| Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
PRÄKTIG präk3tig2, adj. -are ((†) superl. -st RP 1: XVI (1626), Dalin Vitt. I. 1: 3 (c. 1730)). adv. = (†, Verelius 1 (1681)), -T (Visb. 1: 327 (c. 1620) osv.); jfr PRÄKTELIG.
1) (numera bl. ålderdoml., med anslutning till 5) praktfull, lysande, grann; storslagen, ståtlig, magnifik; i sht om klädsel l. byggnad l. hem l. inredning o. d. Then prechtighe .. Stadhen Ierusalem. LLaurentii Nyåhrspr. D 4 a (1618). Nesligit är, att i hela Sweriget ey finnes en enda prächtig Kyrckia. NTessin d. y. (1712) hos Josephson Tessin 2: 125. Den unga (drottning) Christinas för allt skönt och präktigt rörliga sinne. Franzén Minnest. 2: 219 (1825). De som bära präktiga kläder och leva i kräslighet, dem finnen I ju i konungapalatsen. Luk. 7: 25 (Bib. 1917). — jfr FÄRG-PRÄKTIG. — särsk.
a) (†) om person: som uppträder med (stor) prakt l. på ett praktfullt sätt; äv.: praktälskande, praktlysten; överdådig; äv. om uppträdande l. levnadssätt o. d. Wivallius Dikt. 77 (1631). The Christna wilia hafwa en ståteligen, prechtigan, rijkan och werldzligh förmögen Christum. Muræus Arndt 1: A 2 a (1647). (Magnus Gabriel De la Gardie var) näst Konungen den förnämste och präktigaste Herrn i Riket. Franzén Minnest. 2: 164 (1823). Almqvist DrJ 170 (1834).
b) om naturformation o. d.: av stor skönhet l. prakt, vacker, storslagen. Nordenflycht QT 1745, s. 44. Den i trenne präktiga fall stupande Krångedesforssen. Englund Ged. 10 (1853). En präktig utsikt öfver Stockholm. De Geer Minn. 1: 232 (1892).
2) (†) om yttrande l. uttalande o. d.: bombastisk; äv.: skrytsam, skrävlande. Schroderus Os. III 2: 138 (1635). Eij tahle Hecuba, när hon seer Troia brinna / Fåfänge präcktig’ ord. Düben Boileau Skald. 26 (1721). Serenius (1741).
3) (vard.) om ngn l. ngt som är (storartat) rolig(t) l. väcker löje l. bifall o. d.: ”kostlig”, ”härlig”, ”festlig”; numera i sht i (det stundom till 8 anslutna) uttr. (vara) full och präktig, vara berusad (o. uppträda magnifikt l. kavat l. pösande o. d.). Nordforss (1805). Han är präktig med sina ordspråk. Weste (1807). När han blir ond är han just präktig. Schulthess (1885). Melander Långtur 28 (1896).
4) (vard.) av stort format l. stora proportioner, kraftig, kraftigt tilltagen, ordentlig; stundom svårt att skilja från 5. Han hade ett par präktiga tumvantar som räckte halvvägs till armbågen. Juslenius 126 (1745). Bredströms kjäresta prägtig och stor / Bjud opp min Bror. Bellman (BellmS) 1: 32 (c. 1770, 1790). Han är fet och präktig .. och inte litet högfärdig. Hedberg Räkn. 244 (1932).
5) av god kvalitet l. beskaffenhet, utmärkt, förträfflig, gedigen; i äldre ex. stundom svårt att skilja från 1. Wallquist EcclSaml. 1—4: 26 (1768). Jag kunde yfvas, när jag hör / Att sådan präktig ost, / Som min, och sådant präktigt smör / Har ej en gång vår prost. Böttiger 2: 63 (1857). Det gråa inslaget i hennes präktiga, bruna hår. Hedenstierna FruW 6 (1890); jfr 1. Inget nordiskt träd lämnar ett präktigare virke än idegranen. NordT 1926, s. 226. — särsk.
a) om person: som har l. utmärkes av en gedigen l. god karaktär; redlig, pålitlig, (genom)hederlig. Nordforss (1805). Bolla, den präktiga Takeneflickan. Fröding Guit. 41 (1891). (Hon) säges vara en mycket präktig och arbetsam kvinna. NDA 1913, nr 10, s. 1. Krusenstjerna Pahlen 1: 32 (1930).
7) om måltid l. undfägnad o. d.: riklig o. av hög kvalitet. RP 1: XVI (1626). För vårt Bondestånd (har) hållits ständige och präktige tracteringar. 2RARP 16: 473 (1747). Vid den präktiga frukosten åt och drack han tappert. Thorén Oriml. 292 (1947).
8) om person: som är vid god hälsa; som befinner sig väl; äv. om humör l. sinnesstämning l. hälsotillstånd o. d.: strålande, briljant. Kronprinsen ser rask och präktig ut. Geijer Brev 441 (1845). Värden .. visade ett .. präktigt lynne. Rydberg Frib. 88 (1877). Vi kände oss präktiga efter att ha ätit middag på Slavianski Bazaar. Laurin 2Minn. 72 (1930).
1) (†) till 1: prakt, praktfullhet, storslagenhet; stundom äv.: lyx, överflöd. Chronander Bel. G 3 a (1649). (Selim blev) med stor frögd och prächtighet .. krönt til Keisare, och Ibrahim den Förste kallad. Dryselius Måne 231 (1694). Berch Hush. 60 (1747). särsk.
a) frikostighet; storsinthet. Verelius 245 (1681). Rika och förnäma mäns seder och prächtighet. Peringskiöld Hkr. 1: 350 (1697; isl. orig.: hattu oc hofdingskap).
b) konkret: praktfullt föremål l. ornament o. d., grannlåt; särsk. i pl. LejonkDr. 74 (1689). Peringskiöld MonUpl. 208 (1710). (Kungsör) hvarest många präktigheter, både af konsten och naturen, äro församlade. Nordenflycht QT 1746—47, s. 173. Ekelund Fielding 13 (1765).
c) konkret(are): fint l. skickligt grepp, finess (se d. o. 2). Kunde man inte så mycket konster och präktigheter (förr) som nu, så kunde man den konsten att sköta sitt och lemna verlden i fred. Bremer Hem. 1: 135 (1839).
3) till 5: god kvalitet, gedigenhet. Husens (i Genua) präktighet är stor, och deras antal mycket. SvSaml. 3—6: 266 (1757); jfr 1. Björkman (1889). —
PRÄKTIGLIG, adj. [av t. prächtiglich; jfr präktelig] (†) till 1: präktig, praktfull. KKD 12: 406 (1710).
Spalt P 2235 band 20, 1954