiskt med natter] zool. = -orm. 1Brehm III. 1: 122 (1876).
Ssg: puffadder-släkte(t). zool. släktet Bitis Gray. 3NF 5: 1042 (1926).
(V) -KONST. (tillf.) om reklam. SthmFig. 1845, s. 284.
(II 2) -MAJS. [efter amerik.-eng. pop-corn] (i fackspr.) majssort med ett vattenhaltigt, mjöligt kärninnehåll, som vid uppvärmning spränger skalet med en puff l. knall o. väller fram som en svampig, snövit massa. Jönsson Gagnv. 62 (1910).
(II 2) -MJÖL. [sv. dial. puffmjöl] (†) nikt; jfr puff, sbst. II 3. Schulthess (1885).
(IV 2) -ORM. zool. den afrikanska, mycket giftiga huggormen Bitis arietans Merr., som väser kraftigt o. blåser upp kroppen, då den oroas l. retas. NF 7: 24 (1883). Eriksson Afr. 257 (1932).
B (till V; mera tillf.): PUFFNINGS-METOD. Atterbom (1852) i 3SAH XXXVIII. 2: 148. —
-SYSTEM. BvBeskow Lefn. 103 (1857).

 

Spalt P 2349 band 21, 1955

Webbansvarig