Publicerad 1924   Lämna synpunkter
BUFFA buf3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr BUFF (se nedan under afledn.).
Etymologi
[sv. dial. buffa, båffa, möjl. af nt. buffen; jfr äfv. eng. buff samt PUFFA]
(i sht bygdemålsfärgadt l. hvard.)
1) tr.: stöta, puffa, knuffa. Altén Feldkümmel 37 (1815). (Tant Chloe) buffade och puffade masser Georg i sidan. Callerholm Stowe 32 (1852). Scholander 2: 305 (1880).
2) dep.: knuffas; äfv. med reciprok bet.: knuffa hvarandra. Femte raden började blifva orolig, och buffades och stampade. Kullberg Mem. 2: 157 (1835).
Särsk. förb. (till 1): BUFFA OMKULL10 04, äfv. IKULL04, äfv. KULL4. knuffa omkull. Blanche Våln. 69 (1847). Nordensvan Skuggsp. 3 (1884). —
BUFFA TILL10 4. knuffa till. Östergren (1917).
Ssgr (till 1): A: BUFF-DYNA. (förr) ss. buffert använd, med hästhår fylld lädersäck i ändan af järnvägsfordon. JernkA 1861, s. 151.
B: BUFFNINGS-FJÄDER. [efter eng. buffingspring] (†) buffertfjäder. JernkA 1861, s. 152.
Afledn.: BUFF, r. (bygdemålsfärgadt l. hvard.) knuff, puff. Östergren (1917). —
BUFFLA, v. [sv. dial. buffla; jfr t. püffeln] (numera knappast br.) stånga; särsk. dep.: stångas. Thorild 3: 160 (1791).

 

Spalt B 4546 band 5, 1924

Webbansvarig