Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PIPPLA pip3la2, v.2, förr äv. PIPLA, v.2 -ade.
Ordformer
(pip- 1750. pipp- c. 1780 osv.)
Etymologi
[sv. dial. pippla (höns l. hönsen); möjl. bildat till förleden i PIPPLEHÖNS; jfr dock PIPA, v.3, o. PIPPA, v.2]
(bygdemålsfärgat i vissa trakter samt folklor.) om ledare i en viss lek där de andra deltagarna lagt sina pekfingrar på ett bord: vidröra pekfingrarna under utsägande av en ramsa; särsk. i uttr. pippla höns(en) l. mina höns, namn på ifrågavarande lek; äv. i fråga om andra mer l. mindre likartade lekar. Ihre Superstit. 33 (1750). Arv 1947, s. 51 (c. 1780). SvForns. 3: 438 (1842). NordKult. 24: 6 (1933; om en lek med ett litet barn).

 

Spalt P 942 band 20, 1953

Webbansvarig