Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PRESTO präs4tω l. -o, äv. 32 (pre´sto Weste; prä´sto Dalin), adv. o. sbst. n. ((†) r. l. m. l. f. Roman Holbg 202 (1746), FoU 17: 340 (1790)); ss. sbst. best. -t; pl. -n.
Ordformer
(presto 1728 osv. præsto 1746. prästo c. 1790)
Etymologi
[liksom t., eng. o. fr. presto av it. presto, snabb; ytterst av lat. præsto, till hands; av ovisst urspr.; förra delen av ordet är sannol. præ, framför (se PRE-)]
I. mus. adv., i fråga om utförande av musik: (i) snabbt (tempo); om tempo som är snabbare än allegro; äv. i uttr. presto prestissimo, se PRESTISSIMO I. Triewald Förel. 1: 169 (1728, 1735). Vissa perioder, som söngos presto och forte. Cook 3Resa 300 (1787).
II. sbst.
1) mus. (del av) musikstycke som utföres l. är avsett att utföras i snabbt tempo; utförande av musik på detta sätt; äv. om detta tempo. Virtuosen spelar en presto. Kellgren (SVS) 6: 89 (1779). PT 1918, nr 78 A, s. 3. jfr (†): En ljuflig och behagelig ton, som kallades præsto. Roman Holbg 202 (1746).
2) (i vitter stil) i bildl. anv. av 1. Schück Rom 2: 123 (1914).
Ssg: (I) PRESTO-TEMPO. i fråga om musik: snabbt tempo, presto; äv. bildl. Resan går i ett underbart forceradt prestotempo. Söderhjelm Upps. 175 (1902).

 

Spalt P 1800 band 20, 1954

Webbansvarig