Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PRÄGEL prä3gel2, sbst.2, förr äv. PREGEL (rimmande med spegel Hedborn 1: 117 (1835)), r. l. m.; best. -n (NoraskogArk. VI. 1: 33 (1768) osv.) ((†) prägelen RP 3: 144 (1633), Rinman 2: 319 (1789); präglen Zettersten AnmMynt 11 (1771), Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 23 (1854)); pl. präglar (RP 4: 23 (1634) osv.) ((†) prägeler Linné Bref I. 2: 253 (1762)).
Ordformer
(pregel 15951896. prägel c. 1630 osv.)
Etymologi
[ombildning av PRÄG, möjl. efter mönster av det delvis likbetydande STÄMPEL]
1) avtryck (bestående av upphöjningar l. fördjupningar) som gm pressning l. tryckning l. slagning med en därtill avsedd, graverad stamp o. d. åstadkommits på ett metallstycke o. d.; i sht om dylikt avtryck åstadkommet på mynt o. bestående av bilder, ord o. siffror o. d. som lämna upplysning om myntets värde o. tillvärkningsår m. m., samt ofta äv. omfattande en porträttrelief av en regerande furste l. en bild av ett riksvapen o. d., förr äv. upplysningar om myntets lödighet; äv. om liknande avtryck som åstadkommits på medalj o. d. Myntet är slitet i prägeln. H. F. N. hafwer slagit Mynt vnder sin egen Pregel och Stempel, hwilket är Regale. Chesnecopherus Skäl Ll 1 a (i handl. fr. 1595). Ringhaltigt mynt, hvars hela värde bestod i prägelen. Lagerbring 1Hist. 3: 555 (1776). Den pregel, som är satt på penningen, han sitter der. Granlund Ordspr. (c. 1880). Mynt med en främmande prägel. Aspenström Lit. 8 (1952).
2) (i fackspr.) värktyg l. redskap l. anordning varmed prägling (av mynt l. medalj o. d.) utföres, präglingsvärktyg, präglingsstämpel, prägelstamp; äv. allmännare: stämpel; förr äv. i uttr. slå en prägel, framställa en prägelstamp. RP 4: 23 (1634). Om Kongl. Academien någonsin kunne få de prägeler, som slogs öfver mig för några åhr sedan, så var gunstig och lätt mig där af slå några för min egen räkning. Linné Bref I. 2: 253 (1762). Regeln och Bruket .. böra sammanhållne, lika så noga svara emot hvarandra, som myntet och prägeln. 2SAH 1: 2 (1801). Eidem ÄGlasH 125 (1912).
3) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk. om gm yttre påvärkan l. intryck utifrån framkallad beskaffenhet l. karaktär o. d. hos person l. naturföreteelse l. sak o. d.; äv. utan (l. med förbleknad) föreställning om yttre påvärkan, om särskild l. egendomlig l. karakteristisk beskaffenhet l. särart l. natur o. d. hos person l. naturföreteelse l. sak o. d.; särmärke, karaktär, skaplynne; äv.: utseende, stil, typ; numera nästan bl. i sg. Ehrt Skådemynt, som Gud med dygdens Prägel / Utzijrat. Brobergen 207 (1705, 1708). Hedborn 1: 117 (1835). Den nyare lyrikens oöfverskådliga mångfald af individuela präglar och manérer. Atterbom VittH 228 (1845). Antiteserna av gustaviansk prägel (hos Tegnér). Mjöberg Stilstud. 114 (1911). Över det stora rummet vilade en prägel av ålderdom och stillhet. Grotenfelt NFosterl. 5 (1918). (Herdabrevets) starkt personliga prägel. SDS(A) 1932, nr 140, s. 3. — jfr ANSIKTS-, FEST-, FOLK-, GENTLEMANNA-, HELHETS-, MEDELTIDS-, RAS-, SÄR-, VÄRKLIGHETS-PRÄGEL m. fl. — särsk.
a) i vissa uttr.
α) sätta l. trycka sin l. en viss prägel på ngt l. ngn, äv. påtrycka l. ge ngt l. ngn sin l. en viss prägel, ge ngt l. ngn sitt karakteristiska resp. ett visst (karakteristiskt) utseende l. skaplynne l. särmärke o. d., prägla. Den yttre naturen tryckte våldsamt sin pregel på .. (nordbons) inre. Ling Edd. 2 (1820). (Redaktörens) åsigter kunde sammanfattas i .. kärnpunk ten, hvilken gaf hela hans offentliga karakter dess egendomliga prägel. Strindberg NRik. 150 (1882). Stora män sätta sin prägel på tiderna; tiderna prägla de små. PT 1896, nr 224, s. 3. (Elektriciteten o. radion) sätta sin särskilda prägel på nutidens liv. Bolin KemVerkst. 148 (1942). 3SAH LIX. 1: 42 (1948: påtryckte).
β) (äv. taga l. mottaga o. d.) sin l. en viss prägel av ngt, få sin l. en viss (utmärkande) karaktär o. d. av ngt, präglas av ngt. Af den omgifning, i hvilken vi under åratal lefvat, taga vi nödvändigtvis en slags prägel. Lundgren Res. 187 (1852). Djurverlden (i Arabien) mottager sin prägel af ökenlifvet. Svensén Jord. 198 (1885).
γ) bära l. ha (äv. äga l. förete) en viss prägel, ha l. uppvisa en viss karaktär l. beskaffenhet l. ett visst utseende l. skaplynne o. d.; äv. i sådana uttr. som bära den l. den prägeln. (Alla) högtidligheter (i det forntida Sverige) buro en prägel af manlighet och vildhet. Kellgren (SVS) 4: 306 (1783). Anleten och hjertan buro på denna fest (för G. IV A.) helt olika preglar. Crusenstolpe Mor. 6: 151 (1844). Rydqvist SSL 1: 323 (1850: ega). (Boernas) hela lefnadssätt har en gammaldags patriarkalisk prägel. LfF 1899, s. 262. FolklStSaml. 2: 21 (1926: företer). särsk.
α’) i uttr. bära l. ha prägel (i sht förr äv. prägeln) av ngt l. (i vitter stil) bära l. ha ngts prägel, utmärkas l. kännetecknas av ngt; äv.: i sitt utseende o. d. bära (tydliga) spår av ngt, präglas av ngt. En sådan man som bär / Ett enda lytes prägel- Hagberg Shaksp. 1: 298 (1847). (En viss dikt) har en vinnande pregel af jungfruligt behag. 3SAH 2: 165 (1887). Gårdarna .. buro alla prägeln av fattigdomens förnöjsamhet. Hellström Malmros 207 (1931). (Tor Andræs) religiositet bar klarhetens prägel. 3SAH LVIII. 1: 41 (1947).
β’) (föga br.) i uttr. bära l. ha prägeln att vara ngt, ge ett starkt l. påtagligt intryck av att vara ngt. Ödman VexlBild. 73 (1890, 1893: hade). (Skildringen) bär prägeln att vara utförd både med sanning och konst. Tegnér SvBild. 189 (1896).
b) (†) om rang l. värdighet som tilldelats ngn. Man skattade honom värd en högre prägel än den han bar. Kempe FabritiiL 152 (1762).
Ssgr, se prägla, v. ssgr.

 

Spalt P 2229 band 20, 1954

Webbansvarig